Föregående

nummer

Onsdag 16 augusti 2017

4/2014

Tema: Europas urkatastrof. Synen på första världskrigets utbrott håller på att förändras.
Politik & samhälle
Kjell Albin Abrahamson
Låt mig få städa klart!
Om kommunister, kryptokommunister och antikommunister
Hjalmarson & Högberg | 193 s | Isbn 9789172241886
Recensent: Johan Stenfeldt
Kompromisslös antikommunism med flammande patos

För Kjell Albin Abrahamson är den asymmetri som råder i värderandet av kommunism och nazism djupt stötande. Men om antikommunismen ska få större spridning är det viktigt att vara tydlig om exakt vad det är den förkastar. Är det varje form av statligt ingrepp man vänder sig mot eller är det bristen på politisk frihet?

I början av Per Ahlmarks bok Vänstern och tyranniet återges ett citat av Olof Lagercrantz, i vilket han betecknar antikommunismen som en ”träsklära”. Jämte Olof Palmes tal om att ”vi inte sysslar med antisovjetism” ses detta uttalande som emblematiskt för de stämningar som enligt Ahlmark präglade svensk offentlighet under ”det galna kvartsseklet”.

I Kjell Albin Abrahamsons nya bok Låt mig få städa klart! Om kommunister, kryptokommunister och antikommunister återkommer Lagercrantz citat. Abrahamson delar Ahlmarks värdering och det är lätt att sortera in hans bok i Ahlmarktraditionen. Man behöver inte sväva i tvivelsmål om ärendet. Notapparaten lyser med sin frånvaro, tonen är avsevärt gällare än i vetenskapliga sammanhang och den metodologiska barlasten har slängts överbord. Det är alltså inte frågan om ett vetenskapligt verk. Som titeln indikerar uppfattar författaren snarare sin insats som ett renhållningsarbete, och den kompromisslösa antikommunismen bärs upp av ett flammande patos.

Abrahamson är en känd debattör i dessa frågor. Utgångspunkten i boken är den asymmetri som råder mellan kommunism och nazism i det allmänna medvetandet och som för Abrahamson är djupt stötande. Tematiken är känd. Vi uppfattar Ingvar Kamprads brunsvarta förflutna som mer graverande än Sven Wollters uttalade kommunism. Vi accepterar en bar namngiven efter den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB, men skulle reagera mot ett Gestapo Café. En Leninstaty med kitschvärde har hittat ända upp till Big Bengts museum i High Chaparall utanför Värnamo, men en heilande brons-Hitler av motsvarande proportioner hade väckt en enorm kritikstorm. För Abrahamson är denna asymmetri oerhörd – han talar om den som en ”halvtidshumanism” – och han bekänner sig till tanken att kommunism och nazism som ideologier och politiska system kan och bör betraktas som två sidor av samma totalitära mynt.

Efter ett introducerande kapitel med denna tematik följer en kronologisk linje där Abrahamson kapitelvis porträtterar det svenska Vänsterpartiets partiledare från Sven Linderot till Jonas Sjöstedt. Tonen är åklagarens. Graverande uttalanden varvas med personliga tillkortakommanden. Flera ledares alkoholism dras exempelvis fram. Vad detta skulle ha att göra med kommunismens fördärvlighet är höljt i dunkel. Annat är däremot mer uppseende-väckande. Hilding Hagbergs tal om att det inte slogs en näsa blodig i Tjeckoslovakien under Pragkuppen är ett exempel. De intill lallande idioti devota dödsrunorna över Stalin är ett annat. Efter genomgången av partiledarna följer avslutningsvis ett kapitel om varför Abrahamson själv blev antikommunist. Bland annat påpekar han här att man inte behöver ha vare sig överklassbakgrund eller högersympatier för att dela hans antipati. Tvärtom menar han att man också som vänsterpartist kan bekänna sig till antikommunismen, förstådd som en del av ett demokratiskt samhälles över-ideologi. Det är naturligtvis ingen orimlig tanke, men samtidigt går den på tvärs mot bokens hela grundtema.

Abrahamsons bok är som sagt inget vetenskapligt verk, utger sig inte för att vara det och kan följdriktigt inte heller bedömas som ett sådant. Däremot inbjuder det till reflektion över åtminstone tre teman: antikommunismens manifestationsformer, den demokratiska antikommunismens problem med att hantera sin opposition, samt de olika politiska slutsatser som kan dras av att kommunismen förkastas.

Till att börja med kan man fundera över manifestationsformerna. Lagercrantz karakteriserade som sagt antikommunismen som en träsklära. Vad betyder denna karakteristik? Är den riktig? En vanlig invändning när det nazi-kommunistiska likställande Abrahamson ställer sig bakom kommer på tal, är att det finns många sins-emellan olika ”kommunismer”. Kommunismens eventuella likställighet med Nazityskland gäller därför möjligen Stalins Sovjetunion menar man, men definitivt inte alla schatteringar av kommunismen.

Något liknande kan sägas om antikommunismen: den har flera inkarnationer. Joseph McCarthys förlöpningar mot individuella fri- och rättigheter under antikommunismens banér hör hemma i det Lagercrantzska träsket. En av 1900-talets mest namnkunniga antikommunister och antimarxister var Adolf Hitler. Hans idévärld bör definitivt vändas ryggen, härom torde alla vara överens. Så långt går det att se poängen.

Men antikommunism kan också vara en rationell politisk hållning, byggd på erfarenheter av den reella kommunismen på andra sidan järnridån. Kulturella, strukturella och historiskt kontextuella faktorer, såsom den korrupta tsarismen eller det ryska inbördeskriget, hade naturligtvis sin betydelse för att den sovjetiska kommunismen kom att utvecklas som den gjorde. Men att i längden isolera funktionalistiska förklaringsfaktorer av denna art, utan varje tanke på den ideologiska intentionen i sammanhanget, blir mycket märkligt. Detsamma kan sägas om händelserna i Maos Kina eller om Pol Pots våldsorkan: orsakssammanhangen är komplexa, men att till varje pris negligera ideologins betydelse blir kontraintuitivt. Att etikettera all antikommunism som hemmahörande i träsket är därför fel. Samtidigt är det uppenbart att det är svårt att bygga ett stabilt demokratiskt ställningstagande på antikommunism allena. Abrahamsons slagsida till trots är han klar över detta. Även rasism och terrorism måste vändas ryggen för att demokratin skall kunna värnas, menar han.

Men det finns ytterligare problem att förhålla sig till. Den demokratiska staten har tidvis hamnat i bryderi i sitt förhållningssätt till de kommunistiska rörelserna, inte minst under kalla kriget. Skulle dessa inneslutas i den politiska demokratins breda famn, eller skulle de betraktas som potentiella femtekolonnare? Borde de hållas under uppsikt? I Sverige har detta diskuterats inte minst i anslutning till 70-talets IB-affär och dess efterbörd.

Var registeringen motiverad? Det finns här ett svårlöst spänningsförhållande i det liberaldemokratiska projektet. Å ena sidan skall också en antidemokratisk opposition fritt kunna uttryckas, eftersom det är på denna tolerans det demokratiska styrelseskicket baserar sin moraliska överhöghet. Å andra sidan riskerar just denna tolerans att omintetgöra systemet som sådant. Demokratins styrka och svaghet ligger således i att den tolererar sin egen opposition. Abrahamson tar upp problemet, men gör inte särdeles mycket av det. Det är lätt att förstå, för det är svårlöst.

Schematiskt och förenklat kan debattpositionerna uttryckas så att liberalen ser spänningen, men definierar samtidigt kommunisten som en säkerhetsrisk och väljer att värna det liberaldemokratiska systemet. Kommunisten däremot accepterar inte att betecknas som antidemokrat. Tvärtom ser han sig som garanten för en sannare, mera djupgående demokrati, och ser i stället den ”borgerliga” demokratins programmatiska åsikts- och yttrandefrihet som hyckleri. Det går med andra ord en distinkt skiljelinje mellan höger och vänster. I centrum står frågan vilken idé som egentligen utgjort det allvarligaste hotet mot demokratin: kommunismen eller antikommunismen.

Vad Abrahamson svarar på denna fråga är uppenbart. Kommunismen är nazismens totalitära tvilling och demokratin dess antites. En diametralt motsatt synpunkt har i en svensk kontext uttryckts bland annat av vänsterhistorikern Werner Schmidt. Tillsammans med Abrahamsons ställningstagande illustrerar Schmidt väl debattpositionerna som de beskrivits ovan och Schmidt är också mycket riktigt en av de historiker Abrahamson betraktar som partigängare snarare än forskare.

I en uppsats kring det antikommunistiska temat menar Schmidt att det i själva verket är antikommunismen som fyller fordringarna för att kallas totalitär, inte kommunismen. Som belägg för detta använder Schmidt bland annat övervakningen av vänsterledaren C.-H. Hermansson. Hos Schmidt är Hermansson ett offer, hos Abrahamson en potentiell förövare. Övervakarna i säkerhetspolisen är enligt Schmidt delar av ”den profascistiska ideologiska formationen”, i vissa fall gamla Gestapomedarbetare. De får personligen slå en brygga mellan nazismens antibolsjevism och den ”fria världens” (citattecknen är betecknande nog Schmidts) tilltagande antikommunism vid kalla krigets början. Hos Abrahamson är det däremot Säpo som är hjältarna. Så sent som 1975 tog Hermansson Sovjetunionens parti i finska vinterkriget och syndaregistret görs längre än så. ”Är det då så konstigt att VPK-ledaren Carl-Henrik Hermansson var den av SÄPO mest kontrollerade och övervakade svensken? ” frågar Abrahamson retoriskt.

Det tredje tema som Abrahamsons bok aktualiserar är vilka politiska slutsatser som kan dras av att kommunismen förkastas. Svaret är också här mångfasetterat, men en viktig vattendelare tycks vara hur man uppfattar erfarenheten av Sovjetkommunismen. Är det en erfarenhet av ett alltför kontrollerat ekonomiskt liv, en alltför stor ”offentlig sektor” om man så vill? Detta skulle kunna vara en allmänborgerlig, eller nyliberal, sensmoral av östblockets sammanbrott. Var och en som lägger en del av det ekonomiska livet under statlig kontroll har anträtt vägen mot träldomen, för att tala med Friedrich von Hayek. Att ha statligt ägda företag eller ta ut skatt för att bedriva fördelningspolitik skulle i denna tanke kunna ses som ”kommunistiskt”. Rädslan att lärdomen av sovjetkommunismen skall formuleras på detta sätt – som en appell mot varje form av statligt ingrepp, rentav mot välfärdsstaten som sådan – är sannolikt ett viktigt skäl till varför många vänsterdebattörer ställer sig skeptiska till deklarerade antikommunister som Abrahamson.

Men den kommunistiska erfarenheten kan också formuleras mer allmänt än så. Den kan ses som en erfarenhet av för få allmänna val, för mycket censur, för litet yttrandefrihet och så vidare – en erfarenhet av för litet demokrati, helt enkelt. En sådan sensmoral, som pekar mot vikten av åsikts- och yttrandefrihet snarare än mot den ekonomiska organisationen, skulle också en socialdemokrat med lätthet kunna ställa sig bakom. Säkert också många till vänster om socialdemokratin.

Sannolikt är det denna sista kategori Abrahamson syftar på när han skriver att också Vänsterpartiet kan inrymma antikommunister. Om man som Abrahamson när en önskan att de ska bli fler är det viktigt att man är tydlig med hur man ser på sovjetkommunismens lärdomar.

Johan Stenfeldt är fil. dr i historia vid Lunds universitet och är författare till boken Dystopiernas seger – Om svensk idépolitisk debatt under efterkrigstiden.

 

– Publ. i Respons 4/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet