Föregående

nummer

Fredag 20 oktober 2017

4/2013

Tema: När Norstedts Sveriges historia hunnit fram till nutiden är det dags att fråga om den svenska modellen verkligen var så unik.
Historia
Petter Bergner
Med historien som motståndare
SKP/VPK/V och det kommunistiska arvet 1956-2006
Atlas akademi | 564 s | Isbn 9789173894371
Recensent: Kim Salomon
Kommunisters oavslutade uppgörelse med sin historia

Bergner menar sig ha identifierat faktorer som bromsat de svenska kommunisternas uppgörelse med kommunismens förbrytelser. Men han ställer inte på allvar den centrala frågan om hur självkritiska partimedlemmarna egentligen önskade vara.

Uppgörelser med det förflutna har blivit en specifik genre och tagit sig olika uttryck under de senaste decennierna. Sanningskommissioner i Sydafrika och gottgörelse till offren för tvångssteriliseringar i Sverige är några exempel. Tysklands efterkrigstidshistoria genomsyras av ett avståndstagande från nazitiden. Andra har sluppit lindrigare undan. Den kommunistiska regimens kollaps i Sovjetunionen har inte inneburit genomlysning av dess brott mot mänskligheten. Den kinesiska regimens ideologiska förflyttningar har inte heller lett till granskning av närhistoriens illdåd.

Det svenska kommunistpartiet kan förstås inte jämföras med det sovjetiska eller det kinesiska. Partiet har inte haft regeringsmakt eller utövat terror och våld. Likväl är dess historia intrasslad i den internationella kommunismens och hyllningar av diktatorer och ideologisk förförelse kräver trots allt uppgörelser.
När den svenska socialdemokratin splittrades 1917 uppgick två år senare vänsterflygeln som sektion i Komintern. Därmed blev den en del av den kommunistiska världsrörelsen, där det sovjetiska partiet intog en dominerande roll. Det svenska partiets ursprungliga namn var Sveriges Kommunistiska Parti (SKP). År 1967 bytte det namn till Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och 1990 blev det Vänsterpartiet (V). Sin storhetstid hade partiet kring krigsslutet. Vid Riksdagsvalet 1944 fick SKP 10,3 procent av rösterna och ökade ytterligare någon procentenhet vid kommunalvalet ett par år senare.

Från 1920-talet fram till 1960-talets början såg svenska kommunister Sovjet­unionen som en förebild och ett föregångsland. Partiet visade stor följsamhet mot de sovjetiska partibröderna och applåderade 1930-talets skådeprocesser i Moskva, Stalintidens femårsplaner och kollektiviseringen av jordbruket. Men successivt restes frågetecken och det är dessa frågetecken som Petter Bergner analyserar i sin doktorsavhandling Med historien som motståndare. I fokus står svenska kommunisters väg mot insikt under perioden 1956–2006.

Bergner dyker inte ned i hemliga dokument eller arkiv utan använder sig främst av partiets egen press, inte minst huvudorganet Ny Dag. Moderpartiet står i fokus och i utkanten finns ungdomsförbundet. Han är inte intresserad av att hitta eventuella dolda länkar mellan svenska kommunister och Moskva. I stället analyserar han argument och opinionsbildning för att synliggöra tankestrukturer och principer i hanterandet av det förflutna.

Boken innehåller en rad intressanta nedslag i uppgörelsens olika faser. Efter partisprängningen 1977, när den prosovjetiska falangen lämnade VPK, hamnade frågan om partiets internationella förbindelser med statsbärande kommunistpartier alltmer i fokus. Men en reell uppgörelse blev det inte fråga om. Att VPK strök K:et och blev Vänsterpartiet förklarar Bergner med en strävan att vinna väljarstöd och parlamentariskt inflytande.

Under Schyman valdes en medelväg i synen på kommunism, som enligt Bergner av politiska motståndare utmålades som halvhjärtad och inte uppriktigt menad. Trots att Vänsterpartiet inte längre betraktade sig som kommunistiskt stod det emellertid fortfarande fast vid visionen om ett klasslöst samhälle. Den lågintensiva konflikten mellan dem som betraktade sig som kommunister och dem som ville markera distans blossade också upp när Schyman avgick 2003. Oavsett denna konflikt hävdar Bergner att det fanns en enighet om att Vänsterpartiet skulle förbli ett socialistiskt parti med ett självkritiskt förhållningssätt till de mörka delarna av partiets historia. Den centrala frågan är förstås hur pass självkritiska medlemmarna önskade vara. Men på den punkten är Bergner mer vag.

Han blottlägger i detalj ideologiska positioneringar. Konflikterna inom partiet synliggörs och de olika turerna redovisas övertygande. Han har således skrivit en intressant och djuplodande avhandling. Vi får följa partiets ideologiska förflyttningar bort från den dogmatiska kommunismen och Moskva och bort från det tidiga femtiotalets hyllningar av Stalin. Rörelseriktningen är visserligen utstakad, men det är sega och tröga förflyttning och diskussionerna inom partiet vittnar om vaga och otydliga intentioner. I samband med övergreppen mot befolkningen i Östeuropa stod svenska kommunister vid flera tillfällen vid sidolinjen och applåderade, vilket inte minst i backspegeln borde ge anledning till självreflektion.

SKP lät sig inte ryckas med av opinionsbildningen i Sverige och den landsomfattande svenska solidaritetsrörelsen med folket i Ungern 1956. I stället försvarade partiet kväsandet av Ungernrevolten. Det ansågs nödvändigt för att förhindra att reaktionära krafter tog över. Bergner konstaterar att när trycket mot kommunisterna hårdnade och partiet ställdes till svars för förhållandena i de östeuropeiska staterna knöts också den egna propagandan hårdare till dessa regimer. Likväl kan det vara befogat att ställa frågan varför svenska kommunister inte reagerade mot det sovjetiska övergreppet.

Det dåliga valresultat året efter att Berlinmuren byggdes skyllde partiet på den intensiva spärrelden som alla andra partier anlade under valrörelsen: ”Det monotona hamrandet om muren i Berlin osv har skrämt bort väljare som fanns vid förra valet”. Enligt självkritiken var det således inget fel på partiets politik utan däremot på de politiska motståndarnas argument.

Det svenska kommunistpartiets uppgörelsearbete rör sig i en komplex gråzon. Ingenting tyder egentligen heller på att det nått till vägs ände. Bergner anser till synes inte att det handlar om partimedlemmarnas ovilja att göra upp med kommunismen. I stället söker han förklaringar i partistrategiska övervägande och urskiljer tankeprocesser och principer eller rättare sagt bromsande mekanismer.

En sådan bromsande mekanism var vakthållningen om partiets sammanhållning, det vill säga att förhindra splittring. Bergner menar att prioriteringen av partisammanhållningen hämmade uppgörelsearbetet. Interna konflikter bordlades, men försvann förstås inte. Värnandet om partiets särart hade också en dämpande effekt. Det upplevdes som viktigt i det identitetsskapande arbetet att sätta ut gränspålar mot social­demokraterna. Partiets radikalism och systemkritiska framtoning skulle bevaras. Strävan att profilera sig fick enligt Bergner ofta tjäna som argument för att undvika uppgörelse.

Behovet att markera sig mot en antikommunistisk opinionsbildning förhindrade också en reell uppgörelse. När partiet under 1960-talet fick ett nytt ledarskap och orienterade sig bort från Moskva ifrågasatte politiska motståndare att förändringen var äkta. Samtidigt vände röster inom partiet sig mot avbön på fiendens kommando.

Krav på avståndstagande från kommunismen internt inom partiet har ofta tangerat eller sammanfallit med den antikommunistiska opinionens önskemål och därför avfärdats som opportunism. Motståndet mot förändring motiverades utifrån klasskampsperspektiv och ideal om principfasthet och ståndaktighet i kampen, argument som direkt relaterade till den kommunistiska rörelsens idétradition. Enligt Bergner kan den borgerliga propagandan därmed indirekt ha bidragit till att förlänga partiets uppgörelsearbete.

Ytterligare en bromsande mekanism var partiets ambition att undvika vad som upplevdes som en orättvis skuldbeläggning av kommunismen. Det handlade om en sorts historisk skuld som även personer som inte var födda på 1950-talet förväntades sona. Slutligen kan nämnas att partiet ville slå vakt om rätten att definiera den egna ideologin. Bergner menar att även om begreppet kommunism hade tömts på mycket av sitt tidigare innehåll var det möjligt under 1990-talet och början av 2000-talet att kalla sig kommunist som en identitetsmarkör. Frågan är förstås vad det var för sorts identitetsmarkör.

De bromsande faktorerna är intressanta i ett analytiskt perspektiv eftersom de tydliggör olika typer av argument. Men de rör sig alla i en partistrategisk kontext som inte nödvändigtvis förklarar friktion eller motstånd mot att ta itu med det förflutna.

Bergner tycks utgå från att kraven på att kommunistpartiet skulle göra upp med sin historia kom från politiska motståndare. De var enligt honom sällan uttryck för genuin omtanke om partiet, utan ska ses som en del av ett politiskt spel där syftet var att misskreditera vänstern genom att utkräva medansvar för världskommunismens verkningar. För honom handlar det om ett slags yttre tryck som partiet har varit tvunget att förhålla sig till. En mer rimlig utgångspunkt är emellertid att de svenska kommunisterna själva kunde ha insett vikten av avståndstagande från stöd till politiskt korrumperade regimer med massmord och skådeprocesser på programmet. Oberoende av politiska motståndares röster borde nödvändigheten av en sådan uppgörelse vara uppenbar även för inbitna kommunister. Att fördöma våld, terror och odemokratiska metoder är grundläggande i en demokrati. Parti­strategiska överväganden som motiv för att avstå framstår som svepskäl.

Självklart har det svenska kommunistpartiet ingen direkt skuld till illdåd i kommunismens namn runt om i världen. Men eftersom det under årtionden har stött och hyllat kommunistiska regimer inte bara vid parader på Röda torget utan också i det lilla, innebär det ett slags medansvar i ett svenskt sammanhang, moraliskt såväl som politiskt. Att uppgörelsearbetet gick trögt kan inte skyllas på politiska motståndare. Däremot kan det skyllas på att partimedlemmar ansåg att Sovjetunionen gjorde rätt, att mycket var bra i Östeuropa eller att de inte ville överge kommunismen utan fortsätta kalla sig kommunister.

Det är Bergners förhoppning att hans slutsatser kan vara betydelsefulla även för studiet av uppgörelseprocesser i kommunistpartier i andra länder. Ambitionen är god, men för att den ska fungera krävs en betydlig mer kritisk hållning till partiets självbild.

Kim Salomon är professor i historia vid Lunds universitet.

– Publ. i Respons 4/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet