Föregående

nummer

Fredag 20 oktober 2017

5/2013

Tema: Tyskland är nu Europas maktcentrum, men varken tyskar eller det övriga Europa tycks vara beredda att acceptera detta faktum.
Historia
Dan Korn
Kejne
Verkligheten bakom 1950-talets rättsröteaffär
Carlssons | 851 s | Isbn 9789173315708
Recensent: Henrik Berggren
Kejne-affären grundligt kartlagd

Dan korns bok är plågsamt detaljerad och vindlande småpratig men samtidigt den bästa skildring av 50-­talets rättsröteaffärer som recensenten har läst. Förvisso speglar Kejne-affären tidens fördomsfulla syn på homosexuella men den handlar också om övergången från ett mer intimt till ett mer opersonligt samhälle.

Dan Korns bok om Kejneaffären är orimlig: över 800 sidor lång, plågsamt detaljerad, vindlande småpratig och närmast biblisk i sina genealogiska ambitioner. Samtidigt är Kejne den bästa skildring av femtiotalets rättsröteaffärer som jag har läst.
”Rättsrötan” – det var det begrepp som användes av regeringskritiska journalister och debattörer – har nämligen visat sig historiskt svårbemästrad. Kanske beror det på att tolkningarna är så övermättade. Först kom den färdigpaketerade skildringen av den syndikalistiska tidningen Arbetarens och Vilhelm Mobergs heroiska kamp mot korrupt ämbetsmannavälde, sedan den motsatta berättelsen om en paranoid tid där en sensationslysten press piskade upp vågor av homofobi. Och däremellan har vi serverats märkliga historier – sanna som mytiska – om de bohemer, poeter och småtjuvar i det gamla Stockholm som flöt till ytan i skandalernas efterföljd.
Journalisten och rabbinen Dan Korn har valt bort de postmoderna tolkningsmodellerna till förmån för en mer handfast metod: att rekonstruera händelseförloppet så exakt som möjligt: vem gjorde vad, när och hur? Han gör det omständligt och ibland känns det som han vandrar vilse i det omfattande källmaterialet. Men för det mesta får han fatt i den röda tråden igen. Den läsare som orkar hålla ut får den märkliga historien berättad på ett förtroendeingivande och begripligt sätt.
Persongalleriet i Korns berättelse är enormt, men det finns tre huvudpersoner; den vidlyftige direktören Haijby, den socialt engagerade pastor Kejne på stadsmissionen i Gamla stan och det originella statsrådet Nils Quensel. Ingen av dessa tre herrar kände ursprungligen varandra eller hade ens någon indirekt förbindelse. Ändå är de oåterkalleligen hoplänkade av två tankefigurer som i sin mest reducerade form innebar 1) att homosexualitet var något ytterst skamligt och 2) att svenska ämbetsmän tog särskilda hänsyn beroende på människors ställning i samhället.
Kurt Haijby föddes 1897 som Kurt Johansson på Hornsgatan i Stockholm. Familjen hade det relativt gott ställt, fadern drev en vilt- och jaktaffär i Gamla stan. Men Kurt var en orolig själ. Han hoppade av realskolan vid 15 års ålder och blev efter diverse konflikter utsparkad från hemmet. Han tog ströjobb, gick till sjöss, hamnade kortvarigt i Främlingslegionen och blev tagen av polisen för diverse småstölder och förskingringar. Våren 1923 försökte han fly från en polisstation i Göteborg och råkade skjuta en polis till döds under handgemänget. Han blev dömd för vållande till annans död och avtjänade ett drygt år på Härlanda fängelse.
Efter det tog hans liv en vändning till det bättre. Han etablerade sig som framgångsrik krögare och affärsman i Stockholm, fast det är oklart var pengarna kom ifrån. I början av 1930-talet gifte han sig med en tio år äldre kvinna som ägde restaurang Savoy på Sveavägen samt ett konditori på Vasagatan; i den vevan bytte han också till namnet Haijby. Några år senare öppnade makarna en gemensam restaurang och behövde utskänkningstillstånd. Men som polisdräpare var inte Haijby betrodd, vilket fick honom att söka audiens hos den 75-årige monarken Gustav V. Där, hävdade han själv, började hans homosexuella förbindelse med kungen.
Korn menar att det finns tydliga källor som visar att Gustav V var homosexuell. Att Haijby verkligen hade ihop det med kungen är svårare att belägga, fast hovet agerade som om det var sant. När Haijby hotade att offentligöra att han haft en relation till kungen i samband med sin skilsmässa 1936 (han hade alltså varit otrogen med Gustav V) valde man att betala av honom. Under de följande åren skulle Haijby mjölka hovet på pengar, enligt vissa uppgifter närmare en kvarts miljon kronor, och tjänster i utbyte mot sin tystnad.

Om det varit allt hade det knappast blivit någon affär eller i alla fall inte några anklagelser om rättsröta. Men under de följande femton åren fick hovet omfattande hjälp av statsförvaltningen och en rad enskilda svenska ämbetsmän med att säkra Haijbys tystnad och skydda kungens rykte. Metoden var en blandning av hot och mutor; å ena sidan hotades Haijby med inläggning på Beckomberga, å andra sidan fick han pengar och hjälp i sin affärsverksamhet. Förhoppningen var att problemet skulle lösas definitivt om Haijby flyttade utomlands, ett projekt som nästan lyckades 1938 då han slog sig ner i Berlin. Men han arresterades av Gestapo, som skickade den obekväme svensken tillbaka till hemlandet.
Haijby hanterades framför allt av polismästaren i Stockholm, Alvar Zetterquist. Det var en märkvärdigt intim relation; polismästaren betraktade sig som personlig vän till Haijby samtidigt som han försökte skydda hovet från skandal. Men i längden gick det inte att få tyst på den expansive Haijby. Hans historia läckte långsamt ut i det svenska samhället.
En av dem som kom i kontakt med Haij­bys berättelse var Pastor Karl-Erik Kejne på Stadsmissionen i Gamla stan, som misstänkte att han likt Haijby var utsatt för en myndighetskomplott. Men detta är också den enda egentliga kopplingen mellan Haijby- och Kejneaffären, vilket är förvånande eftersom de alltid sammanlänkas.

Vem var då Kejne och varför trodde han att han var offer för en konspiration? Han föddes som Karl-Erik Johansson i Värmland 1913, men likt Haijby bytte han namn längs vägen. Fadern var sågverksarbetare och Kejne gjorde en klassresa från folkskolan till läroverket i Karlstad. Till skillnad från Haijby var han en skötsam yngling, medlem både i KFUM och ungdomens helykterhetsförbund. I början av trettiotalet kom han till Uppsala och läste teologi. Under studietiden engagerade han sig i en rad religiösa verksamheter, däribland Stadsmissionen i Stockholm. Han trivdes med det sociala arbetet och när han prästvigts 1939 blev han biträdande pastor i fattigkvarteren i Gamla stan.
I sin verksamhet kom Kejne i kontakt med pojkar och unga män som antingen prostituerade sig homosexuellt eller utsattes för inviter av äldre, ofta etablerade män. Visserligen hade homosexualitet avkriminaliserats 1944, men det snarare ökade än minskade oron för prostitution och utnyttjande av unga män och pojkar. Våren 1948 blev han ombedd av en arbetskamrat att hjälpa en ung man som blivit hotad av lägenhetsinnehavaren i den Östermalsmvåning han var inneboende i.
Kejne ringer då en god vän vid polisen och tillsammans åker de hem till Gösta Malmberg, ägaren till våningen. Malmberg var en på många sätt underlig figur. Likt Kejne var han präst, han hade nazistiska sympatier och enligt en del av sina hyresgäster ville han dra in dem i olika former av sexuella aktiviteter, såväl hetero- som homosexuella. Väl i våningen förhandlar Kejne med Malmberg om att den unge hyresgästen ska kunna flytta ut och få sin förskottshyra tillbaka. Men de skiljs åt under påtaglig fientlighet.
Där tycks Kejneaffären ha sin start. Malmberg och Kejne blir oförsonliga fiender och anklagar varandra för att bedriva förtalskampanjer. Men Kejne blir mer och mer övertygad om att han inte bara har Malmberg emot sig utan är förföljd av en homosexuell liga som ogillar att han lägger sig i dess verksamhet. Att det gick rykten om Kejne är odiskutabelt; bland annat stod det saker som ”Pastor Kejne har en stor kuk” i en telefonkiosk på Artillerigatan. Enligt Kejne förekom också mystiska telefonsamtal och nattliga besök i hans bostadshus.

Helt rimligt vänder sig Kejne till polisen med sina misstankar. Men återigen, liksom i Haijbyaffären, är polisens agerande näst intill obegripligt med vår tids ögon. I stället för en professionell utredning blir polischefen Alvar Zetterqvist på en gång förunderligt intim och samtidigt misstänksam mot Kejne. Å ena sidan får Kejne känslan av att han inte bara är ett offer utan också en extra ordinarie polisutredare. Han är med på avgörande förhör, har daglig kontakt med olika poliser, inte minst Zetterquist, och behandlas över lag som en mycket viktig person.
Å andra sidan misstänker en del poliser Kejne för att själv vara homosexuell. Detta kommer framför allt till uttryck då en stadsfiskal och två poliser ordnar den så kallade ”knivfällan”. En ung man som säger att han haft sex med Kejne skickas till pastorns bostad för att fråga efter en fällkniv som han glömt där. Den snillrika planen är då att Keijne på något sätt ska avslöja sig själv. Det gör han förstås inte – vittnet visar sig vara extremt opålitligt – men händelsen får Kejne att känna sig förföljd av polisen.
Ur detta växer Kejnes övertygelse om att han motarbetas av ett homosexuellt nätverk med förgreningar inom polisen och statsförvaltningen. Haijbyaffären blir ytterligare bränsle – den visar ju att polisen skyddar högt uppsatta personer, det vill säga kungen. Kejnes motdrag blir att söka stöd hos tredje statsmakten, som entusiastiskt nappar på hans anklagelser. I slutet av april kan stockholmarna läsa tidningsrubriker som ”Känd Stockholmspräst svårt trakasserad, går till polis” (Expressen), ”Fruktansvärda förhållanden bland homosexuella. Pastor Kejne avslöjar: Djävulsdyrkan, Orgier, Slaveri”(Aftonbladet) och ”Pastor Kejnes förföljare skyddas på högt förvaltningshåll” (Stockholm-Tidningen).
Kejne fick stöd av en rad kulturpersonligheter: Stieg Trenter, Thorsten Johnsson och framför allt Vilhelm Moberg. De kritiserade maktmissbruket och hävdade ofta att det inte var homosexualiteten i sig som upprörde dem. Men Kejne hade också mer ljusskygga bundsförvanter vilkas homofobi låg i öppen dager. Och i takt med att förföljelsemanin bredde ut sig haglade beskyllningarna om homosexualitet. Enligt konspirationsteorins logik måste den som förnekade Kejnes anklagelser också vara homosexuell. Parallellerna till kommunisthetsen i USA, som pågick under samma tid, är uppenbara.
Den makthavare på ”högt förvaltningshåll” som hamnade i skottgluggen när Kejneaffären briserade i pressen våren 1950 var statsrådet Nils Quensel. Att han blev indragen berodde på den lösmynte Alvar Zetterquist, som berättade för Kejne att han inte var ensam om att ha problem med homosexuella ligor: statsrådet Quensel hade också drabbats av utpressning. För Kejne var detta ingen tröst. Hans slutsats blev i stället att polisens ovilja att agera mot hans fiender berodde på att Quensel ville tysta ner allt prat om homosexualitet för att skydda sig själv. Kejne var – så såg han det – ett oskyldigt offer för homosexuella makthavare som Gustav V och Quensel.
Quensel kom från en släkt av jurister och ämbetsmän. År 1936 togs han in i regeringen som konsultativt statsråd, 1940 blev han president i kammarrätten och 1943 återvände han till samlingsregeringen och blev kvar i de efterföljande socialdemokratiska regeringarna med särskilt ansvar för kyrko- och utnämningsärenden. Han hade ingen partiankytning utan var den klassike svenska ämbetsmannen med känslorna stramt tyglade av ett korrekt yttre, vilket kanske bidrog till att göra honom till måltavla i rättsrötedebatten.
Men det huvudsakliga skälet till att han blev indragen var att han bedrev en omfattande privat välgörenhetsverksamhet vars underliggande motiv är svåra att få grepp om. Utan tvekan fanns en stark impuls att hjälpa människor i nöd: med nästan änglalikt tålamod hjälpte Quensel socialt utsatta personer med pengar, bostad, arbete och uppmuntrande tillit. Hans skyddslingar kunde gång på gång missbruka hans förtroende och ändå räkna med att få ytterligare hjälp. Även om det ännu under fyrtiotalet var relativt vanligt att människor med ekonomiska och sociala bekymmer vände sig till ledande ämbetsmän och politiker för att få bidrag stod Quensels välgörenhetsverksamhet i en klass för sig.
Men det fanns också misstankar om att det fanns låga motiv bakom Quensels givmildhet. Bland annat hade en kvinna vars make fått omfattande hjälp av Quensel skrivit ett brev där hon anklagade honom för homosexuellt utnyttjande (det var så polischef Zetterquist fått reda på att Quensel var utsatt för utpressning). Sanningshalten i detta är svår att bedöma. Det är den enda anklagelse om att Quensel skulle vara homosexuell som kom till ytan; massor av tacksamma människor vittnade däremot till hans försvar. Men det fanns bisarra och obehagliga drag i Quensels behandling av vissa hjälpsökande, som fick ta emot våldsamma utskällningar, örfilar och slag. Detta är en nyttig påminnelse om att det finns andra sätt att förnedra människor på än de uppenbart sexuella.
Men det var inte misshandel och översitteri som Quensel anklagades för av Kejne och hans anhängare i pressen. I deras tolkning av händelseförloppet blev han en mörkrets furste som låg bakom fruktansvärda brott, framför allt mordet på en ung man i en eldsvåda i en cykelverkstad på Krukmakargatan år 1936. Utredningen hade visserligen kommit till slutsatsen att mannen ifråga blivit innebränd, men eftersom det fanns en del oklarheter kunde Kejnesupportrarna spekulera om mord och att branden sedan anlagts för att dölja spåren. Och eftersom den unge mannen varit en av Quensels skyddslingar var det naturligtvis denne som var skyldig.
Den kommission som regeringen tillsatte 1950 för att undersöka Kejneaffären friade Quensel. Men det hjälpte inte. Misstankarna levde vidare och eftersom många av de värsta ryktena återgavs i kommissionens utlåtande fick anklagelserna mot Quensel vidare spridning. Hösten 1951 avgick Quensel, vilket lämnade ett permanent dåligt samvete hos Tage Erlander. Och som i sin tur kan ha påverkat hans dåvarande sekreterare Olof Palmes agerande under Geijeraffären på sjuttiotalet.

Hur ska vi förstå Kejneaffären i dag? Självklart handlar den om tidens fördomsfulla syn på homosexuella. Kanske speglar den också en neurotisk underström i början av femtiotalet som kom till ytan lite varstans i världen: McCarthyismen i USA, Slanskyprocesserna i Östeuropa, antisemitismen i Sovjet. Det var år av rädsla och jakt på inre fiender.
Men min misstanke är att det också handlar om en mer djupgående transformation av det svenska samhället; en rörelse från ett mer intimt till ett mer opersonligt samhälle. Om man ser till hur makthavarna reagerade ter sig anklagelserna om rättsröta och mörkläggning absurda. Tvärtom är det slående hur regering och myndigheter vänder ut och in på sig själva för att gå till botten med misstankarna – vilket naturligtvis ger kritikerna en stark känsla av bekräftelse.
Den korrekta diagnosen vore inte rättsröta, utan snarare ett alltför flexibelt och personligt myndighetsutövande. Nils Quensels svaghet är att han bedriver välgörenhet – möjligtvis med obehagliga förtecken – på ett sätt som för honom i kontakt med både fattiga och kriminella. Jag har svårt att tro att någon högt uppsatt jurist har den typen av kontaktytor i dag – och därmed skulle blotta sig på samma sätt för skandalskriverier.
Eller ta polismästare Alvar Zetterquist, som blir du och bror med både Haijby och Kejne. Uppenbarligen har han en idé om ett proaktivt polisarbete – att lösa konflikter snarare än att lagföra alla brott. Risken är bara att denna typ av intimitet skapar rättsosäkerhet och gynnar den som har pengar och makt. Kejne misstänkte att en pastor vid Stadsmissionen inte fick samma stöd av polisen som ett statsråd eller kungen. Och det hade han förmodligen rätt i – vilket gör Kejneaffären till ännu ett steg på vägen i skapandet av det moderna Sverige.

Henrik Berggren är historiker och författare bland annat till Underbara dagar framför oss: en biografi över Olof Palme (2010).

– Publ. i Respons 5/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet