Föregående

nummer

Onsdag 16 augusti 2017

6/2015

Tema: I våra kvarter – Gentrifiering och segregation i den nya staden; bostadskarriär och nya grannar. Texter om stadens utveckling.
Ekonomi
Thomas Piketty
Kapitalet i tjugoförsta århundradet
Karneval | 672 s | Isbn 9789187207358
Recensent: Elina Fergin-Wennberg
Kapitalt verk om kapitalets roll för ökande inkomstklyftor

Pikettys bok var ett av de mest omdiskuterade samhällsvetenskapliga verken under 2014. Det rika empiriska materialet och de deskriptiva slutsatserna är i sig ett viktigt bidrag till den nationalekonomiska litteraturen, men hans framställning har många brister. Piketty fokuserar till exempel på USA när det gäller den växande ojämlikheten, men diskussionen hade varit mer trovärdig om den inriktat sig på traditionellt mer jämlika länder som de skandinaviska. Medelklassen lyser också helt med sin frånvaro i boken.

Jag läser med växande intresse den svenska översättningen av den kanske mest omdiskuterade samhällsvetenskapliga boken under 2014, Thomas Pikettys Kapitalet i det tjugoförsta århundradet (härefter förkortad Kapitalet). Piketty har tillsammans med sina forskarkollegor sammanställt historiska tidsserier av förmögenhetsdata och därmed skapat ett unikt empiriskt material för att studera hur inkomstfördelning och förmögenhet har utvecklats under de senaste 200 åren. Det rika empiriska materialet och de deskriptiva slutsatserna som sammanfattas i boken är i sig ett viktigt bidrag till den nationalekonomiska litteraturen. Dock har Pikettys historia om växande ojämlikhet alltför många brister när det gäller generaliserbarhet för att kunna ligga till grund för formulerandet av några ekonomiska lagar och utgöra underlag för policybeslut.

Man får leta med ljus och lykta efter nationalekonomer som refererar till skönlitteratur, och som tidigare litteraturvetare uppskattar jag att Piketty använder romaner av Jane Austen och Honoré de Balzac för att illustrera den mycket ojämna fördelningen mellan kapital och inkomster som fanns i 1800-talets Europa – och dit Piketty menar att vi åter är på väg. Han använder även litterära exempel för att belysa hur synen på pengar har förändrats. Austen och Balzac refererar ofta till romangestalternas förmögenhet, till exempel genom att tillskriva någon ”5000 pund om året”. Eftersom inflationen under denna tid var så gott som obefintlig kunde den samtida läsaren snabbt förstå var karaktären ifråga befann sig i samhällshierarkin och vilken sorts liv hen kunde tänkas leva. I dag har vi inte samma intuitiva känsla för förmögenhet, dels på grund av inflation, dels för att förmögenhet inte är lika tydligt kopplat till en livsstil. Som jag förstår Piketty bör vi inte tolka denna förändring som att kapitalet minskat i betydelse. Det har bara blivit svårare att greppa förmögenheten och vilka den tillhör.

Underlaget till Kapitalet består alltså av tidsserier över nationalinkomst och förmögenhet i ett flertal europeiska ekonomier sedan 1700-talet och framåt, baserade på skatte- och inkomstregister. Fokus i boken ligger främst på Frankrike och Storbritannien. Utifrån detta unika material drar Piketty en rad slutsatser om förhållandet mellan kapital, inkomst, tillväxt och ojämlikhet. Analysen i den första delen av boken handlar främst om formulerandet av två ”kapitalistiska grundlagar”.

Den första lagen rör förhållandet mellan kapital och inkomst, det vill säga hur stor del av nationalinkomsten som kommer från kapital respektive lönearbete. Kapitalets andel av nationalinkomsten är lika med avkastningen på kapital multiplicerat med kapitalinkomsternas andel av nationalinkomsten. Piketty menar att vi under de senaste decennierna sett en stor ökning av denna andel. Fram till sekelskiftet 1900 var förmögenheterna stora i förhållande till nationalinkomsten. Under världskrigen föll kapitalkvoten på grund av kapitalförstöring orsakad av krigen och kraftig beskattning för att finansiera krigskostnader i de inblandade länderna. Under den senare delen av 1900-talet har förmögenheterna ökat igen och vi ser att kapitalkvoten följer ett U-format samband (i motsats till den berömda Kuznetskurvan, som visar att ekonomisk tillväxt initialt leder till en ökad ojämlikhet som sedan faller, det vill säga ett upp-och-nedvänt U).

Att kapitalet har ökat beror i huvudsak på vad Piketty kallar för kapitalismens andra grundlag, som rör förhållandet mellan sparandet i ekonomin och den ekonomiska tillväxten. Om sparandet är högre än tillväxten kommer kapitalstocken att växa i förhållande till nationalinkomsten. Eftersom tillväxten under de senaste åren har stannat av i många industrialiserade länder, får detta effekter på kapitalkvoten och förmögenhetsfördelningen.

Kapitalet växer snabbare än inkomsterna från arbete. Det innebär att individer som ackumulerat mycket kapital kommer att se sina tillgångar öka betydligt snabbare än de som försöker skaffa sig en förmögenhet genom lönearbete. Denna mekanism kommer förr eller senare att medföra att det generellt är mer lönsamt att ärva pengar än att arbeta sig uppåt, vilket Piketty menar kommer att urholka ett meritokratiskt samhälle och hämma social mobilitet. De rika kommer att bli rikare och de mindre bemedlade låsta i sin sociala position. Piketty pekar även på att detta gör det lättare att bli rikare enbart genom att redan vara rik, eftersom kapital tenderar att växa av sig självt genom förräntningar och genom att kapital lockar till sig mer kapital. Författarens bästa exempel på detta är toppuniversiteten Harvard och MIT vilkas fonder växer dels för att de hela tiden lockar till sig nya investerare, dels för att fondernas storlek gör det möjligt att anlita de allra bästa kapitalförvaltarna. Ett liknande samband kan anses finnas på individnivå.

Det framgår tydligt att Piketty inte menar att en växande kapitalstock är något problematiskt i sig; problemet är att kapitalet ägs av ett fåtal individer och kommer att gå i arv till deras familjer. Om så är fallet kommer tillväxten i kapital endast att komma en liten andel av befolkningen till godo. Piketty verkar anta att kapital inte spenderas, utan enbart ackumuleras, men rimligtvis kan en växande kapitalstock komma fler än ägarna till del om kapitalet investeras i projekt som kommer fler till nytta. Detta är en aspekt som analyseras sparsamt i boken, vilket gör resonemanget kring kapitalackumulering mindre trovärdigt.

Piketty ägnar mycket tid åt att diskutera inkomstojämlikhet, då främst med fokus på USA. Han menar att den ökade ojämlikheten i USA främst beror på kraftiga löneökningar för chefer och ”supermanagers”. Han påpekar, i likhet med andra stjärnekonomer som Joseph Stiglitz, att denna ökade inkomstspridning inte är driven av växande kapitaltillgångar, vilket blir en litet obekväm slutsats med tanke på att resten av boken diskuterar kapitalets roll för ökande klyftor.

Ett problem med diskussionen om topplöner är att i princip ingen hänsyn tas till att en del av produktiviteten är svår att mäta. Uppenbarligen är det svårt för forskare att fånga upp alla aspekter som driver upp chefslönerna. Det kan vara så att cheferna i fråga roffar åt sig och samlar pengar på hög. Det kan å andra sidan också vara så att chefer i dag tar högre risker och arbetar mer jämfört med för 30 år sedan och att en bra chef är en nyckel till företagsframgångar. Då kanske löneökningarna inte är fullt så ohemula som Piketty gör gällande.

Den svaga kopplingen mellan diskussionen om inkomstojämlikhet och förmögenhetsspridning en av de största bristerna i Kapitalet. De data som presenteras över förmögenhetsojämlikhet tyder dessutom inte på en så stor ökning som man skulle kunna tro efter att ha läst bokens första kapitel. Enligt Piketty beror detta på att de rika är duktiga på att gömma sina tillgångar, vilket är ett ganska platt argument, svårt både att bevisa och säga emot.

Utöver att denna del av boken har en skakig koppling till resten av analysen, ställer jag mig frågande till att Piketty fokuserar på USA när han försöker påvisa en växande ojämlikhet. Att ojämlikheten i USA är stor och växande är ett i och för sig viktigt faktum, men knappast nytt. Diskussionen om en växande inkomstojämlikhet hade känts mer trovärdig om Piketty ägnat mer tid åt länder som traditionellt varit mer jämlika, till exempel de skandinaviska. Vidare är det, som nationalekonomen vid Uppsala universitet Jacob Lundberg påpekat, inte helt rimligt att anta att det endast är den rikaste gruppen som driver inkomstspridningen. Det hade varit intressant att inte bara fokusera på de allra rikaste, som rent matematiskt är ”outliers”, utan också föra en diskussion om hur inkomsterna är fördelade bland andra grupper i samhället. Denna aspekt kanske dock inte hade passat in lika bra i Pikettys berättelse.

Ytterligare ett problem med diskussionen kring ojämlikhet är att medelklassen lyser med sin frånvaro i boken. I den industrialiserade världen finns i samtliga länder en medelklass som står för en inte obetydlig andel av nationalförmögenheten, då främst via ägandet av fastigheter. Detta gör att Pikettys parallell till Austens värld ter sig aningen dramatisk. Fastighetsmarknaden följer rimligtvis en logik som liknar andra typer av kapital, och fastighetsägare i OECD-länderna har under de senaste åren sett en snabb ökning av värdet på sina tillgångar. Generellt diskuteras olika typer av kapital förvånansvärt litet i boken.

Piketty har även fått kritik för sin hantering av data. Till exempel är stora delar av det underliggande datamaterialet baserat på rapporterade förmögenhetsdata och därmed kan man tänka sig att felmarginalen är relativt stor. Jag tror dock inte att detta är en anledning till att ifrågasätta arbetet i dess helhet. Piketty har även kritiserats för de antaganden som ligger till grund för analysen. Jacob Lundberg har till exempel påpekat att Piketty antar att sparkvoten i ekonomin kommer att vara konstant. (Se skriften Kommentar till Piketty – Capital in the Twenty-First Century, 2014.) Om nettosparandet är konstant behöver bruttosparandet öka i takt med att kapitalet växer. Eftersom avkastningen på kapital faller med tillväxten, skulle detta till slut innebära att ekonomin sparade 100 procent.

Piketty diskuterar i allmänhet fördelning inom nationsgränserna. I bokens första del finns dock en diskussion om globala inkomstskillnader, som är värd att lyfta fram. Nationalekonomer argumenterar ofta för den så kallade konvergensteorin, som kortfattat går ut på att rika och fattiga länder närmar sig varandra ekonomiskt. Piketty vänder sig mot denna tes och menar att det inte räcker att stirra sig blind på BNP eller andra inkomstmått, utan man måste även beakta vad som ligger bakom en eventuell konvergens. Är till exempel den tillväxt som under senare år observerats i flera afrikanska länder ett resultat av kinesiska investeringar? Man kan fråga sig om vi verkligen kan tala om konvergens om rika länder köper upp tillgångar i fattiga länder. Ytterligare ett exempel på hur kapitalet flyttar sig över nationsgränserna är det omdiskuterade faktum att Londons innerstad till stor del ägs av ryska och kinesiska affärsmän. Denna diskussion är i mitt tycke mer intressant än den om nationella inkomstklyftor.

I den tredje och sista delen av Kapitalet presenterar Piketty policyförslag för att stävja den eskalerande inkomstojämlikheten. Det är dessa förslag som vållat störst debatt, vilket är föga förvånande, eftersom de helt klart är kontroversiella. Piketty föreslår både kraftigt höjda marginalskatter för den rikaste percentilen och en global skatt på kapital.

Piketty menar att ett progressivt skattesystem går hand i hand med ett demokratiskt samhälle. Detta påstående är i sig problematiskt, eftersom demokrati inte nödvändigtvis handlar om ekonomisk jämlikhet. Det är inte självklart att mycket pengar innebär stor politisk makt och vice versa. I dag har de flesta industrialiserade länder stark progressivitet i sina skattesystem. Dock menar Piketty att dagens skattesatser inte är tillräckligt progressiva för att komma åt individer i toppen av inkomsthierarkin. Marginalskatterna sägs vara för låga för att ”slå” mot dem som är riktigt rika, dels på grund av för låg progressivitet, dels på grund av att dessa individer investerar sin förmögenhet i fastigheter eller andra tillgångar. För att minska ojämlikheten förordar Piketty därför kraftigt ökade marginalskatter på inkomster.

Pikettys andra policyförslag är en global skatt på kapital. Denna idé känns litet väl idealistisk, även om det finns goda skäl att tro att den skulle tjäna sitt syfte. Det behövs ingen samhällsvetare för att ifrågasätta hur en sådan skatt skulle designas och koordineras med olika länders befintliga skattesystem. Trots idealismen är det uppfriskande med en nationalekonom som lanserar så pass radikala policyförslag. Det är inte varje dag någon argumenterar öppet för en nästintill konfiskatorisk skatt på kapital.

Pikettys bok innehåller också reflektioner kring nationalekonomin som vetenskap, vilka tyvärr kommit litet i skymundan. Han beskriver mycket levande hur nationalekonomi precis som andra samhällsvetenskaper är en vetenskap i ständig utveckling. Samtida institutioner och politiska förhållanden påverkar i stor utsträckning vilka teorier som får genomslag. Som exempel anför han Cobb-Douglas produktionsfunktion, som var mycket populär under efterkrigstiden. I funktionen antas förhållandet mellan kapital och inkomst vara konstant, vilket var en teori som passade det ostadiga politiska klimatet bra; forskare och politiker hade ett intresse av att visa att tillväxt är något som kommer att komma alla till del. Denna del av boken är ett mycket intressant bidrag till den nationalekonomiska debatten, eftersom det inom ämnet i dag finns en önskan att närma sig naturvetenskapen när det det gäller kausala samband och modellerande. Pikettys reflektioner kring ekonomi som en samhällsvetenskap ger oss anledning att fundera på om vi alls kan prata om ekonomiska ”lagar” och hur generaliserbara ekonomiska teorier egentligen är på längre sikt.

På det stora hela är Kapitalet i det tjugoförsta århundradet rolig att läsa. Jag kan hålla med en del tidigare recensenter om att boken bitvis blir långrandig. Budskapet hade inte blivit mindre tydligt eller sämre underbyggt av att komprimeras något. När det gäller den svenska översättningen, så innehåller boken en hel del stavfel, vilket ger ett slarvigt intryck. Vidare känns en del formuleringar aningen ”svengelska”, vilket skapar en känsla av att boken översatts i all hast, vilket är tråkigt i en översättning av en så pass omdiskuterad bok. Manuset hade tjänat på en extra genomläsning.

Slutligen så vill jag påpeka att man inte behöver läsa Kapitalet som en politisk pamflett. Mycket av det som sägs i boken är inte så politiskt som man kanske kan tro med tanke på den massmediala uppståndelsen. Samma intryck fick jag förra året när jag lyssnade på Piketty i Almedalen, dit han var inbjuden av LO för att presentera en dos politiskt sprängstoff. Jag, och troligtvis många med mig, blev förvånade över att Piketty inte precis gav intryck av att vara någon ny Marx, utan en ganska vanlig forskare. Däremot finns det anledning att granska och reflektera kring de slutsatser som dras i boken, som ibland är aningen förenklade. Som påpekats ovan finns det luckor i diskussionen om en växande ojämlikhet som minskar argumentens koherens och trovärdighet.

Elina Fergin-Wennberg är doktorand i nationalekonomi samt Master i Public Policy.

 

– Publ. i Respons 6/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet