Klargörande om sociala medier men mytbildande om algoritmer

Den som lockas av idén att logga ut från sociala medier för gott hittar många anledningar till detta i Jaron Laniers bok. Men även om författaren nyanserar förståelsen av internet spär han på den moderna myten om algoritmer som formar och kontrollerar oss.

2018 var inte Facebooks år. Visserligen hade plattformen fler användare än någonsin, men i början av året framkom att Cambridge Analytica genom ett personlighetstest lyckats få tillgång till hundratusentals Facebook-användares data, inklusive privata uppgifter till deras kontakter. Sammanlagt rörde det sig om användardata från närmare 50 miljoner människor. Det brittiska analysföretaget använde sedan detta för att påverka väljarna att rösta på Donald Trump i det amerikanska presidentvalet. Det visade sig snart också att AggregateIQ, ett företag med nära kopplingar till Cambridge Analytica och med samma skrupellösa förhållande till användardata, hade använt liknande strategier i Brexitvalet.

Inför USA:s kongress tillstod Mark Zuckerberg att han inte gjort tillräckligt för att förhindra spridningen av falska nyheter, hat och utländsk infiltration i parlamentsval. Han lovade dyrt och heligt att komma till rätta med hur tredje part fick tillgång till användardata. Strax därefter portades mycket riktigt Cambridge Analytica och AggregateIQ från Facebook, och företaget införde kraftiga begränsningar för tillgång till användardata. Men kritiker ansåg att dessa lösningar bara skrapade på ytan och inte hanterade de verkliga problemen med nätverkssajten.

Dessutom fortsatte skandalerna. På hösten framkom att Facebook hade gett Netflix och Spotify särskilda förmåner att såväl läsa som radera användares privata meddelanden. I en FN-rapport pekades Facebook också ut som en drivande faktor i hatstormen mot rohingyer i Myanmar, vilket ledde till massmord, tortyr, sexuellt våld och att hundratusentals människor tvingades på flykt. Som ett svar på kritiken stängde Facebook av ett antal högt uppsatta militärers konton. Bra, men alldeles för sent, enligt människorättsgrupper.

Alla dessa skandaler har fått många att vakna upp ur en naiv föreställning om sociala medier. Nog för att vi sedan länge insett att vi lever i filterbubblor där vi bara ser uppdateringar från en liten grupp människor i våra flöden. Och de senaste åren tycks debattklimatet hårdnat och allt ifrån forskare till youtubers utsätts för hatstormar. Men historien med Cambridge Analytica var på en helt ny nivå, den pekade på att det är något ruttet i själva systemet – ett skäl gott nog att checka ut från sociala medier för gott, vilket många har gjort; åtminstone har aktiviteten på plattformen sjunkit under de senaste två åren.

I boken Tio skäl att genast radera dina sociala medier ger Jaron Lanier dessa och många andra anledningar till att sluta göda algoritmerna. Författaren är en något motsträvig influencer. Han vägrar sociala medier och hans hemsida tycks ha designats någon gång runt millenniumskiftet. Men han är knappast någon duvunge i tech-världen. Tvärtom. Han kallas ofta för den ”virtuella verklighetens fader”, eftersom han tidigt utvecklade virtuell teknik för IBM och NASA. Han har sålt sitt uppstartsföretag till Google och varit forskare på Microsoft.

Att läsa Lanier är dessvärre smått provocerande. Det han säger är inte så utmanande, men hans prosa är som klickbeten på Twitter och hans gedigna kunskap i ämnet förpackas i påståenden utan fördjupande reflektioner. Han är dessutom en lat författare, som visserligen strösslar med referenser till forskning, men i stället för att förmedla resultaten uppmanar läsaren att själv läsa studierna i fotnoterna. Men ser man förbi detta har han ett övertygande budskap om varför senaste årets skandaler på plattformar som Facebook och andra sociala medier inte är en anomali, utan snarare centrala delar i företagens affärsmodeller.

Enligt Lanier stavas problemet med sociala medier ”BUMMER”. Akronymen står för ”Behaviours of Users Modified, and Made into an Empire for Rent”, översatt till det inte mindre stolpiga ”användarbeteenden som modifierats och förvandlats till ett imperium som kan hyras”. Det är en form av algoritm som framför allt plattformar som Google, YouTube, Facebook och Instagram använder sig av för att beräkna människors beteenden online och på så sätt möjliggöra personanpassade flöden. Men det är kanske inte så mycket en teknologi som en affärsstrategi, där den viktigaste tillgången är användardata som kan användas för riktad reklam.

BUMMER-maskinen får oss att falla för nättroll, rösta mot EU och ägna hela kvällar åt videor med gulliga katter. Tekniken skapar beroende på ett statistiskt plan och är designad att göra så att så många som möjligt använder sig av plattformen regelbundet. Detta görs genom att algoritmerna påverkar vad som dyker upp i ditt flöde eller i dina sökningar utifrån ditt beteende online, men algoritmen söker också efter de mönster som får dig att fastna för något eller förändra ditt beteende.

Lanier utgår från behavioristiska perspektiv för att förklara varför vi blir så upptagna av sociala medier. Likt Pavlovs hundar reagerar vi på algoritmernas stimuli så att vi gör som de vill. De sociala mediernas algoritmer övervakar oss, manipulerar oss och föder våra inre nättroll. Vi måste därför helt sluta att föda algoritmerna genom att logga ut från sociala medier, menar Lanier. Inte bara för vår egen skull, utan också för samhället i stort. BUMMER-maskinen skapar individualiserade flöden, vilket gör att vi inte kan se och än mindre förstå hur andra tänker och känner. Som ett resultat av att filterbubblorna berövar oss vår inlevelseförmåga håller vår empati och känsla av gemenskap på att förtvina. Bättre var det när alla bänkade sig framför tv:n och såg samma program. Liberalen Lanier tittar själv på Fox News för att förstå vad ”människor som kollar på den kanalen tänker och känner”. Även om han förstås har rätt i att det är svårt att få tillgång till vad andra ser på sociala medier är hans förståelse av tv-mediet naiv. Bara för att ett program eller en kanal sänder ut ett visst budskap betyder det inte att det går att förstå eller känna vad de som ser detta budskap upplever. Medieforskning visar snarare att människor relaterar till samma program på många olika, inte sällan motsatta sätt än det som var intentionen.

Samtidigt är Google och Facebook helt beroende av denna affärsmodell, vilket gör dem ytterst sårbara. Förr eller senare kommer de att falla, siar Lanier.

En annan anledning till att checka ut från sociala medier är enligt Lanier att de företag som bygger på beteendemodifikation har en affärsstrategi som i hemlighet kapitaliserar på dig. Företagen blir rika på allt du gör åt dem: laddar upp bilder, interagerar med vänner, delar artiklar och så vidare. Affärsstrategin gör vanliga människor arbetslösa eller ger dem åtminstone radikalt osäkrare arbetsvillkor. Samtidigt är Google och Facebook helt beroende av denna affärsmodell, vilket gör dem ytterst sårbara. Förr eller senare kommer de att falla, siar Lanier.

Laniers lösning är att enskilda individer får betalt för den aktivitet och den information som kommer företagen till del, samtidigt som företagen skapar prenumerationslösningar. Precis som HBO och Netflix kan ta betalt för strömmad film och tv, föreslår han en modell där Facebook och andra tar betalt för sina tjänster. På så sätt skulle de få mer stabilitet och – framför allt – inte lockas att sälja användarinformation till högstbjudande, utan i stället sätta sina användares intressen i första rum. Men frågan är om Laniers önskemål någonsin kommer att infrias, eftersom våra förehavanden på sociala medier är en guldgruva som Zuckerberg och hans gelikar inte vill förlora.

Algoritmer har blivit något av en modern myt. Å ena sidan framställs de som kraftfulla enheter som formar och kontrollerar oss, inte bara online, utan också våra beteenden och attityder generellt. De beskrivs som kraftfulla tekniker i sökmotorer, nyhetsförmedling, utbildning och på aktiemarknaden. De omkullkastar spelreglerna varhelst de appliceras, inte minst i politiken. Å andra sidan framstår algoritmer som så abstrakta att det tycks omöjligt att förklara hur de fungerar. Den handlingsförmåga vi ger algoritmer börjar likna den makt som tillskrivits marknadsekonomins ”osynliga hand” alltsedan Adam Smith.

Även om Lanier nyanserar förståelsen av internet spär han på myten om algoritmerna. Han slänger sig med uttalanden som: ”Vi blir undan för undan hypnotiserade av dataanalytiker som vi inte kan se, i syften vi är ovetande om. Vi är numera alla försöksdjur.” Han påpekar visserligen att algoritmerna inte förstår varje enskild person, men genom att följa och analysera data från stora mängder av människors interaktion har de förmåga att förutspå vårt beteende, menar han. Men framför allt hade Lanier behövt förklara algoritmernas funktion och inte minst människors relation till dessa, i stället för att spä på myten om dem som ett slags allvetande dockförare som styr sina marionetter. För att förklara det behövs något mer än en förenklad behavioristisk modell.

Därför blir Lanier också som mest intressant när han blir personlig och berättar att sociala medier inte bara väcker hans inre troll, utan också gör honom genuint ledsen, eftersom han jämförs med andra i ett system som manipulerar honom. Digital nedstämdhet tycks vara den andra sidan av myntet av instagrambilder som föreställer perfekta liv och flödar över av symbolhjärtan. Studier visar på en korrelation mellan tonårsdepression och Facebookanvändning, inte minst på grund av att de unga jämför sig med sina vänner. I stället för gemenskap lämnar sociala medier dem med en känsla av utanförskap. Själv blir jag nedstämd av att ägna timmar till att passivt titta på saker som jag inte bryr mig det minsta om. Sociala medier lovar mig interaktion och aktivitet, men jag stirrar mest på hur högstadiekompisar jag inte träffat på tjugo år tillbringar sina helger. Det är en trist dokusåpa, utan alkohol och sex. Jag blir inte deprimerad, snarare trött på mig själv och mitt uppenbara beroende. Kanske är jag en pavlovsk hund trots allt.