Konstarterna & medier

Konsten att hela tiden känna sig kränkt hotar både konstnärens och publikens frihet

Förlusten av mångfald – När världen görs enfaldig
Thomas Bauer (övers. Ylva Herholz)

Dualis
101 sidor
ISBN 9789187852633

| Respons 6/2019 | 19 min läsning

Hanno Rauterbergs essä är ett utmärkt sätt att närma sig den brännande frågan om konstens och publikens frihet i dag. Han påpekar att det är en illusion att tro att konsten någonsin varit helt fri, men i dag står vi inför ett nytt hot. Nya grupper, förstärkta genom den digitala kommunikationen, vill begränsa konstens frihet i rättvisans namn. Den stora faran ligger i att mångfaldspolitiken leder till institutionell självcensur.

Konst är reklamför dom rika, stod det länge klottrat på Mosebacke i Stockholm. Det är en sentens som bitit sig fast i mig och som jag tänker på varje gång jag går på museum eller passerar någon offentlig utsmyckning. Konst är reklam för de rika, för deras livsstil, för deras smak, för deras godhet rentav, för att de behövs, för att de bryr sig om oss, för att de förstår och kan och vet bättre än andra. Konsten är det främsta tecknet på utvaldhet och de rikaste är de mest utvalda, de som dessutom själva väljer bäst, vet mest och som gärna delar med sig av sina håvor, inte minst genom att investera i konst.

En annan fråga man skulle kunna ställa är hur nyttig konsten är. Konstverk är uppenbarligen varor och konstnärskarriärer kan göra verksamma konstnärer fabulöst rika. Som skapare av mervärde är konsten nyttig, sedd ur ett snävt kapitalistiskt perspektiv. Men de flesta konstnärer har större anspråk än så och konstens värde som vara anses av väluppfostrade personer sekundär i förhållande till dess estetiska, moraliska, andliga och numera även politiska värde. En seriös konstnär i dag är engagerad och vill något med sin konst: förbättra världen, stoppa kapitalismen, kämpa för kvinnors frihet, HBTQn-personers rättigheter, mot rasism, allt oftare för att uppmärksamma klimatförändringarna och så vidare. Konstnären är en upphöjd varelse som genom sina verk gör oss alla litet bättre.

Dessa anspråk är återkommande även på de stora, flotta muséerna för samtida konst världen runt – fascinerande, påkostade tempel där genikult och världsförbättring går hand i hand med souvenirshoppar och allt ambitiösare kaféer och restauranger. Oavsett om du är i Seoul, Tel Aviv, Rom eller Stockholm kan du se liknande typer av konst, som kritiserar den livsstil som gör just den konsten möjlig. Detta är naturligtvis en gammal paradox; ända sedan 1800-talet har bourgeoisin gillat verk som förhånar den. Så det är väl följdriktigt att statliga konstsamlingar och city branding-monumentala byggnader i hög grad består av kritik mot dem själva.

Konsten är varken fri eller ofri. Konsten är död, precis som en stol. Frågan är om konstnärerna är fria, och publiken, alla vi som går runt konstens kadaver och beundrar och förskräcks i lika hög grad. Det vill säga om vi inte, som de allra flesta, är likgiltiga för konsten, denna meningslösa syssla för folk som inte vill ha eller behöver ett vettigt jobb. Så, om konsten är död, reklam för de rika, en blandning av kult, kommersialism och storpolitik, återstår de verkligt viktiga frågorna: Hur fria är konstnärerna? Och hur fri är publiken?

Ett sätt attnärma sig dessa brännande problem, som är mycket mer centrala i vår samtid än vad vi i förstone kanske föreställer oss, är genom Hanno Rauterbergs essä Hur fri är konsten? – Den nya kulturstriden och liberalismens kris. Att han inte bara talar om konstens frihet som den abstraktion den är, utan om hur konsten fungerar i olika sammanhang, i en förändrad värld och digitaliserad offentlighet, när det gemensamma inte alls är självklart längre, kvalitet inte går att mäta och budskap knappast är universellt begripliga, gör boken intressant. Han klarar briljant att både förhålla sig till det teoretiska, principiella, och till de konkreta fall han använder som exempel.

Samtidigt som han identifierar olika hot mot konstens frihet, som minoritetsgruppers krav på censur av hänsyn till sina känslor, är han också noga med att påpeka att själva idén om konsten som något absolut fritt i sig alltid har varit en illusion. Det har alltid funnits gränser för vad man kan säga, hur och i vilka sammanhang. Det som sker i dag är helt enkelt att nya grupper, inte minst samlade och förstärkta via nätet, där ”den långa svansen” gör det möjligt att bygga åsiktsgemenskaper kring de mest perifera uppfattningar, kräver sin rätt att få påverka hur man talar om världen.Det var lättare förr då motståndet mot den moderna, fria konsten mest kom från konservativt, kyrkligt håll, än i dag då plötsligt såsom förtryckta uppfattade muslimer, eller andra minoriteter, kan kräva att verk ska stoppas av respekt för deras känslor. En konstvärld som under hela 1900-talet satte uppror, blasfemi och allmän respektlöshet mot auktoriteter i centrum för sin verksamhet, vars yttersta syfte var att befria hela mänskligheten, ser sig i dag inträngd i ett hörn där den inte längre kan ta sig rätten att synda, häda och kämpa för varken sin egen eller andras frihet, utan att riskera att anklagas för att gå maktens, männens, de vitas (och så vidare) ärenden.

Rauterberg skriver om postmodernismen som en extremt liberal fas i konsthistorien: allt var möjligt, allt var tillåtet, högt och lågt, populärt och exklusivt, ja till och med sant och falskt kunde blandas helt utan hänsyn till något annat än det konstnärliga resultatet. Den fas vi lever i nu är knappast postmodern längre. Kanske är den, som den franske filosofen Gilles Lipovetsky hävdat, snarare hypermodern, alltså ännu mer individualistisk, konsumistisk och ostrukturerad än någonsin. Eller så lever vi helt enkelt i den nya reaktionens tidsålder, då accelererade samhällsförändringar gjort så att allt fler tappat bort både mål och mening med framfarten och i stället vill slå till reträtt.

Kan konsten hjälpa oss att orientera oss i denna turbulenta samtid? Eller tjänar den bara till att bekräfta förutfattade meningar? Konstnärerna är rimligen lika ofria i förhållande till samtiden som alla andra och hur mycket de än försöker upprätthålla sin status som präster, schamaner och tricksters, som genomskådar, gycklar och leder oss mot nya mål, är det alltmer uppenbart att dessa roller är lika passé som modernismens former. Konstnären är lika yr av konsumism, identitetspolitik och meningsförlust som alla andra. De mest framsynta bland dem inser kanske detta, och frågan är då hur de alls kan fortsätta att producera konst. Men de flesta spelar med efter regler som satts upp av institutioner, traditioner och marknaden i skön kombination. Inte ens Banksys antikommersialism och vägran att ställa upp på en kändiskult är någon fungerande strategi, eftersom den bara gjort hans verk supereftersökta och honom själv till en kultfigur. Vem vet om inte samtidens bästa konst görs helt i tysthet, långt bortom alla institutioner och utan något som helst marknadsvärde. Men den kommer vi ju då heller aldrig att lära känna.

Det kan varavärt att lägga Rauterbergs bok jämte en annan tysk essä som nyligen kommit i svensk översättning, Thomas Bauers Förlusten av mångfald – När världen görs enfaldig. Bauer, som är islamforskare och arabist, fokuserar i den på hur mångfalden försvinner i vår samtid, både i naturen och kulturen. Fåglar, insekter och mänskliga språk tycks dö ut i samma takt. Inte minst lägger han tonvikten vid hur vår oförmåga att ta till oss mångtydighet, ambiguitet, utarmar vår förmåga att både skapa och förstå konst, men även religion och i grund och botten andra människor. Vi tycks enligt honom hänvisade till antingen likgiltighet eller fanatism när världens mångfald tränger sig på och mångtydigheten inte går att uthärda. För honom är en av grundorsakerna kapitalismens tendens att förvandla allt över huvud taget till ekonomiska värden, medan konst, politik, sexuella relationer, ja all mänsklig samvaro, utarmas genom att boxas in i en snart nog oändlig mängd kategorier, som är så många att närapå var och en är sin alldeles egen kategori. Det är bara det att den individuella friheten inte stärks av detta; tvärtom kringskärs våra möjligheter att vara, leva, utvecklas fritt i förhållande till varandra. Denna fyrkantighet och vilja att etikettera allt efter givna kriterier, är också en aspekt av konstens och konstnärernas, hotade eller redan förlorade frihet. Om denna nu inte varit illusorisk hela tiden…

I dag är den yrkesverksamme konstnären en ansvarsfull arbetare i rättviseprojekt för inkludering, mot exploatering, expropriering och appropriering.

Den lyckliga tid är förbi då konstnären kunde ta vad den ville ha, afrikanska masker, kvinnor, traditioner, sex, berusning, uppror. I dag är den yrkesverksamme konstnären en ansvarsfull arbetare i rättviseprojekt för inkludering, mot exploatering, expropriering och appropriering. Även om det ännu är miljardärer och konstinstitutioner som skänker konsten dess legitimitet, kan inte konstnären vara säker på att få arbeta i fred. Den dubbla strävan att flytta ut konsten i verkligheten och att lyfta in verkligheten i konsten har skapat problem som bara tycks mångfaldigas och förstärkas ju godare vilja konstnärerna vill ge uttryck för.

Rauterberg går igenomde sätt på vilka konstens, konstnärernas, men också konstinstitutionernas frihet i dag beskärs, och förtydligar genom sina exempel det paradoxala att det i själva verket finns en ambition (eller flera) inom konsten själv, som bjuder in till just de reaktioner som strävar efter att begränsa uttryckens frihet i en större frihets namn. Minoriteter, slavättlingar, kvinnor, från intill meningslöshet breda kategorier, som den sistnämnda, till mycket specifika, protesterar mot att lyftas in i muséerna utan att själva ha kontroll över skeendet. Det har lett till att man i stället för konst inspirerad av eller skildrande exempelvis samer, indianer och andra, ställer ut deras egna verk, varor och nästintill dem själva.

Frågan är vad som blir kvar av det konstnärliga uttrycket i det och vad som skiljer den typen av utställningar och installationer från sådana man kan se på antropologiska muséer eller mässor och marknader. En skillnad är naturligtvis att de utsatta utställda nu själva kan påverka hur de framställs, de äger bilden av sig själva. Eller åtminstone gör deras, som representativa uppfattade representanter, med sina idéer, varor och tolkningar, det. Det ligger nära till hands att föreställa sig att den fragmenteringsprocess som inletts kommer att fortsätta och att fler och fler i olika grupper kommer att ifrågasätta vilka dessa representanter i sin tur är, vem som valt dem och hur de framställer de grupper de förmodas vara representativa för. Varför skulle renhorn vara viktigare symboler för samer än snöskotrar? Att vara urfolk 2019 är väl inte att leva utanför samtiden, åtminstone inte bara?

Ett av Rauterbergs exempel på hur protester mot ett konstverk riktats mot konstnärens frihet i namn av den förtryckta minoritetens rätt till sin egen erfarenhet är striderna kring konstnären Dana Schutz målning ”Open casket”, som ställdes ut på Whitneybiennalen i New York 2017. Målningen är gjord efter ett foto av en svart pojke som lynchades 1955. Hans mamma bestämde att begravningen skulle ske med öppen kista, så att alla kunde se hur rasisterna vanställt hennes 14-årige son. Det är en gest och ett foto som är starka i sig, trots, eller snarare på grund av, att de inte ingick i något konstnärligt sammanhang. När Dana Schutz valde att måla av detta foto, göra det till sitt i någon mening, inkräktade hon enligt sina kritiker på de svarta amerikanernas rätt att själva äga sitt lidandes historia. Protesterna inleddes med att konstnären Parker Bright ställde sig som livvakt framför verket klädd i en t-shirt med texten ”Black Death Spectacle”.

Även om han verkligen försökte hindra folk från att se verket tycks det främst ha fungerat som en konstnärlig aktion i sin egen rätt, vilken drog mer snarare än mindre uppmärksamhet till verket. Det kunde kanske ha blivit en på flera sätt lyckad helhet av detta, som kunnat problematisera frågorna på ett fruktbart sätt. Det går verkligen att förstå kritiken av den privilegierade konstnärens infogande av andras lidande i sina verk. Risken för att det blir till kitsch, en mera raffinerad variant av hötorgskonstens gråtande barn, lurar alltid på konstnärer som försöker ge uttryck åt andras lidande. Hon kunde kanske faktiskt inte förstå. Fotot och den historiska erfarenheten i sig kanske räckte? Fast det är klart att minnet av lynchningen förnyades av hennes målning och att motståndet mot den skapade diskussion. För övrigt kan en konstnär, som arbetar strategiskt, narcissistiskt, karriäristiskt, och som tar upp, återanvänder och varierar motiv, och skildrar andras liv och lidande, skapa verk som förmedlar en autentisk upplevelse till sin publik, även om konstnären själv är ett riktigt rövhål.

Möjligheterna ens till fruktbar diskussion skulle emellertid stoppas, ansåg den teoretiskt orienterade konstnären och skribenten Hannah Black. Hennes uppmaning till Whitney Museum i ett brev som hon skrev, inte som konstnär utan som medborgare, var inte bara att stoppa utställningen, utan att förstöra verket. Enligt henne ska inte vita konstnärer själva få välja teman över huvud taget. Hennes krav knöts dessutom samman med en allmän kritik mot konstindustrin som en pengadriven maskin, ”den monetära erkännandemaskinen”, och en generell kritik av konstinstitutionen i dag. Konsten är, enligt Rauterbergs referat av hennes uppfattningar, inte alls ett ”universalistiskt fritt rum där allt får tänkas och prövas”, utan en sorts maktinstitution, där somliga kontrollerar och förmerar sin egen symboliska såväl som verkliga makt, i namn av en illusorisk frihet. Protesterna växte till att omfatta inte bara ”Open casket”, utan även en separatutställning i Boston och Dana Schutz avkrävdes offentlig ånger, för att hennes verk i stort inte skulle bannlysas.

Så länge detfinns en öppenhet för kritik kan aktioner av olika slag vara fruktbara, men kravet på censur stänger alla dörrar. Det är totalitärt, odemokratiskt och definitivt skadligt, inte minst för de minoriteter som i längden kommer att bli sittande ensamma med sina lidandes historier, var och en i sin monter, dit bara de närmast sörjande går och tittar, om nu ens det ska vara tillåtet. Det måste gå att erkänna att det kan finnas fog för misstankar inför hur somliga konstnärer behandlar verkliga händelser, politiska förhållanden, rättigheter, friheter och skyldigheter, utan att det ska gå så långt som i fallet med Schutz målning. Men tendenserna i dag tyder dessvärre på att censuriver i rättvisans namn breder ut sig, och inte bara i konstvärlden, utan på universitet, i medier, i mode och underhållning. Återigen, debatt är fruktbar, men censur är död. Inte sällan lyser dessutom de enskilda aktivisternas vilja till egen makt, karriär och stjärnstatus i offentligheten igenom. Givetvis kommer en framgångsrik strategi i vår allomfattande uppmärksamhetsekonomi att få många efterföljare, tills också den marknaden mättats och det krävs ytterligare någon ny positionering för att tränga igenom bruset. Cynism? Nej, realism.

Rauterbergs bok är full av exempel, ordnade under rubrikerna ”Produktion”, ”Distribution”, ”Reception”, ”Integration” och, sist men inte minst, ”Uppror.” Han skildrar hur vanskligt det blivit för konsten redan att bli till, för att så ges en plats, laddas med mening och bli del av ett sammanhang. Detta är saker som varit problematiska och som dryftats både teoretiskt och genom konsten sedan åtminstone Marcel Duchamps dagar, men egentligen ännu längre tillbaka – redan symbolismen och impressionismen utmanade sin tids förväntningar på vad en bild skulle vara, även om de verk som väckte skandal i sin egen tillkomsttid i dag blivit till delar av en kanon. Men nu utmanas konstens autonomi på nya sätt, som egentligen alla är frukten av konstnärernas ovilja att stanna snällt i sina ateljéer, gallerier och muséer. Få seriösa konstnärer är nöjda med att producera reklam för de rika och även om de inte kan göra sig fria från konstmarknadens mekanismer, kan de åtminstone försöka ställa sina verk, sin position, i de förtryckta massornas tjänst. Problemet är bara att dessa massor inte nödvändigtvis vill låta sig pressas in i konstinstitutionernas former.

Det paradoxala, som är en av knutarna i boken, är att mångfaldspolitiken leder till institutionell självcensur. Normkritik kan också vara att utmana friheterna vi levt med så länge att vi tar dem för givna: ”För liberaler är censur ett tabu”, som konsthistorikern Julia Pelta Feldman uttrycker det, citerad av Rauterberg. Föraktet för liberalismen förenar höger och vänster sedan länge. Dess friheter anses av de ena villkorade av maktordningar och ren ekonomi, medan de andra menar att de underminerar alla värden. Bägge har såklart rätt och just därför är de liberala friheterna så viktiga. Den dag den ena eller den andra av dessa sidor får övermakten på allvar är det för sent att gråta krokodiltårar över en förlorad frihets alla möjligheter.

Rauterberg sammanfattar iinledningen till avsnittet ”Uppror”:

Den nya kulturstriden är inte utan en viss diabolisk absurditet. Det ena lägret kämpar mot ”den politiska korrekthetens sedlighetspolis” och dess ”genusvansinne”, det andra är upprört över att överallt se en maktutövning av ”vita medelålders män”. Och medan båda läger menar sig vara räddare av den verkliga friheten, slinker ofriheten in genom bakdörren.

Ingen skiljer längre på sak och person, och det är ett medvetet, teoretiskt grundat val för många aktivister: den du är bestämmer din position, vad du kan säga, och att du alls har möjlighet att göra det. Makthierarkier antas kunna skapa nya talarordningar i en offentlighet, där man inte alls vill riva några hierarkier längre, för själva rivandet befäster bara de dominerandes maktposition. Man vill i stället vända på hierarkierna: låta den svagare, fattigare, mer förtryckta, få ordet på de starkas bekostnad. Men hierarkierna består, maktspelet består, och de som lyckas göra sig till talespersoner för de förtryckta skaffar sig utmärkta positioner. Det är som det är, något man kan skratta åt, driva med, kanske osäkra i nya konstverk framöver. Det är samtidigt komiskt och tragiskt, och väldigt ofta pseudokamp, ersatzuppror, mot symboliska strukturer för att det inte går att komma åt de verkliga. När världen i sig och den verkliga rättvisan, vad nu den skulle innebära, ligger utom räckhåll tilltar behovet av denna sorts sociala spel med tecken. Och det är väl en metakonst så god som någon, och en som redan gett upphov till konstnärlig verksamhet i sig.

När världen i sig och den verkliga rättvisan, vad nu den skulle innebära, ligger utom räckhåll tilltar behovet av denna sorts sociala spel med tecken.

Vår egen Lars Vilks är en av de största virtuoserna när det gäller att spela på förväntningarna, spränga institutionernas ramar och utmana makten, både den där uppe och den där nere, den verkliga ekonomiska såväl som den symboliska, och den rena våldsmakten därtill. Han nämns inte i Rauterbergs bok, men är ändå ett viktigt exempel, fast det finns flera, också från vårt eget land – Nobelpriset till Handke, kontroverserna kring Makode Linde, kulturpolitiken från Filminstitutet respektive Nacka och Sölvesborg, och så vidare – som jag tänker mest på i förhållande till dessa frågor och problem. Det vore härligt att få se en debatt mellan Vilks, Linde och Horace Engdahl om detta, gärna på någon centralt belägen kulturell institution som exempelvis Filminstitutet.

Vad kulturen ochkonsten behöver är inte några svar på de frågor Rauterberg behandlar i sin mycket inspirerande essä, som översatts alldeles strålande av Joachim Retzlaff. Han ger inga sådana heller, för den delen. Vad vi, både som konstnärer och publik, behöver är att få vara i de spänningsfält som skapas i samtiden, lära oss att leva med dem, uppleva hur de förändras, stärks, hur allt fortsätter och hur vi, utan att kunna formulera exakt vad – för konsten ger inga facit – hela tiden lär oss mer. Det verkligt oroväckande är inte protester och provokationer, inte nedtagna eller ens vandaliserade utställningar. Den verkliga faran ligger i hur vi, våra institutioner, själva vårt tänkande sakta, men säkert anpassar sig efter rådande maktförhållanden och att diskreta beslut tas bakom lyckta dörrar, om vad som ska få ställas ut, vem som ska bjudas in, vilka som är önskvärda och därmed om allt som ska stängas ute. Den verkliga makten syns inte och den uttrycker sig genom tigande, vilket enbart enstaka rättshaverister, som ju är lätta att avfärda, tjatar om. Därför är den allra viktigaste förutsättningen för konstnärernas frihet starka, självständiga, och inte minst självsäkra institutioner, som har viljan och förmågan att freda sig mot politisk, ekonomisk, pr-gurusmart såväl som intressegruppsklumpig klåfingrighet, manipulation och rena våldshot. Låt oss känna oss säkra på detta, så löser vi resten själva.

Publ. i Respons 6/2019
TEMA | Integrationsdebatt

Torbjörn Elensky

Torbjörn Elensky är författare och frilansskribent. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  2. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  3. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark
  5. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)