Naturvetenskap & teknik

Komplement eller alternativ?

Religion och naturvetenskap
Philip Clayton

Dialogos
272 sidor
ISBN 9789175043074

| Respons 4/2017 | 11 min läsning

Philip Clayton diskuterar i sin pedagogiskt upplagda bok huruvida naturvetenskap och religion är oförenliga eller kanske kan samexistera och rentav komplettera varandra. Framställningen är huvudsakligen förankrad i den kristna traditionen, men Clayton betonar att de olika trosinriktningarnas förhållande till naturvetenskapen skiljer sig åt.

Ändra värdet på elektronens massa en aning och livet som vi känner det hade aldrig kunnat uppstå. Detsamma gäller såväl andra elementarpartiklars massor som styrkan hos deras växelverkan; hade de varit bara en bråkdel större eller mindre, hade vårt universum varit obeboeligt. Vilken är då förklaringen till denna som det kan tyckas osannolika finjustering? Bland vissa fysiker har på senare tid en så kallat antropisk förklaringsmodell vunnit mark; enligt denna är frågan om varför vi lever i ett universum som kan hysa liv analog med frågan om varför vi lever på en planet som kan det. Svaret är i det senare fallet att det finns många planeter, varav de flesta antagligen inte medger uppkomsten av biologiskt liv, men eftersom vi är biologiska varelser är det självklart att vi befinner oss just på en av de få som gör det. I fallet med fundamentalkonstanternas värden utgår den antropiska principen helt enkelt från att det på motsvarande sätt existerar en mångfald av universum, mellan vilka dessa värden skiljer sig åt. Att det är just i ett universum med exakt rätt värden för att liv skall kunna uppstå, som vi som levande varelser frågar oss varför värdena är exakt rätt för att liv skall kunna uppstå, är i så fall inget mysterium. Den antropiska principen är kontroversiell i fysiksamfundet. Vissa menar att den är självklart giltig, medan andra menar att den är ett hot mot det vetenskapliga projektet.

Den som i stället för att utgå från fysikaliska argument ansluter sig till en religiös förklaringsmodell för universums beskaffenhet slipper ta omvägen via parallella universum. Enligt den religiöst motiverade teorin om så kallad intelligent design är svaret på varför universum tycks skräddarsytt för liv enkelt: för att Gud skapade universum just med syftet att det skulle producera liv. Denna förklaring av naturkonstanternas skenbara finjustering, som av sina förespråkare framhålls som en fullt ut vetenskaplig teori, är ett exempel på hur religionen närmar sina sanningsanspråk till vetenskapens, liksom den antropiska principen, om man får tro dess belackare, har bidragit till att närma vetenskap till religion från andra hållet. Den antropiska principen och dess beledsagande multiversumhypotes kan lika litet styrkas eller avfärdas genom vetenskaplig observation som existensen av en allsmäktig skapare, menar kritikerna.

Om och om igen uppmanar han läsaren att själv värdera argumenten hos båda sidor, för att därefter antingen ta ställning eller avhålla sig från att göra det.

Kosmologin och dess grundläggande frågor om universums väsen är en av de brottytor som diskuteras av Philip Clayton i Religion och naturvetenskap. Clayton framställer å ena sidan konflikterna mellan vetenskap och tro, å andra sidan – och detta tycks djupt förankrat i hans egen övertygelse – möjliga sätt för de två systemen att samexistera och kanske också komplettera varandra. Claytons prosa är metodisk och genomgripande och hans röst den tålmodige pedagogens. Om och om igen uppmanar han läsaren att själv värdera argumenten hos båda sidor, för att därefter antingen ta ställning eller avhålla sig från att göra det.

Fysiken och kosmologin intar möjligen en speciell position till religionen jämfört med övriga naturvetenskaper: Världsalltets uppkomst är trots allt ett forskningsområde där tillgängliga data med nödvändighet ger begränsad vägledning, och kvantmekanikens nuvarande tolkningar innehåller så pass många kontraintuitiva ställningstaganden att hänvisningar till Gud kan framstå som rationella. Snarare än att stå i entydig konflikt med en teistisk världsbild kan den moderna fysikvetenskapen sägas ha inspirerat och utmanat den. Big Bang är visserligen inte inskrivet i Bibeln eller Koranen, men hypotesen om universums uppkomst i ett slags ursmäll utesluter heller inte Gud som universums första orsak – och formulerades för övrigt ursprungligen av Georges Lemaître, som förutom att vara fysiker också var katolsk präst.

Detsamma kan inte sägas gälla alla naturvetenskapens grenar. Kanske blir konflikten allra tydligast inom evolutionsbiologin, där den åtminstone för den bokstavstroende kommer att handla om rena sakfrågor. Skapades kvinnan från mannens revben eller gjorde hon det inte? Inför en sådan konflikt kan religionen välja flera olika vägar och Clayton diskuterar alla ingående. Ett alternativ är förstås att revidera tolkningen av trons teser, att i högre grad förstå dem metaforiskt och att överge de delar som tycks oförenliga med vetenskapen för att i stället betona dem som låter sig införlivas i ett evolutionistiskt perspektiv. Här finner vi till exempel idén om så kallad ”teistisk evolution”, som i analogi med religiösa svar på vetenskapliga teorier om universums uppkomst, håller fast vid Gud som ett slags evolutionens orsak, som genom sin första skapelseakt gett arternas utveckling deras riktning och mening.

Men naturligtvis står också den andra vägen öppen: att på religiös grund avfärda hela den biologiska vetenskapen. Biologins förklaring till hur liv en gång uppstod ur ett slags ursoppa av kemiska komponenter strider uppenbart mot idén om gudomlig intervention som den enda förklaringen till steget mellan icke-liv och liv; alltså måste den förra underkännas, om den senare skall kunna behållas intakt. En variant av denna strategi är att, såsom förespråkarna av intelligent design, tillmäta den religiösa sanningen status av vetenskaplig teori och således försöka besegra evolutionsläran på dess egen arena. Enligt denna skola finns det starka belägg för att det darwinistiska antagandet om slumpstyrd evolution är felaktigt, belägg som dock inte uppfyller traditionella krav på vetenskaplig trovärdighet.

Det skall betonas att oförenligheten mellan religion och biologi, eller mer allmänt naturvetenskap, inte bara upprätthålls av de troende. Tvärtom har några av dess främsta röster under senare år varit hårdföra ateister som Richard Dawkins, som menar att vetenskapen motbevisar religionen som sådan. Dessa debattörer, mot vilka Clayton på sitt akademiskt resonliga vis likafullt riktar skarp kritik, tycks oförmögna att omfatta någon mer sammansatt och subtil syn på vad religiös tro kan innebära. Religion kan, som logikern och matematikern Alfred North Whitehead formulerat det, vara ”något som finns både bortom och inuti de omedelbara tingens flöde […], något som ger mening åt allt som sker och ändå är bortom allt vi kan begripa […], det yttersta idealet och ett hopplöst mål”. En sådan gudstro, snarast en mer allmängiltig andlighet, kan svårligen sägas strida mot naturvetenskapens metod eller dess resultat.

Den diskussion som Clayton för är huvudsakligen förankrad i den kristna traditionen, men han betonar också att religion inte är lika med den kristna tron och att de olika trosriktningarnas förhållande till naturvetenskapen skiljer sig avsevärt åt. Den judiska hållningen har generellt varit mer öppen och flexibel än både den kristna och muslimska, och i hinduismen är många problem som uppstår i relation till de monoteistiska religionerna helt frånvarande. Buddhismen, särskilt i dess västerländska tappning, framhålls ofta som det trossystem som lättast låter sig förenas med en modern vetenskaplig världsbild. Här finns inga personifierade gudar, inga mirakel, ingen bokstavlig skapelseberättelse eller immateriell själ.

Det faktum att det inte föreligger någon konflikt i sakfrågorna, hindrar dock inte att det finns en djupgående motsättning i det grundläggande förhållningssättet till världen. Den troende buddhisten är övertygad om den inneboende meningen och värdet hos allting som existerar, oberoende av dess nytta för människan. Vetenskapens strävan att förstå världen kan i grunden tyckas neutral, men som historien gör tydligt är gränsen mellan förståelse, kontroll, aktiv manipulation och exploatering långt ifrån knivskarp. De senare ambitionerna har sedan den moderna vetenskapens konception varit en central del av det kunskapssökande projektet – att, med vetenskapsfilosofens Francis Bacons ord, avslöja naturens hemligheter för att därefter göra henne till sin slav. I detta avseende måste klyftan mellan naturvetenskap och buddhism, och i än högre grad mellan naturvetenskap och det Clayton kallar naturfolkens religioner, sägas vara avgrundsdjup: å den ena sidan en syn på varje existens som en i grunden meningsfull helhet, å den andra en reduktionistisk världsbild som söker förstå tingen genom att splittra dem i beståndsdelar.

Trots att motsättningarna mellan vetenskap och gudstro är det huvudsakliga ämnet för Claytons framställning, gör läsningen det tydligt att i synnerhet de monoteistiska religionerna har flera av sina premisser gemensamma med naturvetenskapen. Ett intressant exempel som Clayton uppehåller sig vid är idén om människans särställning bland övriga livsformer, som präglat både vetenskap och religion. Ingen mänsklig praktik har exempelvis omsatt den bibliska uppmaningen att ”härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden” i handling så väl som den vetenskaplig-teknologiska, och det vetenskapliga projektet hade heller inte varit möjligt utan en grundläggande övertygelse om människans rätt att förfoga över skapelsen. I lika hög grad som genetiken avvisar föreställningen om människans unicitet, befäster biologin som helhet den genom det sätt på vilket den förfar med sina icke-mänskliga forskningsobjekt.

Klangbotten för Claytons resonemang kan sägas vara frågan: existerar någonting utanför vetenskapens domäner? Kan det som varken kan ledas i bevis eller observeras direkt sägas vara sant i någon meningsfull bemärkelse? Om en utsaga om världen inte är falsifierbar, kan den ändå hållas för sann? Och hur bör begreppet sanning förstås i dessa sammanhang: i vetenskapens bokstavliga mening, som entydig korrespondens med den yttre verkligheten eller bara som ett slags brukbarhet i relation till den inre? När man läser Clayton är det lätt att dra slutsatsen att han anser en religiös position utgöra det enda egentliga alternativet till en vetenskaplig världsbild, även om han vid några tillfällen hänvisar till den grupp som är ”varken religiösa eller naturvetare”. I någon mening är denna grupp central för resonemanget, eftersom många av Claytons argument för att ett religiöst perspektiv kompletterar det naturvetenskapliga egentligen bara är argument för att det vetenskapliga perspektivet behöver kompletteras. Naturligtvis kommer det an på hur vitt man väljer att tolka religionsbegreppet, men föreställningen om att ett ifrågasättande av den etablerade naturvetenskapens reduktionism måste vara religiöst motiverad tycks i sig vara ett uttryck för hur dominerande det vetenskapliga synsättet har blivit i vår del av världen, inte som ett möjligt perspektiv, utan som det enda giltiga perspektivet.

Ett område där otillräckligheten hos vetenskapens strikta rationalitet ändå blir uppenbar är paradoxalt nog just i relation till tillämpningen av vetenskapliga resultat. Medicinsk teknik som stamcellsterapi väcker etiska frågor om rätt och fel som svårligen kan avgöras enbart med vetenskapens hjälp. Detsamma gäller vårdens vardagliga ställningstaganden, som när läkare av ekonomiska skäl tvingas prioritera mellan sjukdomsfall, eller vid omhändertagandet av människor i livets slutskede. Den människosyn som kommer till uttryck i de beslut som då måste fattas är mycket sällan vetenskapligt grundad eller ens möjlig att fullt ut motivera rationellt.

Och på samma sätt förhåller det sig, om vi får tro Clayton, med de av människan orsakade klimatförändringar som vi nu står inför – enligt författaren har detta varit en central motivation för bokens tillkomst. Clayton återger Albert Einsteins välkända utsaga: ”Vetenskap utan religion är lam, religion utan vetenskap är blind”. Inför denna ödesfråga, menar Clayton, måste religion och vetenskap gå samman för att finna kraft att förändra. De vetenskapliga resultat som forskare sedan decennier publicerat för att styrka sambandet mellan mänskliga koldioxidutsläpp och en stigande global temperatur måste, för att inte förbli abstrakta fakta, förankras i de religiösa berättelser som förmår begripliggöra dem för den enskilda människan.

Frågan måste ändå vara om denna lösning förslår i en kultur som i sådan utsträckning som vår avlägsnat sig från direkt kontakt med ekosystemen. Kanske krävs någonting annat för att få oss att handla, något så radikalt som en oförmedlad relation till den mångfald av liv som vår livsstil nu riskerar att utradera, upplevd och förstådd varken genom religionens eller vetenskapens raster, utan utifrån och i sig själv.


Helena Granström

Helena Granström är författare, fil. mag. i teoretisk fysik och fil. lic. i matematik.   Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  2. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  3. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  4. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist