Föregående

nummer

Fredag 20 oktober 2017

3/2012

Tema: Sveriges historia vill återupprätta syntesen, men det krävs tydligare kriterier för vad som är en vetenskaplig syntes.
Konstarterna & medier
Magnus Ljunggren
Poesi och psykiatri
– 16 essäer om det förra sekelskiftets ryska symbolistkultur
Carlssons | 188 s | Isbn 9789173314886
Recensent: Julie Hansen
Konsten skulle levas fullt ut och det egna livet skulle bli till konst

I sin nya bok gör Magnus Ljunggren en djupdykning i den ryska symbolistkulturen. Han förmedlar till läsaren tidsandan i det förra sekelskiftets Ryssland, en tid då allt för ett kort ögonblick tycktes möjligt.

Det förra sekelskiftet i Ryssland var en oerhört dynamisk och kreativ tid inom alla konstarter. Mot en fond av terrorism, revolutioner och krig skapade ryska modernister djärva experiment. Denna tid gav upphov till flera litterära storverk, som Aleksandr Bloks dikter och Andrej Belyjs roman Petersburg. Den ryska benämningen på denna litteraturhistoriska period – silveråldern – markerar den som en höjdpunkt och ställer den i relation till den ryska guldåldern, då romantikerna Aleksandr Pusjkin och Michail Lermontov skrev sina mästerverk.

Ett flertal av de ryska symbolisternas verk förtjänar en plats i den europeiska modernismens kanon, men få av dessa texter finns i svensk översättning. Magnus Ljunggrens studie Poesi och psykiatri – 16 essäer om det förra sekelskiftets ryska symbolistkultur bidrar delvis till att fylla detta tomrum genom att presentera symbolisternas miljö och influenser. Ljunggren är professor emeritus i rysk litteratur vid Göteborgs universitet och expert på symbolismen. Flera av dessa essäer har tidigare publicerats i internationella vetenskapliga tidsskrifter. Samlade här på svenska erbjuder de en djupdykning i den ryska symbolistkulturen. Essäerna kan läsas oberoende av varandra, men sammantaget visar de olika sorters släktskap, beröringspunkter och även märkliga sammanträffanden som alla gav impulser till symbolismens utveckling. Trots avsaknaden av notapparat är det tydligt att boken bygger på ett gediget ryskt källmaterial som består bland annat av memoarer, dagböcker, brev och filosofiska och skönlitterära verk.

Den ryska symboliströrelsen inspirerades till en början av fransk symbolism, men de ryska symbolisterna skiljer sig från sina franska förebilder genom en mystisk läggning, ett intresse för tysk filosofi och en strävan efter syntes. Synteserna söktes mellan olika religioner, konstarter, mellan Öst och Väst (med Ryssland i centrum), och inte minst mellan konsten och livet. För symbolisterna skulle konsten levas fullt ut och det egna livet bli till konst.

Denna ständiga strävan att förena dikt och verklighet gör det särskilt intressant att studera symbolisternas biografier. Här möter man färgstarka personligheter som hyste apokalyptiska förväntningar inför framtiden och trodde på konstens potential att omskaka och omdana världen. De var alla sökare som fascinerades av det irrationella, extatiska och transcendentala, som de försökte uppnå bland annat genom dionysiska orgier i Vjatjeslav Ivanovs lägenhet – det så kallade Tornet, där symbolisterna samlades på onsdagarna. Det uppstod inte sällan starka band mellan olika individer i symbolisternas krets, men också intriger. Ett triangeldrama mellan Belyj, Blok och Bloks hustru Ljubov Mendelejeva (dottern till den kände kemisten som skapade det periodiska systemet) ledde till en duellutmaning från Belyjs sida (den kastade handsken togs dock aldrig upp av Blok). De ryska symbolisterna levde med en intensitet som kan anas i deras blickar på fotografierna i Ljunggrens bok.

Som titeln antyder utgör poesi och psykiatri parallella teman för denna essäsamling. Här handlar det inte så mycket om symbolisternas poesi i sig, utan snarare om deras förhållningssätt till poesin och syn på sin poetiska uppgift. Ljunggren menar också att det fanns korsbefruktning mellan psykiatrin och den ryska litteraturen under det tidiga 1900-talet.

Genom den biografiska metoden visar Ljunggren på betydelsefulla influenser för symbolisterna. Som referenspunkt återkommer han till Andrej Belyjs mästerverk från 1913, romanen Petersburg (som finns i en utmärkt svensk översättning av Kjell Johansson från 2003). Ljunggren gör också insiktsfulla tolkningar av andra symbolistverk, till exempel Bloks långdikt De tolv (som skrevs februari 1918 och fångar den revolutionära tidsandan) samt Belyjs tidiga prosasymfonier och roman Silverduvan (1910). Fokus ligger på det biografiska stoffet och hur den frenetiska tid symbolisterna levde i avspeglade sig i deras verk.

Samlingen inleds med ett porträtt av den ryske filosofen och försymbolisten Vladimir Solovjov (1853–1900), vars idé om den heliga Sofia som bäraren av gudomlig visdom var central för symbolisterna. Solovjovs förståelse av Sofia baseras på en rad olika källor: Ordspråksboken, gnostikerna, nyplatonikerna, de tyska romantikerna, samt rysk ortodoxi och dess ikonkonst. Men Sofia var för Solovjov även en djupt personlig upplevelse, då han vid tre olika tidpunkter och platser hade visioner av denna kvinna klädd i azurblått och guld, vilket han sedan skildrade i dikten ”Tre möten”. Sofiakulten lämnade avtryck i symbolisternas verk, bland annat debutdiktsamlingarna Guld i azur av Belyj och Verser om den underbara damen av Blok, båda från 1904. Symbolisterna sökte efter Sofias inkarnation bland kvinnor i sin omvärld och tyckte sig hitta henne i Ljubov Mendelejeva.

De ryska symbolisterna sökte sanning på flera olika håll: i religion, Madame Blavatskijs teosofi, Rudolf Steiners antropologi, de antika grekerna och den dionysiska kulten, Carl Gustav Jungs djuppsykologi, Sigmund Freud och psykoanalysen. Ljunggren visar hur symbolisternas sökande blev ännu mer angeläget efter 1905 års misslyckade revolution, då den tsaristiska repressionen ökade och förhoppningarna på en ny samhällsordning gick över i des­illusion. Flera av symbolisterna gick in i personliga kriser och rörelsen som helhet började falla sönder kring 1910.

Aleksandr Blok och Vladimir Pjast fann tröst i August Strindbergs verk. Ljunggren ger en fascinerande redogörelse för dessa symbolisters reception av den svenske författaren. Hösten 1910 börjar de läsa Strindbergs verk, av vilka Ljunggren ser spår i såväl Bloks dagbok som hans självbiografiska långdikt Vedergällningen och dramat Rosen och korset. Strindbergs Inferno gjorde intryck också på Belyj, som skrev till Blok att han blev ”djupt skakad av att möta mitt eget, innersta lidande”.

När Strindberg ligger på sin dödsbädd våren 1912, reser Pjast till Stockholm i förhoppningen om att få träffa den svenske författaren. Han släpps inte in, men lyckas presentera sig för Strindbergs dotter Karin och hennes ryske man Wladimir Smirnoff. Pjast vandrar runt utanför Blå tornet, samlar Strindbergsporträtt och skickar brev till Blok. Ljunggren återger Pjasts Stockholmsvistelse även ur paret Smirnoffs perspektiv. De uppfattar honom som ”en svärmisk ryss”, med ”drömmande” och ”fjärrskådande” ögon. När de senare reser till Terijoki för en minnesföreställning av Strindbergs pjäs Brott och brott (finansierad av paret Blok, med Ljubov i rollen som Jeanne), uppstår det en kulturkrock. Karin Smirnoff har svårt att begripa sig på det som var, i Ljunggrens ord, ”en av den ryska symbolismens mest originella uppsättningar […] som för den petersburgska konstnärskretsen får övertoner av helig ritual, med Strindberg mystiskt närvarande i rummet”.

Vid samma tid vände sig Belyj, liksom flera andra symbolister, till Rudolf Steiner. Filosofen Nikolaj Berdjajev har kallat 1910-­talet för antroposofins decennium bland ryska intellektuella. Vad var det i Steiners antroposofi som tilltalade dem? Ljunggren pekar på likheter med Solovjovs ”förutsägelser om den moderna människans omdaning till ’Gudsmänniska’” och Steiners benägenhet att ”tilldela Ryssland en avgörande betydelse för mänsklighetens framtid”. Belyj försökte värva Blok, Ivanov och Berdjajev och filosofen Sergej Bulgakov till antroposofin, dock utan framgång, vilket Ljunggren visar i sin diskussion av deras brevväxlingar. Belyjs tro på Steiners andevetenskap ledde till slut till en brytning med vännen Emilij Medtner, som anklagade Steiner i sitt polemiska verk Tankar om Goethe för att ha ”vantolkat och förminskat Goethe” genom att överskatta betydelsen av dennes naturspekulation.

Uppbrottet med Belyj följdes av en psykisk kris för Medtner, som gick i terapi hos Carl Gustav Jung i Zürich. Medtner kände släktskap med Jung, som han kom att betrakta som ”en äkta symbolist” och till vilken han gav Belyjs roman Silverduvan i tysk översättning. Ljunggren menar att Jung genom sin kontakt med Medtner fick ”tillgång till hela den symbolistiska erfarenheten”.

Ljunggren ger en intressant redogörelse för psykoanalysens genombrott i Ryssland, där de flesta av Freuds verk dittills hade getts ut i översättning så tidigt som 1914. ”Ingenstans utanför det tyskspråkiga området”, menar Ljunggren, ”fick psykoanalysen ett så tidigt och brett genombrott som i Ryssland.” Ryssarnas tidiga intresse för Freud förklaras av ett behov av att bearbeta besvikelsen efter 1905 års politiska revolution. Samtidigt, menar Ljunggren, utövade den ryska litteraturen ett visst inflytande på Freud genom analyssamtal med ryska patienter som den så kallade Vargmannen Sergej Pankejev. Psykoanalysens historia i Ryssland har tidigare behandlats i James L. Rices studie Freud’s Russia – National Identity in the Evolution of Psychoanalysis. Ljunggren redogör dock här för en tidigare ouppmärksammad episod i denna historia, nämligen filosofen Ivan Iljins terapisessioner hos Freud 1914.

Psykoanalysen finns närvarande i essä­samlingen även på ett annat plan, då Ljunggren själv tillämpar den psykoanalytiska metoden i sina tolkningar av symbolisternas verk (något han gjort även i tidigare studier). Han fokuserar på det oidipala fadersmordstemat i Petersburg, där studenten Nikolaj Ableuchov förvarar en tickande bomb avsedd att mörda hans far Apollon Ableuchov – senator och representant för den gamla regimen. Romanen utspelar sig under revolutionsåret 1905, som i sig kan ses som ett generationsdrama, där söner gör uppror mot sina konservativa fäder. Vidare diskuterar Ljunggren några av symbolisternas fadersförhållanden i freudianska termer och menar att dessa givits uttryck i deras verk.

Rysk symbolism nådde sitt slut som rörelse efter 1910, då akmeism och futurism började inta sin plats på den litterära scenen. Men flera i symbolistkretsen fortsatte att skriva och söka sanning på var sitt håll. Ljunggren följer deras utspridda öden efter oktoberrevolutionen 1917. De satte sin tro till olika religioner och ideologier, antingen som sovjetmedborgare eller i exil.

Jag avslutade läsningen av Ljunggrens bok med en känsla av att ha vistats en stund i det förrevolutionära Ryssland, bland de mest kända symbolisterna och andra fascinerande människor i deras krets. Det var med Ljunggrens ord ”en tid då allt för ett ögonblick kunde tyckas möjligt”. Med inlevelse fångar Ljunggren den intellektuella tidsandan i det förra sekelskiftets Ryssland och väcker lusten att fördjupa sig i symbolisternas verk.

Julie Hansen är fil.dr i slaviska språk och litteraturer och forskare vid Uppsala Centrum för Rysslandsstudier, Uppsala universitet.

– Publ. i Respons 3/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet