Föregående

nummer

Onsdag 23 augusti 2017

2/2012

Tema: Det sägs att mångkulturalismen är död. Men faktum är att Europa har en beprövad modell för samlevnad mellan minoriteter.
Politik & samhälle
David Tjeder (Red.) & Fia Sundevall (Red.) & Klara Arnberg (Red.)
Könspolitiska nyckeltexter
Makadam | 526 s | Isbn 9789170611070
Recensent: Amelie Björck
Könspolitisk historia manar till handling

Många samhällsfrågor ryms inom könspolitiken – allt från rösträtt och tvångssterilisering till värnplikt och preventivmedel. En ny antologi samlar svenska könspolitiska nyckeltexter från 1839–2002. Det viktigaste vi lär av historien, menar recensenten, är att vi aldrig kan slå oss till ro.

Jag har ett kafé i huvudet nu. Ett sådant där tidlöst ställe med rutigt golv och stolar i mörkt trä. Det slamrar och sorlar. Vid ett bord sitter Elin Wägner med handen på Gudrun Schymans axel och tröstar för det missförstådda talibantalet. Svenska män är så känsliga, säger Wägner, men vi som ser hur mönstren hänger samman måste våga höja rösten så att vi till sist kan leva alla tillsammans. Frida Stéenhoff står rosig och ljusögd med en flock beundrande unga feminister kring sig. Det är visst Linna Johansson som vågar ställa frågan om Frida verkligen trodde att männen äntligen fattat läget när hon lanserade begreppet ”feminism” i sitt hoppfulla tal 1902. Anna Sterky och Kata Dahlström knackar irriterat på fönstret, men ingen öppnar. Inte ens Hjalmar Branting och Hinke Bergegren, fast de om några borde veta vilken insats kjoltygen gjort för att höja medvetenheten hos arbetarkvinnorna. På en vägg visas Lukas Moodysons film Fucking Åmål och kvinnorna från Lesbisk Front rusar till. Ellen Key flyttar sig besvärat ur ljuskäglan och faller i trivsamt samspråk med 70-talsaktivisten Louise Waldén om ”kvinnokultur” och det reproduktiva arbetets uppvärdering. Kaféets väggar går i neonorange precis som kassetten till den tvåbandiga utgåva med Könspolitiska nyckeltexter där dessa samtal indirekt utspelar sig.

Hurra för att denna textsamling nu finns, denna källnära historia som förmedlar så mycket mer av det förgångnas brokiga här och nu än vad mer traditionella historieskrivningar brukar lyckas med. I dessa volymer samlas nyckeltexter som spänner mellan åren 1839 och 2002, från Carl Jonas Love Almqvists Det går an till Gudrun Schymans så kallade ”talibantal”, och som fångar upp en rad av samhällets centrala frågor: rösträtten, familjelivet, arbetet, sexualiteten. Bokens redaktörer, genushistorikerna Klara Arnberg, Fia Sundevall och David Tjeder, förklarar pedagogiskt den vägledande tanken: en ”nyckeltext” kan vara en text som faktiskt väckt debatt i sin samtid, eller en text som fungerar som nyckel till en viss aktörs verk eller till en viss idéströmning. Tack vare de koncisa och välredigerade kommentarstexterna framträder ursprungssammanhangen och nätet av förbindelser texterna emellan.
Därmed inte sagt att kommentatorerna alltid fullkomligt delar historieskrivning. Det får exempelvis ses som ett plus att volymen rymmer mer än en sida av den komplexa mastodonten Ellen Key. Medan Lovisa af Petersens tar fasta på Keys komplementaristiska utgångspunkt, som gör att hon avråder kvinnor från att försöka tävla på männens arena, nyanserar Claudia Lindén förtjänstfullt den allmänt traderade föreställningen att Key därmed idoliserar den biologiska Idealkvinnan. Enligt Lindén ville Key med sin kärleksdoktrin göra något som varken sedlighetsförespråkare eller frisinnade naturalister à la ”det moderna genombrottets män” lyckats med. Hon ville visa vad en lustfylld och ömsesidig kärlek på kvinnors villkor skulle kunna innebära. Eva Borgström bidrar via kritikern Klara Johansson, vars smeknamn var ”Pojken”, med en tredje aspekt av Key som rör hennes fixering vid förhållandet man – kvinna. Särartsfeminist eller ej – heterosexist var hon i alla fall.
Visst skulle det vara spännande med en vidgad diskussion kring urvalstankar i fall som Keys, som representeras av klipp ur Lifslinjer (1903) snarare än ur den åtminstone under senare år mer debatterade kvinnorörelsekritiska Missbrukad kvinnokraft (1896). Över huvud taget är redaktörerna ganska förtegna om hur de hanterat sin kanoniseringsmakt. Det är förstås fler än de nämnda fackföreningskvinnorna Anna Sterky och Kata Dahlström som blivit kvar i kylan. Hela 1980-talet står orepresenterat, liksom mobiliseringen kring Feministiskt Initiativ, om vi nu ska bita samtiden i hälen. Som litteraturvetare ömmar jag annars särskilt för skönlitteraturen som debattforum och kunskapsform. Efter den frejdiga upptakten med stycken ur Almqvists förtjusande Det går an (1839) och Bremers vansinnigt coola och visionära Hertha (1859), tycks ju inte bara 1880-talets kvinnopolitiska dramatik (Alfhild Agrells Räddad, Ann Charlotte Lefflers Sanna kvinnor) stå på kö, utan också Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink, Sonja Åkessons diktrader ”Vara vit mans slav…”, Jonas Gardells kom-ut-texter och mycket mer. Och som radioforskare drömmer jag om vad dokumentarkivets skatt av föreläsningar och debattinlägg hade kunnat lägga i dagen – när nu ändå Moodysons Fucking Åmål öppnat antologins mediala slussar.

Men man får såklart vara nöjd, när nu det som kvalat in på de existerande drygt 500 sidorna är precis lika välmotiverat som något annat. Och det är ju bara roligt och naturligt att urvalet i viss mån präglas av redaktörernas egna kunskapsområden och inte till exempel av mina.
Inte minst märks Tjeders respektive Sundevalls inriktning mot maskulinitet respektive militärväsende. Inte visste jag att kraven på en allmän manlig rösträtt var så nära knuten till värnpliktsfrågan. I en artikel av den blivande socialdemokratiska partiledaren Hjalmar Branting märks hans svängning från krav på avmilitarisering till lobbying för allmän värnplikt. Denna kohandel gav, som Sundevall skriver, en strategisk fördel i den manliga rösträttskampen, vars devis blev ”En man, en röst, ett gevär”. Mot denna bakgrund framstår det plötsligt som mindre konstigt att rösträttskvinnorna under samma tid kämpade så frenetiskt med att visa upp sina landsbärande kvalifikationer. Som ”samhällsmödrar” hos Ellen Key 1903; som skapare av ”det lilla mästerverket, hemmet” hos Selma Lagerlöf 1911. Och det gick ju. Vi fick allmän rösträtt 1919, med första fria val 1921. Och mer än så: Vi fick kvinnligt tillträde till statliga tjänster 1925. Förbud mot att avskeda kvinnor som föder barn eller gifter sig 1939. Allmänt barnbidrag 1948. Tillåtna p-piller 1964. Rätt att göra abort till 18:e veckan 1975. Rätt att vara homosexuell utan att klassas som sjuk 1979. Och så vidare.
Är det segrarnas historia som återges i Könspolitiska nyckeltexter? Absolut kan textsamlingen läsas på det viset. Optimisten ser hur jämställdheten efter hand institutionaliserats i lagar och förordningar och hur de flesta av de röster som käbblar i volymerna – oavsett om de använder individualistiska argument eller kollektivistiska, biologiska eller konstruktivistiska – på något sätt har bidragit till denna ”utveckling”. Det som inte kommer med i en samling av det här slaget är ju den reaktionära tapet av misogyna och homofoba åsikter, mot vilken de flesta av texterna i antologin på något vis är modiga och radikala. Skeptikern ser annat än segrarna. Hon känner backlash efter backlash vina som en piska över kinden. Ser goda initiativ komma och gå och möjligheter sumpas trots nya lagar. Varför tog det femtio år att få upp andelen kvinnor i Riksdagen över tjugoprocentsstrecket? Varför har Sverige fortfarande ett så könssegregerat arbetsliv att lika lön för män och kvinnor aldrig kommer att gå att genomdriva? Varför har den feministiskt upplysta mansrörelsen krympt till en smal medelklasshobby och den missunnsamma falangen ledd av Per Ström och andra vunnit medieutrymme?
Skeptikern ser också de fula historiska fläckarna. Som det faktum att alla (så känns det) åtminstone fram till andra världskriget verkar ha varit för tvångssterilisering som metod att få rätsida på fattigdom, påstått ärftlig misär och ohejdad ”tattar”-förökning – även feministiska reformkämpar från Frida Stéenhoff till RFSU:s grundare Elise Ottesen-Jensen? En annan (i viss mån relaterad) smärtpunkt är den kompakta vita nationalismen. I antologin saknas samtal kring hur utlandsfödda kvinnor blivit en ny svensk underklass som städar åt dem som kan betala. Vilka texter skulle kunna kopplas till denna förändring? Först i kontrast mot hedersdebatten, representerad av Fadimes riksdagstal från 2001, framträder antologimaterialets vithetsnorm i hela sin vidd. Det är en lakun som man inte kan lasta redaktörerna för – problemet är större än så.
Precis som det som numera kallas hbtq-frågor länge var en blind fläck som man trodde bara angick någon liten pervers procent av befolkningen, har historiska frågor som involverar etnicitet-ras-kön i en svensk kontext fram till nyligen förblivit outforskade. Kanske just på grund av vårt tidigare fula rastänkande har vi i svensk debatt, könspolitik, statistik och forskning försökt tala om diskriminering utan att tala om etnicitet eller ras. Den historiska grundforskningen och i viss mån själva källmaterialet saknas.

I en uppdatering av den föreliggande antologin om säg tjugo år har kanske läget förändrats och en återinskrivning av Sveriges icke-etniskt-svenska könspolitiska historia ägt rum. Under tiden kan man glädjas åt att den icke-heterosexuella historien nu finns med som ett tydligt stråk genom havet av heteronormativitet. Kritikern och könsöverskridaren Klara Johanson, som bidrar med en träffsäker ironi över förekomsten av manliga respektive kvinnliga bläckhorn, skulle nog intresserat ta del av SOU 1968:28, och det gör även jag. Utredningens mest radikala poäng är att individens upplevda könsidentitet bör ges tolkningsföreträde framför hens fysiska könstecken inför en eventuell könskorrigerande åtgärd. Dess minst radikala inslag är det kvarstående kravet på sterilisering vid könskorrigering, som i dag håller på att avskaffas.
Ett annat spännande icke-heteronormativt bidrag är järnbruksarbetaren och sexualupplysaren Eric Thorsells diplomatiska försök att stävja hatet mot påhittade ”homosexuella ligor” i samband med ”Kejne-affären” i det tidiga 50-talet. Jens Rydströms värdefulla kommentar lyfter fram vänsterns svek i sammanhanget: hur socialister som tidigare kämpat mot sexuella fördomar efter kriget stämde in i den kör som förknippade homosexualitet med borgerlig dekadens och nazistiska mans­ideal.
Sexualiteten och regleringen av densamma är ett komplext kapitel oavsett tid och samhälle. I skrivande stund har före detta justitieminister Thomas Bodström tillsammans med RFSU gått ut med en varning om hur nuvarande sexualbrottslagstiftning öppnat för möjligheten att döma en femtonåring som haft sex med en fjortonåring för våldtäkt – oavsett om akten skett i samförstånd. Lagskrivningen blir här en balansakt mellan att å ena sidan skydda barnet och att å andra sidan tillåta barnet att pröva och utveckla sin sexualitet. Antologin fungerar som en ekokammare för denna svårighet.
Ofta har feminister tvingats hävda skyddsaspekten. Almqvists tidiga, respektfulla plädering för kärlek utan giftermål i Det går an, möttes till exempel av feministisk kritik för dess naiva tro på likartade utgångspunkter för kvinnor och män. Risktagandet är mycket större för en kvinna: det är hon som kan bli gravid och sedan lämnad, hon som riskerar brännmärkas. Av liknande skäl förespråkade liberala kvinnor med Sophie Adlersparre (1887) i spetsen avhållsamhet för både män och kvinnor före äktenskapet, trots allt sipphetshån från ”det moderna genombrottets män”. Och Grupp 8 (1976) krävde en oförändrat trygg sexuallagstiftning, trots tider av sexuell revolution. Intressantast i förhållande till den dagsfärska debatten är att iaktta den moraliska tröskelns varierande höjd. Den utredning som Grupp 8 var med om att diskvalificera 1976 föreslog avkriminalisering av såväl incest som sexuell beröring på barn över 10 år. Att en svensk domstol i dag kan stämpla en femtonåring som våldtäktsman för att han haft ömsesidig sex med en ett år yngre tjej visar hur snabbt en värderingshorisont kan förskjutas. Båda positioneringarna är extrema för sin respektive tid – men rörelsens riktning påminner om att ”utvecklingen” ofta tar formen av en pendelrörelse.
Detta betyder i sin tur att vi politiskt och könspolitiskt intresserade forskare, aktivister och medborgare inte kan slå oss till ro. Inga segrar är vunna för alltid. Könspolitiken är lika konjunkturbunden som andra politikområden och feminismens innehåll omtolkas ständigt i relation till rådande ideologier i en föränderlig värld. Det viktigaste vi har att lära av historien måste vara att inte tro på den som säger att vi nu är framme.

Amelie Björck är fil. dr i litteratur­vetenskap och redaktör för Tidskrift för genusvetenskap.

 

– Publ. i Respons 2/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet