Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

6/2013

Tema: Det är inte driftiga entreprenörer som driver den tekniska utvecklingen framåt. Genombrotten görs i statens regi.
Historia
Thomas Palme (red.)
Älskade struntflicka
Brev mellan Barbro von Vegesack och Sven Ulric Palme 1937–1940
Carlssons | 355 s | Isbn 9789173316088
Recensent: Alf W Johansson
Kärlek i medelklassen

Denna bok består av brev växlade mellan den framtida professorn Sven Ulric Palme och hans blivande hustru Barbro von Vegesack mellan 1937 och 1940. Den innehåller ett urval ur en väldig brevsamling (1200 brev) vars existens blev känd för familjen först år 2001. Sonen Thomas Palme har försett boken med sammanbindande kommentarer och ett efterord där vi får veta ”hur det gick”.

Barbro och Sven Ulric träffades i februari 1937 på en middag i Linköping och blev omedelbart förälskade. De växlar en kyss, men skils sedan från varandra under längre perioder. Under den första intensiva perioden skriver de brev till varandra nästan varje dag. Det är rörande och förtjusande, ibland gripande brev, där två förälskade ungdomer försöker definiera sig inför varandra. Tonläget är exalterat och öppenhjärtigt, inte minst i erotiska frågor. Tankarna förs till Hjalmar Gullbergs berömda rader i ”Kärlek i det tjugonde århundradet” (1933) om en generation vars enda ”lag är födelsekontroll”. Preventivmedel blir en inte obetydlig utgiftspost.

Breven kan sägas vara stereotypa i sina upprepade kärleksförklaringar, men de belyser också tidsandan och de sociala problem som medelklassungdomar vid denna tid ställdes inför. Barbro framstår i sina brev som upp över öronen förälskad, men samtidigt som ”klok och omdömesgill”, i jämförelse med Sven Ulrics mera vittsvävande utläggningar.

Sven Ulric Palme var min lärare och jag minns honom som en spirituell och entusiastisk person. Som historiker var han en boren syntetiker, men sådana ansåg sig historievetenskapen inte ha några behov av under fyrtio- och femtiotalet, vilket gjorde att hans akademiska karriär blev något av en via dolorosa. Han var över femtio år innan han lyckades få en professur.

Barbro framstår som representativ för många medelklasskvinnor vid denna tid, hon tycks leva i ett halvt drömlikt väntantillstånd: ”med mina yrkesambitioner är det inte mycket bevänt”, erkänner hon. Hon utbildar sig till ”barnträdgårdslärarinna” i Tyskland men liksom Sven Ulric står hon främmande för nazismen. Den nazistiska undervisning som hon utsätts för beskriver hon som ”fasansfull” och hon reagerar mot den antisemitiska propagandan: ”Jag sa att jag tycker mycket om judarna och höll ett långt försvarstal för dem” – till värdarnas häpnad.

Hon inser omedelbart att Sven Ulric är den riddare hon väntat på och skulle omedelbart ha velat gifta sig, men Sven Ulric håller tillbaka. Han måste bli klar med sina studier, han kan inte ta socialt och ekonomiskt ansvar för en familj. Ja, han skriver att om skulle han tvingas välja mellan karriären och kärleken skulle han välja den förstnämnda . Detta beror bland annat på att han är ”ödesbestämd”; han har ett andligt arv att förvalta efter sin far Olof Palme, som också var historiker, men som i april 1918 stupat i det finska inbördeskriget, lämnande hustru och fyra barn och ett femte på väg efter sig.

Att denna förpliktelse att fullfölja faderns gärning var en realitet framgår också av det brev han skriver den 1 december 1939 vid vinterkrigets utbrott. Han meddelar där att han anmält sig som frivillig till den finska armén. Han säger visserligen där att han inte gör detta av samma skäl som fadern, som velat rädda Finland åt Sverige, utan på grund av det förakt han kände inför de akademiker som 1918 bedrivit aktivistisk propaganda, men som när det gällde, föredragit att stanna hemma. ”Gjorde jag nu som de då, vore jag hemfallen åt ett nedrivande självförakt, som jag vet, att jag icke skulle kunna stå ut med.” Barbro och Sven Ulric gifte sig i mars 1940 i Helsingfors.

Alf W. Johansson är professor emeritus i historia och senior editor på Respons.

– Publ. i Respons 6/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet