Föregående

nummer

Torsdag 19 oktober 2017

1/2013

Tema: Krisen 2008 innebar slutet på den amerikanska drömmen att man kan bli vad man vill bara man arbetar hårt och målmedvetet.
Filosofi & psykologi
Sten Andersson
Filosofen som inte ville tala
Ett personligt porträtt av Ludwig Wittgenstein
Norstedts | 761 s | Isbn 9789113043371
Recensent: Johan Strang
Konspiration man inte kan belägga bör man tiga om

Sten Andersson vill utmana den genikult som han menar omger Ludwig Wittgenstein. Det kunde vara intressant, men tyvärr stannar hans eget bidrag vid spekulationer och hans konspiratoriska syn på forskningen slår tillbaka på honom själv. Åtskilliga av de frågor han tror är mörklagda är inte längre känsliga.

Det råder ingen brist på myter och legender kring 1900-­talets kanske mest centrala filosof, Ludwig Wittgenstein (1889–1951). Hans torra sätt, konstiga manér och brusiga humör har gett upphov till en mängd anekdoter. Det är också på många sätt ett mysterium hur Wittgenstein utöver sin filosofiska karriär hann experimentera med flygning, vara frivillig under första världskriget, fungera som lärare på den österrikiska landsbygden, bygga en stuga i de norska fjällen, rita ett palats i det centrala Wien och så vidare.

Sten Andersson försöker med sin biografi medvetet provocera och utmana den hjältedyrkan och genikult som omger Wittgenstein. I stället vill Andersson lyfta fram människan Wittgenstein och undersöka hur han kom att bli den analytiska filosofins enda galna geni. Det är en angelägen målsättning och kunde vara en bok som intresserar en bred skara läsare. Tyvärr blir man nog snabbt besviken. Boken innehåller visserligen en del intressanta poänger, men ger med sina många upprepningar, självmotsägelser och felaktigheter ett tendentiöst, för att inte säga tjatigt, intryck. Anderssons konspiratoriska syn på Wittgensteinforskningen får i längden snarast motsatt effekt. Manuskriptet ­skulle ha mått bra av en ordentlig hand från förlagets sida, så att de värsta misstagen och upprepningarna hade rensats bort.

Andersson tecknar ett porträtt av en arrogant och självupptagen man som växte upp i en dysfunktionell, österrikisk ”Wallenbergar”-familj ledd av en despotisk far. Ludwigs bröder tog livet av sig en efter en, och själv brottades han under hela sitt liv med stora psykiska och sociala svårigheter. Erfarenheten av att ha medverkat (som frivillig) i första världskriget hjälpte knappast, men framför allt plågades Wittgenstein av djup ångest och stora samvetskval på grund av en undertryckt sexualitet. Hans problem tog sig i universitetsvärlden uttryck i raseriutbrott som kanske mest var pinsamma, men som ledde till rättsfall då han misshandlade sina elever blodiga som folkskollärare på den österrikiska landsbygden.

Det är alltså inte någon sympatisk bild av Wittgenstein som Andersson ger. ­Snarare är det fråga om en sjuk människa man som läsare pendlar mellan att tycka synd om och avsky. Wittgenstein behandlar sin omgivning, sina kolleger och sina älskare på de mest avskyvärda sätt, men håller sig samtidigt med en mycket sträng moral. Tack vare sin aristokratiska bakgrund kunde han kosta på sig att beundra det asketiska livet, och därmed frånsäga sig sin ärvda förmögenhet och i stället leva på sina vänner och bekanta – ”det är lätt att vara fattig då man är rik”, skriver Andersson träffande.

Provokativt kanske, men vad är det Andersson vill tillföra Wittgensteinlitteraturen? Jo, Andersson menar, kanske med rätta, att det finns en brist på kritisk litteratur kring Wittgenstein. Både den biografiska och den filosofiska Wittgensteinlitteraturen har en beklaglig fallenhet för ensidiga geni- och hjälteskildringar. Ur ett historiskt-sociologiskt perspektiv är det väldigt få som kritiskt ställt frågan hur det var möjligt för en 22-årig ingenjörsstudent att stövla in på kontoret hos tidens ledande logiker Bertrand Russell och på kort tid vända förhållandet mästare-elev på huvudet. Hur kommer det sig att filosofiska storheter som Russell, George Edward Moore och John Maynard Keynes gång på gång öppnar dörrar och hjälper Wittgenstein, även om han behandlar dem på det mest arroganta och direkt ovänliga sätt? Hur kunde Wittgenstein som under sin livstid publicerade endast ett verk (Tractatus Logico-Philosophicus, 1921), bli geniförklarad och få åka räkmacka genom den akademiska hierarkin i Cambridge?

Andersson är onödigt konspiratorisk när han hastigt avfärdar den gängse förklaringen som osannolik. För Andersson kan det inte ha varit det geniala i Wittgensteins filosofi som duperade dessa mästare. Frågan hur geniet skapades kan ju vara relevant och viktig också om hans idéer rent faktiskt innehöll vissa banbrytande och genialiska element. Det sociala och vetenskapliga sammanhang som möjliggjorde geniet Wittgenstein kunde vara mycket intressant och viktigt att undersöka. Vilka var de omständigheter, både sociala och filosofiteoretiska, som gjorde att Russell, Moore och Keynes behövde Wittgenstein? Vad hade de att vinna på att skapa geniet Wittgenstein?

Andersson har rätt i att dessa är negligerade frågor i Wittgensteinlitteraturen. Man kunde kanske rentav ge Andersson rätt i att litteraturen till stor del fortfarande är upptagen med att konstruera genimyten, snarare än att dekonstruera den. Men tyvärr stannar Anderssons eget positiva bidrag vid spekulationer kring Wittgensteins självsäkra, aristokratiska och smågalna sätt som förtrollade hans omgivning och som gav upphov till den genimyt som enligt Andersson fortfarande präglar Wittgensteinlitteraturen.

Men boken har sina höjdpunkter. Beskrivningen av hur andra världskriget och judeförföljelserna smyger sig på familjen Wittgenstein utan att de egentligen hinner fatta allvaret är bokens kanske mest lyckade parti och visar varför biografigenren är viktig. Andersson lyckas också kontextualisera många av de myter och legender som finns kring Wittgenstein. Att han reste till norska fjällen, vurmade för Tolstoj, blev folkskollärare efter kriget och hyste sympatier för Sovjetunionen brukar ofta lyftas fram som tokigheter som hör till genibilden. Men i själva verket var de alla ganska tidstypiska val, som ingalunda gjorde Wittgenstein originell.

En intressant fråga som Andersson berör i förbifarten är den sena och långsamma receptionen av Wittgenstein i Sverige. I Gunnar Asplunds volym Tankelinjer och trosformer (del VI i serien Vår tids historia) från 1937 nämns Wittgenstein endast som ”en lärjunge till Russell”, och 1959, när Wittgenstein uppnått kultstatus inom den angloamerikanska analytiska filosofin, retade detta Ingemar Hedenius till den grad att han skrev ilsket om ”Sekteristen Wittgenstein” i Dagens Nyheter.

Andersson menar att det finns en trygghetssökande byråkratisk tradition i svensk universitetsfilosofi som gjort att man har varit mindre öppen för innovativa och gränsöverskridande idéer. En Arne Næss eller en von Wright hade knappast varit möjliga i Sverige eftersom deras författarskap till stora delar föll utanför den svenska definitionen av ”filosofi”. Det kan hända att Andersson har en poäng här, men samtidigt kan man tänka sig att legenderna och myterna kring uppsalafilosofen Axel Hägerström hade ”mättat marknaden” för filosofiska genier/galningar i Sverige. Jag undrar också om inte de manér som Andersson erfor bland sina medstudenter på filosofen har att göra med denna inhemska tradition, snarare än med något man i första hand ska tillskriva en Wittgensteinkult.

Den fråga som Andersson ägnar mest utrymme åt är Wittgensteins sexua­litet och de samvetskval och den ­existentiella ångest hans drifter gav upphov till. Här kommer Andersson med flera goda poänger om hur Wittgensteins ångest och problem bidrog till hans ständiga uppbrott från Cambridge. Myten om det stora filosofiska geniet som behövde eremit-tillvaron för att kunna tänka i fred bör kompletteras med den sorgliga berättelsen om en djupt splittrad, nervös och skamsen man, som i jakt på en förment ”anständighet” söker sig till all världens avkrokar i Irland, Wales eller norska fjordlandskap.

På denna punkt känns Anderssons bok ganska övertygande även om det finns en risk för övertolkningar. Homosexualiteten behöver till exempel inte ha varit av någon avgörande betydelse för Wittgensteins tystnad i politiska frågor. Att dra sig tillbaka till högtflygande abstraktioner när världen står i brand är en ganska vanlig skyddsåtgärd. Politiska yttranden kan man komma att betala för med sitt eget eller sina familjemedlemmars huvuden.

Övertolkningar kan man leva med. Värre är att Andersson också på detta område är upptagen av att göra upp med den förmenta mörkläggning som enligt honom präglar litteraturen om Wittgenstein. Här kastar sig Andersson in i en 40 år gammal debatt där många Wittgensteinianer blundat, bortförklarat eller ljugit om Wittgensteins sexualitet. Men det är en debatt som för länge sedan dött ut. I dag är det knappast någon som låter sig uppröras över att Wittgenstein gillade att förföra unga män. Orsakerna till att hans homosexualitet väckte starka känslor på 1970-talet och att det tog ända till 2001 innan Georg Henrik von Wright yppade något om saken i tryck (och då som en självklarhet) kunde visserligen vara ett intressant ämne för en studie. Men det är inte så Andersson behandlar ärendet. För honom verkar debatten i högsta grad levande.

Andersson har valt att inte förse sin bok med någon tungrodd notapparat, utan redogör i stället för litteraturen i slutet av boken. Tanken har varit att göra den drygt 700 sidor tjocka tegelstenen mera tillgänglig och lättläst. Men här sker det på bekostnad av trovärdigheten. Då Andersson ställer sig kritisk till den existerande Wittgensteinlitteraturen samtidigt som han själv presenterar ganska vågade tolkningar är det svårt för läsaren att bygga upp ett förtroende för Anderssons omdöme. När man sedan inte kan undgå att upptäcka självmotsägelser och uppenbara felaktigheter i boken stiger skepsisen och övergår lätt i irritation.

En fråga där det är mycket svårt att följa Anderssons resonemang är turerna och striderna kring Wittgensteins efterlämnade papper. I inledningen av boken redogör han för hur Wittgenstein testamenterade sitt Nachlass till Elizabeth Anscombe, Rush Rhees och von Wright, och bad dem ”offentliggöra det som de ansåg lämpligt”. Andersson kritiserar sedan förvaltarna för att ha tillämpat ”tigandets filosofi”. Man har tystat ner och gallrat i kvarlåtenskapen, speciellt när det gäller Wittgensteins privatliv, hans kärleksaffärer och sexualitet.

Mot denna bakgrund är det med förvåning man i slutet av boken finner att Andersson beskyller samma förvaltare för att ha ”förrått” sin mästare genom att publicera hans manuskript, anteckningar och papperslappar. Egentligen, menar Andersson utan att egentligen ha några belägg för sin sak, ville Wittgenstein att hans papper skulle brännas. Vad var det i så fall för uppdrag han gav till Anscombe, Rhees och von Wright? Hur hänger detta samman med ”tigandets filosofi”? Man får nästan intrycket av att Andersson skrivit boken från början till slut, utan att under arbetets gång gå tillbaka och se efter vad som står på de föregående sidorna.

Wittgenstein är en mytomspunnen figur och för att sovra bland alla de legender och myter som omger honom krävs det nog ett mera ödmjukt och kritiskt angreppssätt, även om man vill undvika den stela akademiska formen. Det bästa exemplet på en sådan bok om Wittgenstein är BBC-journalisterna David J. Edmonds och John A. Eidinows briljanta Wittgenstein och Popper: ett eldfängt möte mellan filosofer (2001). Där används legenden om hur Wittgenstein jagade Popper med en eldgaffel som utgångspunkt för att nysta upp en berättelse om inte bara Wittgenstein och Popper som filosofer och människor, utan också om Europas intellektuella och politiska historia.

Wittgenstein fortsätter fascinera. Hans tankar engagerar tusentals forskare på de filosofiska institutionerna runt om i världen och bland filosofistudenter brukar ”genier” som Nietzsche, Heidegger och Wittgenstein ha en speciell dragningskraft. Men i dag, vill jag påstå, blandas kulten ofta upp med en rejäl dos självironi. För några år sedan lät studenter och personal på den filosofiska institutionen vid Åbo Akademi trycka upp svarta t-skjortor där namnet ”Wittgenstein” stod skrivet på bästa heavy metal-vis, och man har också gjort sällskapsspelet ”Språkspelet”. Den blindhet och snävsynthet som Andersson envist vill göra upp med har blivit betydligt mer sällsynt.

Jag tror att man ska ta underrubriken på Anderssons bok på allvar: det är inte fråga om ett personporträtt, utan om ett personligt porträtt. Därför kan jag rekommendera boken till alla som gillar Sten Anderssons voluminösa och småvitsiga stil, och som är intresserade av hans syn på Wittgenstein. För de som är intresserade av en mindre spekulativ Wittgensteinbiografi rekommenderar jag i stället Ray Monks Ludwig Wittgenstein – Geniets plikt som sedan 1999 finns i svensk översättning.

Johan Strang är forskardoktor vid Centrum för Norden-studier vid Helsingfors universitet.

– Publ. i Respons 1/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet