Föregående

nummer

Torsdag 17 augusti 2017

4/2013

Tema: När Norstedts Sveriges historia hunnit fram till nutiden är det dags att fråga om den svenska modellen verkligen var så unik.
Filosofi & psykologi
Christer Hedin
Ingenting är anstötligare än sanningen
Religion och politik hos Torgny Segerstedt
Molin & Sorgenfrei | 344 s | Isbn 9789197751384
Recensent: Susanne Olsson
Konflikten mellan religionshistoria och teologi sedd genom Segerstedt

Christer Hedin koncenterar sig på Torgny Segerstedts verksamhet som religionshistoriker och boken är ett viktigt bidrag både till forskningen om Segerstedt och till ämnets historia. Många av den tidens argument i diskussionen om tro och vetande lever kvar i dag. De skarpa ställningstaganden som kännetecknade Segerstedt är inte lika framträdande hos Hedin som kan vara litet svävande och oprecis.

I år firar Stockholms universitet och ämnet religionshistoria 100-årsjublieum med anledning av Torgny Segerstedts professur i religionshistoria vid Stockholms högskola. Han fick professuren efter många års konfliktfyllda ansökningar på andra lärosäten, där han inte ansågs uppfylla tidens krav på en apologetisk attityd till fördel för kristendom. Religionshistorikern Christer Hedins bok om Segerstedt är intressant både ur en nutida och ur en historisk synvinkel, eftersom den beskriver konflikten mellan en mer traditionell, apologetisk, teologi och en mer religionsvetenskaplig, kritisk och kontextualiserad forskning. Att fokusera på Segerstedt som religionshistoriker har inte gjorts i sådan omfattning tidigare, och boken är ett viktigt bidrag till forskningen om honom, men den är också disciplinhistoria som borde läsas av svenska religionsvetare.

Segerstedtstriderna utgör stommen i framställningen. Den första striden gällde underkännandet av Segerstedt för en docenttjänst vid den teologiska fakulteten i Uppsala 1903, den andra hans utnämning till professor och den tredje hans artiklar om Hitler och nazismen. Hedin fokuserar framför allt på Segerstedts verksamhet som religionshistoriker och vägen dit. Boken sträcker sig därför fram till 1917, när Segerstedt blir chef för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och lämnar professuren.

Torgny Segerstedt (1876–1945) föddes i Karlstad och växte upp med en dominant far som var folkbildare och som skrev tidningsartiklar i en konservativ tidning. Hedin berättar att Segerstedt tidigt läste den radikala Karlstads-Tidningen där bland annat Gustaf Fröding skrev. Han verkar således tidigt ha haft kontakter med både liberala och konservativa tankegångar. Segerstedt framstår som en skötsam person under sina ungdomsår och uppvisar inga tecken på att vara en blivande samhällsomstörtare. Efter studentexamen begav han sig till Lund för att bli präst. Han studerade även i Tyskland, och hörde före­läsningar av den framstående teologen Adolf Harnack, vilket sannolikt påverkade honom. Han började successivt rikta in sig på religionshistoria och övergav teologin och planerna på att bli präst.

Segerstedt kom till Lund 1894. Vid den tiden var den teologiska fakulteten splittrad och motsättningarna speglade den tidens religionsdebatt i Europa. Upplysningens krav på nytta och förnuft ställde kristna inför nya utmaningar. Nyttokravet bidrog till en växande moralism, eftersom kristna försökte försvara kristendomen genom att hävda att den har välgörande inverkan på människors sedliga handlande. Förnuftsfrågan ledde till konflikter mellan förnuftstroende kristna och pietister, som såg Bibeln som en ofelbar auktoritet. I Tyskland hade förnuftsbaserad teologi lett fram till att teologer började studera bibeln med historiska metoder och historisk-kritisk Bibelforskning spred sig snabbt, men inte utan att väcka motstånd. Under den så kallade Babel-Bibel-debatten, där likheter mellan bibliska tankar, lagar och berättelser spårades till det gamla Babylon, växte en konflikt fram. Vissa kristna upplevde detta som ett hot mot den kristna tron och teologerna måste svara på hur sådana likheter kunde förstås utan att kristendom vara i fara. Mitt i denna debatt befann sig Segerstedt, vars liv kom att präglas av denna tolkningskonflikt.

Religionshistoria utvecklades under 1800-talet, nära kopplad till kolonialism och mission, som ökade intresset för andra religiösa traditioner. Allmän religionshistoria blev därför ett akademiskt ämne. Max Müller (1823–1900), som bedrev jämförande forskning för att beskriva världens religioner, spelade en viktig roll för ämnet. Hos honom ser vi drag av Darwins metodologi och evolutionstanken låg också till grund för religionshistoria. Utveckling gick från det enkla till det alltmer komplicerade. De första religionerna betraktades som primitiva, alltså enkla och ursprungliga. Ord som magi, animism, totemism och förfäderstro var återkommande deskriptiva termer. Forskarna menade sig kunna observera en utveckling mot högre, mer avancerade religioner, där kristendom och monoteism var kulmen. Även Segerstedt påverkades av detta synsätt även om han, påpekar Hedin, inte uttalade sig om religionens uppkomst, eftersom han ansåg att det inte var en fråga som vetenskapen kunde svara på. Segerstedt skrev 1903 handledd av Nathan Söderblom en avhandling i religionshistoria med titeln Till frågan om polyteismens uppkomst.

Många teologer ansåg att renlärighet var viktigare än vetenskaplig kompetens. Det drabbade inte bara Segerstedt. Hedin lyfter fram Samuel Fries som när han sökte en professur i Nya testamentet i Uppsala diskvalificerades med motiveringen att han inte hade rätt tro på Bibelns sanning och ofelbarhet. Den svagare forskaren Adolf Kolmodin fick i stället tjänsten och han kom sedan att spela en roll i underkännandet av Segerstedt vid disputationen. Hans underkännande av Segerstedts avhandling motiverades med att Segerstedt såg religionens utveckling som beroende av kulturen och det gjorde att frågan väcktes om uppenbarelsens roll: var den pådrivande eller endast ett återspeglande? Vidare kritiserades Segerstedt för uttalandet om värdesatser, som Kolmodin uppfattade i betydelsen värderingar. Segerstedt menade snarare enligt Hedin att värdesatser inte kunde göras till föremål för bevisföring. Vid underkännandet stod tre mot fem, och Hedin tolkar detta som ett resultat av konflikten mellan konservativa teologer och teologer med reformvilja. Hedin poängterar också att det på den tiden inte handlade om en doktorsavhandling. En docentur hade inneburit en lärartjänst för Segerstedt och de konservativa teologerna ansåg knappast att han var en lämplig lärare för framtida präster. Efter disputationen gick Segerstedt och kyrkan skilda vägar.

Både Fries och Segerstedt stod Nathan Södernblom nära, som var mer apologetisk och såg religionshistoria som ett ämne som behövdes för att förstå och försvara kristendomen. Söderblom föreslog att Segerstedt skulle söka docentur i Lund, vilken han fick i slutet av 1903, med titeln teologisk encyklopedi och teologiska prenotioner. Där tjänstgjorde Segerstedt under åtta år och publicerade religionshistoriska artiklar med folkloristisk prägel.

Inför den andra segerstedska striden 1911, som gällde en professorsutlysning i Lund som han slutligen inte fick, hamnade hans person och brister i hans kristna tro i fokus. Frågan gällde om han var lämplig lärare till blivande prästkandidater. Konflikten ledde till hans utnämning till professor i religionshistoria vid Stockholms högskola. Även vid Stockholms högskola fanns en skepticism mot att få en professor i religionshistoria och rädslan för ”kryptoteologi” förekom.

Det var genom en donation som Segerstedt fick professuren i Stockholm. Där stannade han 1912–1917. Under tiden tog han på sig publicistiska uppdrag, vilket meriterade honom för tjänsten som huvudredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, där han verkade till sin död 1945. Den tredje och sista striden rör just skriverierna i tidningen där Segerstedt skrev om Hitler som en förolämpning, vilket gav upphov till konflikter där kungen skall ha sagt att om det blir krig är det Segerstedts fel. Denna tredje strid är den som fokuseras i Jan Troells film Dom över död man (2012).

Segerstedt gav inte vika i någon strid utan stod fast vid sin övertygelse, vilket Hedin tolkar som en påverkan från Kierkegaard. Denna hållning har uppenbarligen imponerat på Hedin. Han skriver att det är en heder för Stockholms universitet att Segerstedt varit professor i religionshistoria vid Stockholms högskola. Han lyfter fram att Segerstedt var före sin tid och att mycket av det han kämpade för nu anses som viktigt. Enligt Hedin lever Segerstedts arv vidare i dag som ”modet att stå fast vid sin åsikt, men inte för att vägra ändra sig utan för det viktiga ärendet, att bevaka mänskliga rättigheter i den positiva meningen att rädda liv och minska lidande”.

I avslutningskapitlet går Hedin igenom hur det sett ut sedan Segerstedts tid som professor i religionshistoria. Han konstaterar att allt fler inom religionshistoria inte är prästvigda och att de som är eller har varit det har varit tydligt religionshistoriska i sin forskning, utan apologetiska drag. I Uppsala fanns tidigare en tjänst vid humanistiskt fakultet där icke-prästvigda teologer varit anställda. Den tjänsten flyttades till den teologiska fakulteten. Hedin menar att Stockholms universitet är unikt i Sverige genom att religionshistoria hela tiden legat inom en humanistisk fakultet där professorerna som regel inte varit prästvigda, förutom Tor Andrae.

Hedin kommenterar också dagens svenska situation. Många ämnen kallas nu religionsvetenskap och det har blivit svårt att avgöra vad som är ren religionshistoria. Huruvida förhållandet mellan teologi och religionshistoria har fungerat menar Hedin något svävande att det i praktiken har gjort det, men många religionshistoriker har markerat avstånd från teologi och vissa teologer har inte prioriterat religionshistoria. Han slår också fast att religionshistoria lockat till sig studenter med negativa erfarenheter av kyrka och kristendom, vilket han menar kan leda till ofruktbara kombinationer när dessa sedan blir lärare. Detta kan ha bidragit till spänningar mellan teologi och religionshistoria.

Hedin beskriver teologi som komponerad av ett antal specialiserade ämnen medan religionshistoria snarare arbetar med en uppsättning metoder och teoretiska förutsättningar som delvis återfinns i samhälls- och humanvetenskaperna. Dessutom behövs ofta språkkunskaper och ibland kontakt med arkeologi. Religionshistoriker har kunnat uppfatta teologer som alltför inriktade på studier som ska vara till fördel för kyrkan. Hedin menar att motsättningar i dag mellan teologer och religionshistoriker ibland kommer från dem som tillhör teologiska institutioner, vilket i Sverige alltså är Lund och Uppsala. Religionshistoriker, som Hedin kallar liberala, kan uppleva den konfessionella miljön som främmande och vara rädda för att internationellt bli uppfattade som att de kommer från en konfessionell institution. De som Hedin kallar religionshistoriker med vänstersympatier har tagit över en marxistisk syn på religionen som opium för folket. De riktar sådan kritik mot teologerna och dessa kan, om de befinner sig på en teologisk fakultet, befara att deras självbestämmande och frihet hotas. Hedin å sin sida kritiserar religionshistoriker som tar avstånd från teologi och menar att de ”ibland missat möjligheten att lära känna den systematiska uppbyggnaden av ett läroinnehåll”.

Teologer är kända för att kunna bli oförsonliga fiender och man talar ibland om ”det teologiska hatet”. Hedin menar att man nog kan tänka sig att det är konfessionella hållningar som är grunden till detta hat. Religionshistoria borde därmed vara befriat från detta hat, men så är inte fallet konstaterar Hedin. Han nämner, utan att specificera vilka han tänker på eller vad konflikterna går ut på, att företrädare för ämnet ibland låtit hela livet präglas av motsättningar med andra religionshistoriker. Han spekulerar i om det är närheten till teologer som orsakat detta hat. Han menar att i Stockholm där ämnet är på en humanistisk fakultet har hatet inte fått fotfäste. I vad man nog kan betrakta som en kärleksförklaring till det egna ämnet vid Stockholms universitet, skriver Hedin att arbetsklimatet varit mycket stimulerande, vilket han tror kan bero på kloka ämnesföreträdare, som varit forskare med stor auktoritet och god förmåga att leda verksamheten. ”Ingen av dem har haft intresse av att stärka sitt självförtroende genom att förtala eller angripa andra”, heter det. Man kan då anta att han menar att så är fallet på andra lärosäten. Han förklarar också att det varit ett litet ämne och lärarna har haft så mycket att göra att de inte har haft tid till att intrigera, vilket man nog kan se som en kritik till ledningen som ger lärarna en för stor arbetsbelastning. Han tror även att en delförklaring är att det har funnits många studenter i Stockholm som varit olika och även äldre studenter liksom många som haft anknytning till estetisk verksamhet.

Huruvida Hedin har rätt i sina spekulationer kan jag inte svara på, men mycket tyder ändå på att ämnet religionshistoria trivs bäst på en humanistisk fakultet, och i Hedins fall är det uppenbarligen så. Boken avslutas med följande ord: ”Han [Segerstedt] har lämnat ett arv efter sig av stort värde för dem som fått tillfälle till berikande upplevelser och en rik gemenskap i kunskapens tjänst – avdelningen för religionshistoria vid Stockholms universitet”.

Generellt är detta en disciplinhistorisk bok för alla som på något vis arbetar med eller intresserar sig för religionsvetenskap i bred bemärkelse, både historiskt och i dag. Den är lättillgänglig och tydligt skriven. För den oinvigde kan det kanske upplevas som frustrerande att väldigt många personer nämns. Men för den som känner till något om den tiden framstår alla personer som Hedin tar upp som viktiga och oumbärliga i boken. De inledande kapitlens långa historiska kontextualisering och genomgång av strömningar i tiden skulle ha kunnat göra boken ”framtung”, men de är viktiga för att förstå de segerstedska striderna, och borde vara obligatorisk läsning för studenter i religionsvetenskap idag.

En kritik av boken, som nog snarast är orsakad av min egen nyfikenhet, är att de sista sidorna blir något svävande och oprecisa. Hedin skriver inte ut tydligt vad han egentligen menar då han till exempel kommenterar hatet som finns mellan teologer och religionshistoriker, men också mellan religionshistoriker och de möjliga förklaringar han ger till dessa. De sidorna blir sannolikt kryptiska för dem som inte själva arbetar inom den religionshistoriska världen, eller i angränsning till den, och vi som befinner oss inom den börjar gissa vad och vem vi tror att han avser med det han skriver. Jag skulle också önska ett tydligare ställningstagande rörande dagens akademiska situation, där gränserna mellan teologi och religionsvetenskap ständigt diskuteras och det odefinierbara ämnet religionsvetenskap återfinns på många lärosäten, ibland snarare i betydelsen teologi än religionshistoria. Detta nämns, men det framgår inte vad Hedin egentligen tycker om det. Och vilken roll borde religionshistoria ha i dag? Även om detta delvis framgår mellan raderna vore det ett lyft för boken om Hedin, likt Segerstedt, tog en mer uttalad ställning. Detta skulle också tydliggöra hur den historia som växer fram i boken är relevant för att förstå nutidens situation och konflikter.

Susanne Olsson är docent i religions­vetenskap vid Södertörns högskola.

– Publ. i Respons 4/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet