Föregående

nummer

Fredag 23 juni 2017

5/2012

Tema: Ju tätare en stad är desto bättre sägs det vara. Men denna optimism skyler över en rad problem med urbaniseringen.
Konstarterna & medier
Tomas Björk
Bilden av
Exotism i 1800-talets visuella kultur
Atlantis | 455 s | Isbn 9789173534192
Recensent: Anna Källén
Klichéer om stereotyper

För den som tvivlar på att stereotypa bilder av Orienten har påverkat det svenska kulturlivet innehåller konstvetaren Tomas Björks bok mängder av obestridligt bevismaterial. Ändå är det svårt att bli berörd, eftersom det saknas en brinnande strävan efter att avslöja osynliga orättvisor i vår vardagsdiskurs. I stället för en vilja till förändring finner man moraliska konstateranden om 1800-talets kulturliv. Den postkoloniala teorins begrepp används som kakformar som trycks in i materialet.

Det har dröjt, men nu tycks det postkoloniala perspektivet ha etablerats även i Sverige. Vad som tidigare framstod som en radikal åsikt, har blivit till en allmän insikt om att även Sverige, med sin nationella självbild av godhet, politisk neutralitet och självuppoffrande internationell solidaritet med ikoner som Wallenberg och Hammarskjöld, har skapat och påverkats av stereotypa föreställningar om den Andre. I sin bok Bilden av ”Orienten” - Exotism i 1800-talets svenska visuella kultur presenterar nu konstvetaren Tomas Björk ett 420 sidor maffigt bevisupplag av orientaliska stereotyper i bilder och texter signerade svenska resande, diplomater, militärer, konstnärer, journalister och kungligheter under 1800-talet.

Precis som titeln antyder, är det här verkligen en bok om 1800-talet. Bokens allra första stycke tar sin utgångspunkt i en beskrivning av ett fotografi publicerat i Paris-Match i samband med det första Gulfkriget 1990, och resten av det korta inledande kapitlet ägnas åt en beskrivning av Edward Saids bok Orientalism från 1978 och några andra centrala namn och begrepp inom den postkoloniala teorin. Därefter följer drygt 400 sidor tillägnade 1800-talet, innan bokens allra sista stycke återknyter till det första i ett kort resonemang om orientaliska stereotyper i vår samtid.

Studien av 1800-talets visuella kultur är indelad i tre delar. Den första delen heter ”Svenska resenärer i 'Orienten'” och här presenteras de människor som förmedlade bilder av Orienten till Sverige under 1800-talet. Mängden och variationen är påfallande. Vi möter här diplomater, soldater och höga militärer, läkare, arkitekter och arkitekturmålare, konstnärer och historiemålare, manliga och kvinnliga resenärer, ”armchair orientalists” och kungliga turister. Orienten avgränsas genom hela boken till östra Medelhavet och Nordafrika, och det är främst Turkiet (i synnerhet Istanbul), Jerusalem, Egypten (i synnerhet Kairo), Algeriet, Marocko samt Alhambra i södra Spanien, som skildras av de svenska orientalisterna. Björk redovisar en stor mängd bilder, som belyses med samtida originaltexter och konstvetenskaplig bildanalys.

Utifrån komposition, perspektiv, ljus, blick och position hos betraktare och objekt visar han hur de innehåller och förmedlar stereotyper om Orienten. Ofta förekommer bilder av svunnen högkultur medan samtiden kännetecknas av förfall och underutveckling, vilket framställer Orienten som en plats som hör hemma i en annan tid och saknar modernitet. Vanligt förekommande stereotyper om orientalerna är lathet, passivitet, grymhet, mörk hud och bristande hygien. Deras rum framställs som hemlighetsfulla och otillgängliga, och präglas samtidigt av överdådig lyx och erotisk laddning. Orientalisterna präglas av begär efter att tränga in i Orientens förbjudna rum, och moskéer och harem förekommer ofta i deras bilder. I bilderna finns också många tecken på ambivalens, där Orienten är lockande och på samma gång farlig, den orientaliska kvinnan är på en gång åtråvärd och oåtkomlig bakom sin slöja.

Bokens andra del, ”Bilden av 'Orienten'” fokuserar på Sverige och de bilder av Orienten som förekom och blev meningsfulla i det svenska kulturlivet under 1800-talet. Upplägget följer den första delens, med redovisningar av en stor mängd bilder kompletterade med originaltexter och bildanalyser utifrån komposition, perspektiv och så vidare. Den här delen, som är bokens tyngsta, är i sin tur indelad i 32 tematiska underkapitel, med påtagligt varierande titlar såsom ”Mumier”, “Moskén”, “Marocko”, “Makthavaren”, “Engelsmännen i Egypten”, “Etnicitet och 'ras'”, “Den 'orientaliska' kvinnan”, “Religionen”, “Näringsliv” och “Njutningsmedel”. Till skillnad från den första delen, där de enskilda orientalisternas rörelser och intressen styrde framställningen, utgår den här delen från de teman som gavs mening genom de svenska bilderna av Orienten. Här blir också medierna viktiga, med nya former för bildproduktion och distribution genom populära tidskrifter som Illustrerad Tidning och Svenska Familj-Journalen, som även skapar direktkontakter med sina imperiefrämjande brittiska och franska motsvarigheter genom gemensamma, xylografiska stockar.

I den tredje och sista delen behandlas ”'Orientaler' och 'orienten' i Europa”, det vill säga när levande människor och hela miljöer från Orienten kom till Sverige. Här beskrivs världsutställningar och andra internationella utställningar, turkiska kiosker, turkiska bad och annan arkitektur på modet, operor och teaterstycken, konstverk föreställande orientaliska besökare i Sverige, Orientalistkongressen i Stockholm 1889, panoptikon och den Orientaliska irrgångssalongen i Stockholm. Dessa beskrivs som kontaktzoner där stereotyper förmedlas men också utmanas, där ojämlika förhållanden uttrycks och förhandlas.

För den som fortfarande tvivlar på att stereotypa bilder av Orienten och orientaler har förekommit i Sverige och har påverkat det svenska kulturlivet, måste detta vara ett obestridligt bevismaterial. Materialet är imponerande i sin mängd, och Tomas Björk lyckas väl förmedla hur det infiltrerar olika sfärer i 1800-talets svenska kulturliv. Men för mig lyfter inte boken bortom den imponerande bevismängden, och det förvisso övertygande konstaterandet att stereotypa bilder av Orienten existerade i svenska medier och svenskt kulturliv under 1800-talet. Kanske är detta ett alldeles tillräckligt och tillfredsställande syfte, men jag känner mig lite besviken och snopet törstande efter något mer. När jag så på sidan 182 läser kritikern Olof Granbergs beskrivning av Julius Kronbergs detaljrika och uppseendeväckande målning Drottningen av Saba som visades på Nationalmuseum 1888, kan jag inte motstå att parafrasera den. I likhet med Granbergs upplevelse av Kronbergs målning upplever jag boken som ”en fint avvägd komposition, omsorgsfullt, nästan lärdt genomtänkt” och ”utförd av en artist, som är herre öfver sin konsts medel”. Trots dessa lovord finner jag den, liksom Granberg finner målningen, ”en smula tråkig” och den lämnar mig ”oberörd”.

Låt mig förklara. Jag kunde inte vara mer sympatiskt inställd till föresatsen att undersöka stereotypa bilder av det främmande och annorlunda i svensk konst och kulturliv, och det är utan tvekan en ambitiös och väl genomförd materialstudie. Men det saknas något, och jag är ganska säker på att det har att göra med det postkoloniala perspektivet. Med Orienten som tema är det svårt att undvika Orientalism, ett av vår tids starkaste akademiska varumärken, och med det kommer Edward Said och hela det postkoloniala forskningsfält som utvecklades i kölvattnet av hans banbrytande bok. I det inledande kapitlet redogörs följaktligen också för det postkoloniala perspektivet, med dess viktigaste namn och analysbegrepp. I analysen av bilder och text används sedan alla de rätta begreppen, som Edward Saids exotism, Homi Bhabhas hybriditet och ambivalens, Mary Louise Pratts kontaktzoner och så vidare. Däremot, och detta är avgörande för min läslust, saknas den passion och tydliga kritiska positionering som postkolonialismen har ärvt från kritiska teoretiker som Walter Benjamin och Theodor Adorno, och som har blivit ett av dess viktigaste kännetecken.

Jag saknar helt enkelt Tomas själv. Jag saknar postkolonialismens passionerade nerv, den brinnande strävan efter att avslöja osynliga orättvisor i vår vardagsdiskurs, och den rasande viljan till förändring av de förtrycktas förutsättningar. Michael Azar, Aleksander Motturi och Stefan Jonsson är exempel på svenska författare som skriver med en sådan passionerad lyskraft. Jag har inte reflekterat över det så mycket tidigare eftersom de i allmänhet följs åt som oskiljaktiga delar av samma analys, men jag inser nu att passionen verkligen är en förutsättning för att postkolonialismens begrepp ska bli meningsfulla. Den kritiska teorin kräver en tydlig avsändare och en uttryckt vilja. Med den kommer även sprickorna och ofullkomligheten som gör analysen spännande och överraskande.

Här används i stället den postkoloniala teorins begrepp som en verktygslåda, eller kanske rättare sagt, som en uppsättning kakformar som trycks in i degen och lämnar olika mönster på plåten. Bagaren är bara närvarande som en skicklig osynlig hand som väljer rätt form för rätt plats på plåten. Känslan av distans mellan författaren och hans analys förstärks här också av användningen av citationstecken kring centrala begrepp som ”orienten”, ”orientalisk”, ”exotism” och ”ras” (men däremot av någon anledning inte etnicitet), till och med i bokens titel. Först tycker jag bara att det är ett lite märkligt användande av citationstecken som gör texten mer svårläst, men ju längre in i boken jag kommer, desto mer läser jag dem som kännetecken på det övergripande förhållningssättet i analysen. Det är som om begreppen är verktyg, eller kakformar, som plockas upp, används och läggs tillbaka igen, utan att ha påverkat författaren själv.

Resultatet blir att inte heller jag som läsare blir riktigt berörd. Där det saknas passionerad vilja till avslöjande och förändring, finns i stället moraliska konstateranden om 1800-talets kulturliv. Vissa orientskildrare konstateras vara mer fördomsfria, medan den stora massan är ytterst fördomsfull. Det skadar naturligtvis inte att med emfas konstatera att det förekom exotiserande, erotiserande och förfrämligande blickar på den orientaliske Andre och det orientaliska kulturarvet under 1800-talet. Om det är det enda syftet med boken, så har den uppfyllt det med råge. Men med ett sådant tydligt material och en så gedigen forskningsinsats, kan jag inte låta bli att undra vad som också, med en mer passionerat kritisk utgångspunkt, hade kunnat sägas om de ganska uppenbart exotiserande, erotiserande och förfrämligande bilder av den orientaliske Andre som i omförhandlade former lever kvar i det svenska kulturlivet anno 2012.

Anna Källén är fil. dr i arkeologi. Hon är verksam som forskare vid Historiska museet och som forskningssekreterare för forskarskolan FoKult vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 5/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet