Föregående

nummer

Torsdag 17 augusti 2017

6/2015

Tema: I våra kvarter – Gentrifiering och segregation i den nya staden; bostadskarriär och nya grannar. Texter om stadens utveckling.
Konstarterna & medier
Mara Lee
När andra skriver – Skrivande som motstånd, ansvar och tid
Glänta | 288 s | Isbn 9789186133580
Recensent: Kristina Hermansson
Konstnärlig avhandling om annanhet

Mara Lees ambitiösa doktorsavhandling i litterär gestaltning utforskar begreppen annanhet, skrivande, temporalitet och motstånd. Läsningen är stimulerande, men med hänvisning till den performativt gestaltande formen skriver hon sig fri från inkonsekvens, vilket utmanar inte bara läsaren utan också den vetenskapliga traditionen.

Omslagsfotot på författaren och översättaren Mara Lees senaste bok domineras av en hopknuten beige kappa. Bilden ger associationer till tvångströjor, men denna avhandling avser i stället att visa på vägar ut ur förtrycket. När Andra skriver – Skrivande som motstånd, ansvar och tid presenterar en subversiv teoribildning med syfte att förändra maktrelationer, i första hand mellan vita kroppar och Andra.

Konstnärliga avhandlingar är en ny genre på väg att finna sin form. Lee är den andra av hittills tre som disputerat i ämnet litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. Det ligger nära till hands att jämföra med litteraturvetenskapliga studier, men undersökningen skiljer sig åt såväl när det gäller mål och medel som utformning. Avhandlingsformens vanligtvis stränga upplägg har ersatts av ett essäistiskt format som bara undantagsvis gör sig gällande inom andra discipliner.

När Andra skriver är ingen läsning för trötta; den kräver konstant skärpt uppmärksamhet. Resonemangen glider in och ut ur varandra utan de tydliga avgränsningar som vanligen utmärker avhandlingar. Notapparaten är omfattande och de teoretiska referensramarna vida; performativitet, intersektionalitet, postkolonial teori, narratologi, sociologi och konstvetenskap blandas sömlöst med litterära partier, samhällskommentarer och personliga reflektioner. Anslaget är ambitiöst, drivet av en komplex frågeställning om annanhet, skrivande, temporalitet och motstånd. Det finns ingen genomgående frågeställning, den uttalade avsikten är i stället att ”förskjuta frågeställningarna och nyckelbegreppen (framför allt termen skillnad)”. Konstant är idén om att det poetiska språket är nödvändigt för att gestalta sådan problematik som ofta förstås i binära termer: jaget/den andre, kvinna/man för att nämna två vanliga exempel.

Bokens teoretiska grund utgörs av écriture féminine, ett begrepp myntat av den franska författaren Hélène Cixous som beteckning för en feministisk, dekonstruktivistisk skriftpraktik där kropp och annanhet utgör centrala komponenter. Detta utvidgar Lee med hjälp av nyare teoribildning, särskilt postkolonial teori. Temporaliteten lyfts fram som en strategi inom och utom skrivande för att rubba maktassymmetrier, kanske i synnerhet de som rör andrafiering. En utgångspunkt är nämligen att även ett för avhandlingen centralt begrepp som den Andre inte låter sig definieras på något statiskt sätt utan snarare förstås som processuellt. Den Andre behöver inte en gång för alla och i alla sammanhang definieras som den Andre. På samma sätt bör, skriver Lee, andra epitet som exempelvis ”underordnad” eller ”kvinna” förstås.

Jag vill dock hävda att i den performativitetsteori, som Lee i hög grad tar utgångspunkt i, är både det tidsliga och det rumsliga redan inskrivet. Det performativa avser ju framträdandet, görandet, som det framträder i diskurserna. Därmed rubbas själva idén om stabila kategorier, fast identitet. Här är svårt att se att Lee tillför så mycket. Motsägelsefullt blir det också när det performativa kombineras med återkommande påståenden om författarnas intentioner – performativitetsteori uppehåller sig vid vad yttranden gör, vilka effekter de får, och inte vid vad som föregår yttrandena i form av individuella anspråk eller avsikter, uttalade eller ej. Mer intressant blir det i enskildheterna i den leeska teoribildningen. Till exempel kombineras mimikrybegreppet med performativitet så att de subversiva möjligheterna lyfts fram, detta i en analys som spjälkar upp relationen mellan två essäer: Johannes Anyurus ”Lena Adelsohn Liljeroth och Tupacs vålnad” från 2012 respektive Jonas Hassen Khemiri ”Bästa Beatrice Ask” från 2013. Lee visar hur den senare texten går i närkamp med den första; hur meningen och den politiska kraften uppstår i friktionen dememellan.

Bitvis skapar framställningen fruktbara associationsbanor som leder tanken vidare – via Freuds unheimlich och P.O. Enquists litterära hemskheter till Folkhemmet. Andra gånger hopar sig påståenden eller referenser, ofta i fråga om litterära exempel: en rad titlar och författare nämns utan att det som de ska tjäna som exempel på tydliggörs. Jag studsar inför tendensen att avge estetiska värdeomdömen. Det gäller till exempel i fråga om genrer, där Lee ansluter till en inte helt ny kritik mot realismen och dess verklighetsanspråk. Som ett mer subversivt alternativ förordar Lee poesin, ja detta utgör ett grundantagande som blir problematiskt inte minst när det framförs i form av en – om än poetiskt tryfferad – avhandlingsprosa.

Lees värdeomdömen omfattar också författarskap och verk, där hon inte drar sig för att skilja ut mästerlighet, och då i stort ansluter till en höglitterär kanon. I ett avsnitt om Marguerite Duras Det är allt talas exempelvis om ”textens storhet”. Det påstått stora tillskrivs formen, hur den förhåller sig till det linjära berättandet. Men på vilka sätt den ”dubbla inskrivningen”, det ”osynk” i skrivandet (inte texten), som påstås undergräva en linjär temporalitet, kommer till uttryck i just detta verk framgår inte. Här blir studien opak; slutsatserna får tala för sig själva och vad resonemangen vilar på blir inte tydligt.

I avhandlingen behandlas tidigare forskning bara undantagsvis och framställningen gör heller inte anspråk på att vara heltäckande, tvärtom, eftersom det enligt författaren skulle hejda textens performativa effekter. Det självsvåldiga förhållningssättet till gängse kriterier på vetenskaplighet skapar ibland osäkerhet.

Ett grundbegrepp som Mara Lee övertygande motiverar poängen med är den Andre. Genom att benämna och peka ut med tillfälliga, strategiska kategorier, kan maktrelationer belysas. Å andra sidan skriver författaren sig fri från alla anklagelser om inkonsekvens med hänvisning till den performativt gestaltande formen: ”Min gestaltning, som måste förmås rymma ambivalenser, motstridigheter etc.” Det rör sig alltså om en text som gör snarare än säger, och ett sådant görande kan inte avkrävas entydighet. Det innebär inte bara en utmaning för läsaren (åtminstone för den som väntar sig vetenskaplig sakprosa sådan den vanligen ser ut), utan också av den vetenskapliga tradition där konsekvens i regel ses som ett mål i sig.

Invändningarna till trots bjuder När Andra skriver stimulerande, i flera avseenden utmanande läsning. Lees text låter sig svårligen konsumeras; den kräver aktivt arbete i form av gensvar och reaktioner. I så måtto verkar texten performativt genom att, det komplexa artilleriet av teori till trots, ställa sig i ögonhöjd med läsaren, genom att tala med snarare än till – detta trots att den, som jag redan nämnt, fläckvis ställer sig på tå och pekar med hela handen för att exempelvis göra estetiska värderingar och visa på vissa författarskaps särskilda briljans. Och trots att den återkommande föregriper och därmed slår ifrån sig möjliga invändningar.

Genom de oväntade korskopplingarna i Mara Lees avhandling kastas på det hela taget nytt ljus över andrefieringens processer. Relevanta iakttagelser träder fram, ömsom gestaltade, ömsom beskrivna och ibland i brytpunkterna däremellan. ”Genom det folkhemska språkbruket är vi alltid hemma, hur långt borta vi än är”, skriver Lee och sätter fingret på hur förment inkluderande benämningar, som barnhem eller fosterhem, riskerar att osynliggöra förtryck och utanförskap. Den nyansering jag här saknar visar sig komma; knappt tjugo sidor senare påminner Lee om att hemorden också är uttryck för en ambition att via språket skapa en bättre värld.

Kristina Hermansson är forskare, vikarierande lektor och koordinator på Centrum för genusforskning vid Göteborgs universitet.

 

– Publ. i Respons 6/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet