Föregående

nummer

Tisdag 17 oktober 2017

5/2013

Tema: Tyskland är nu Europas maktcentrum, men varken tyskar eller det övriga Europa tycks vara beredda att acceptera detta faktum.
Filosofi & psykologi
David Larsson Heidenblad
Vårt eget fel
Vårt eget fel – Moralisk kausalitet som tankefigur från 00- talets klimatlarm till förmoderna syndastraffsföreställningar
Agerings | 288 s | Isbn 9789186119164
Recensent: Jakob Norberg
Klimatdebatten av tron på syndastraff?

Larsson Heidenblad driver tesen att det finns paralleller mellan dagens idéer om kollektivt ansvar för klimatförändringar och kristna föreställningar om syndastraff. Vid närmare påsyn övertygar resonemangen dock inte.

Historikern David Larsson Heidenblad studerar i sin avhandling Vårt eget fel föreställningar om kollektivt ansvar och kollektiv skuld. Främst intresserar han sig för det kollektiva ansvaret för klimatförändringar, såsom problemet formulerades i svenska medier under en tid i mitten av 00-talet.
Larsson Heidenblad försöker dock inte utreda vem som bär det avgörande ansvaret för den globala uppvärmningen eller vilken politisk-etisk analys av miljöproblematiken som kan göra anspråk på störst giltighet. Han koncentrerar sig i stället på återkommande ”djupkulturella tankemönster” som enligt honom låter sig skönjas i klimatdebatten.

Närmare bestämt hävdar han att de skribenter som under 00-talet menade att alla bär ansvar för miljöproblemen, och att alla också kommer att drabbas av dem, omedvetet återvände till ”förmoderna” kristna föreställningar om syndastraff. De som runt 2006 utropade alla konsumenter i västvärlden till klimatbovar resonerade på ungefär samma sätt som lutherska präster, vilka under 1600-talet predikade att alla människor är syndiga och därför hotas av Guds straff i form av sjukdomar, olyckor och krig. I båda fallen, menar Larsson Heidenblad, finner man en bild av hur ett kollektiv går mot sin egen självförvållade undergång.

Larsson Heidenblad tycker sig alltså se samma ”tankefigur” dyka upp i klimatdebatten under 00-talet som i predikningar och psalmer från 1600-talets första hälft. Han kallar denna tankefigur ”moralisk kausalitet” och ställer den mot ”lokal kausalitet”, enligt vilken ett litet fåtal människor, till exempel en maktelit, sägs bära ansvar för svårigheter som drabbar alla. Ytterligare en kontrasterande modell, den ”strukturella kausaliteten”, beskriver hur ett samhällsystem, till exempel kapitalismen, orsakar problem utan att någon enskild individ kan anses moraliskt skyldig.

Larsson Heidenblads avhandling har förtjänsten att den framför en tydlig och tillspetsad tes: det finns slående paralleller mellan samtida idéer om kollektivt ansvar för klimatförändringar och förmoderna religiösa visioner av syndastraff. Men stämmer det? Hur övertygande är tanken om ”djupkulturella tankemönster”?
Svaret är: Inte helt övertygande. Likheterna mellan klimatproblematiken och tron på Guds straff framträder endast vid en något ytlig och abstraherande betraktelse, som bortser från hur de flesta inblandade (experter, intellektuella, präster, teologer) har reflekterat över frågor om ansvar och skuld i de olika sammanhangen. Märkligt nog behandlar Vårt eget fel inte den intensiva och djuplodande debatt om kollektiv skuld och bestraffning som fördes av bland annat Hannah Arendt och Karl Jaspers efter andra världskriget.

Diskussionen om allas vår del i nutida och framtida miljöförsämringar bygger på en insikt om hur många individers till synes oproblematiska handlingar under vissa omständigheter leder till oanade och oavsiktliga negativa konsekvenser för kollektivet. Att som enskild ta bilen till jobbet är inte en uppenbart moraliskt förkastlig handling; det är inte självklart förbundet med skam att pendla. Men när miljontals människor använder moderna transportmedel och förbränningen av fossila bränslen når höga nivåer, leder det till klimatproblem som slår mot alla (men kanske främst mot fattiga i särskilt utsatta områden, till exempel tätbefolkade kuststäder i tropiska regioner).

Det svåra är alltså att ansvaret för den globala utvecklingen är fördelat på så många individer och grupper. Det är så att säga utspritt på ett sätt som ställer den politiska och etiska fantasin inför utmaningar. Vilka är egentligen våra förpliktelser gentemot människor i andra delar av världen och framtida generationer och framför allt: hur skall det globala kollektivet förmås att leva upp till dessa förpliktelser utan enkla ansvarsförhållanden och tydliga gemensamma politiska ramar?

Syndastraffet följer en annan logik, vilket man kan utläsa ur de texter från 1600-talet som Larsson Heidenblad själv kommenterar i sin studie. Ur ett kristet, protestantiskt perspektiv är mänskligheten ett syndigt släkte. Varje människa är därmed ofrånkomligen en moraliskt klandervärd figur: ”hwarken Ung eller Gammal/högh eller lågh/ kan säija sigh frij eller oskyldig”, som det heter i ett böndagsplakat från 1646. Om byar, provinser eller hela länder drabbas av missväxt och farsot, då är det bara Gud som straffar syndare.

Men man kan i det här religiösa sammanhanget inte tala om ett spritt och därför svåröverskådligt ansvar för ett växande samhälleligt problem. Varje enskild människas skuld är ju enligt det kristna synsättet absolut. När 1600-talsprästen i sin predikan påminner sin församling om Guds stränga blick på var människas inneboende syndighet, menar han inte att medlemmarnas vardagliga och till synes oproblematiska handlingar tyvärr får tidigare oanade men ödesdigra konsekvenser på ett globalt plan över tiden och att man därför måste finna kollektiva lösningar.

Hur kommer det sig då att Larsson Heidenblad över huvud taget ser likheter mellan 00-tal och 1600-tal? Likheterna framträder för att hans definition av ”moralisk kausalitet” är så allmänt hållen. I den inbegrips samtliga situationer där det som många människor är eller gör på något sätt upplevs vara kopplat till något som hotar många människor. I denna mycket rymliga kategori kan man placera både det relativt nyupptäckta gemensamma ansvaret för klimatförändringar och det förmoderna syndastraffet och sedan hävda att de trots allt skiljer sig från situationer när en liten grupp är ansvariga för mångas lidande.

Men när man offrar detaljer och nyanser i översikten av skilda epokers syn på ansvar och skuld framstår parallellerna till slut som på gränsen till innehållslösa. Den förmoderna kristna livssynen och det nutida miljömedvetna tänkandet förenas, skriver Larsson Heidenblad, i övertygelsen att människan står i ”en moralisk relation till sin omgivning där vissa beteenden är bra och andra dåliga.” De djupgående tankemönster, som enligt honom återkommer genom historien, verkar bestå av banaliteter.
Roten till problemet ligger kanske i Larsson Heidenblads val av källor. Han ser likheter mellan 00-tal och 1600-tal för att han tittar på retoriska strategier i dagspress och tv i stället för grundliga analyser av gemensamt ansvar inom politisk teori, socialpsykologi eller filosofi. Han kan hänvisa till hur tidningar som Aftonbladet och Expressen under hösten 2006 lanserade kampanjer där alla svenskar tilltalades som ett slags klimatsyndare, vars vardagliga konsumtionsmönster nu måste värderas moraliskt. I fall som dessa försöker journalister och kolumnister uppmärksamma klimatförändringarna genom att få enskilda mediekonsumenter att känna personlig skuld. Frågan är hur klargörande just dessa kampanjer är.

Klimatdebatten i mitten av 00-talet präglades alltså under en tid delvis av en viss typ av skuldretorik som till synes uppvisade vissa likheter med en äldre, religiös tradition och dess förmanande tilltal. Men det betyder inte att sofistikerade samtida analyser av det globalt fördelade ansvaret för jordens klimat och den kristna, lutherska tron på Guds syndastraff skulle likna varandra på något meningsfullt och upplysande sätt.

Vårt eget fel behandlar ett väl avgränsat och intressant ämne: ser vi en renässans för ett kollektivt ansvars- och skuldbegrepp? Bokens stora förtjänst är dess disciplinerade problemfokusering; alla delar och resonemang är underordnade en tydlig och aktuell frågeställning. Men för att på ett tillfredsställande sätt besvara Larsson Heidenblads tankeväckande fråga måste vi nog försöka identifiera fler och rikare teoretiska och vetenskapliga resurser och fördjupa diskussionen om kollektivt ansvar.

Jakob Norberg är Andrew W. Mellon Assistant Professor vid Duke University.

– Publ. i Respons 5/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet