Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

5/2013

Tema: Tyskland är nu Europas maktcentrum, men varken tyskar eller det övriga Europa tycks vara beredda att acceptera detta faktum.
Konstarterna & medier
Fredrik Segerfeldt
Frihetskonst
Författarroll och modernitet genom Sven Lindqvists tidiga författarskap
Atlas | 340 s | Isbn 9789173894364
Recensent: Stina Otterberg
Konstnärlig essäform med sanningsanspråk

Ragnar Haake belyser hur Sven Lindqvist sätter frågor om litteraturens funktion och författarens ansvar på spel. Särskilt värdefullt är Haakes utredning av den essäform Lindqvist utvecklade och som har sanningsanspråk som för den nära vetenskapen.

Jag får börja med två bilder. Den första hämtar jag ur Ben Lerners bok Leaving the Atocha Station, en roman som handlar om en amerikansk diktarstipendiat i Madrid, men som också bär på ett metafiktivt stråk om litteraturen själv, om dess funktioner, dess betydelser, dess nytta eller onytta. Hos Lerner låter den sig bara fångas i negativa ordalag. Ungefär så här: det är svårt att leda i bevis att konsten egentligen behövs och lika lätt att visa hur överflödig den är. Kanske är det insikten om allt som dikter inte kan göra som får romanens huvudperson att förlamas av (o)möjligheten i sitt eget poetiska projekt. Dikter kan inte störta regeringar eller avblåsa folkmord. De kan inte avskaffa klassamhället eller rädda planeten. Och samtidigt är tanken på en värld utan dem outhärdlig. ”I realized that, in such a world, I would swallow a bottle of white pills”, konstaterar romanens antihjälte.

Min andra minnesbild är från ett seminarium på Bokmässan nu i år där Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman samtalade med de rumänska författarna Mircea Ca˘rta˘rescu och Norman Manea. Samtalet handlade om författarens ansvar i den publika debatten – men kretsade också kring hur både Maneas och Ca˘rta˘rescus författarskap ställer sig i dialog med Thomas Manns. Särskilt är det Bergtagen och avskildheten på sanatoriet Berghof som återkommer: en tidsficka och ett gömställe som gör att huvudpersonen Hans Castorp kan upprätta ett perspektiv på livet nedanför. För Ca˘rta˘rescu var tanken på isolering inte bara en romanstrategi. ”Det var också idén om en inre frihet som höll oss levande under kommunismen, som hjälpte oss att överleva”, sade han.

En annan författare som ägnat sig åt friheten som löfte och motsättningarna mellan verklighet och litteratur är Sven Lindqvist. Hos honom är det kanske främst Herman Hesses roman Glaspärlespelet som skickar impulser genom i synnerhet det tidiga författarskapet. Detta har nu ägnats en avhandling. Det är Ragnar Haake från Umeå universitet som skriver under titeln Frihetskonst. Författarroll och modernitet genom Sven Lindqvists tidiga författarskap. Den period som studeras infaller mellan Lindqvists debut 1955 och boken Praktika från 1962. Det är sju år som är utsnittade ur en annan tid, men som lyfter fram problem minst lika angelägna och aktuella i dag.

De fem böcker Haake behandlar i studien är Ett förslag (1955), Handbok (1957), Reklamen är livsfarlig (1957), Hemmaresan (1959) och Praktika (1962). Särskilt i fråga om den senare får Haake också anledning att aktualisera Myten om Wu Tao-tzu från 1967 som han framhåller som en dystopisk kontrast mot den utopi om frihetskonsten – löftet om en estetik som griper in i våra liv på riktigt – som Praktika drömmer om och argumenterar för. Mellan de två böckerna ligger strömkantringens år. Myten om Wu Tao-tzu, skriven i ett helt annat politiskt skede, tycks rasera den där myten om framsteget. Men 1962 var en bok som Praktika fortfarande möjlig. Haake framhåller den som en korsväg för romantik och pragmatik i det tidiga sextiotalet. Han läser den som ett litterärt manifest där texten argumenterar för nyttan med onyttan och tecknar Lindqvists konstprogram som på samma gång reformistiskt och avantgardistiskt.

En tidig debattartikel som Sven Lindqvist skrev i Dagens Nyheter hade rubriken ”Varför litteratur?”. Ragnar Haake tar fasta på detta som en central fråga i Lindqvists författarskap. Till utgångspunkt för sin studie tecknar han en bild (möjligen väl hårddragen) av ett femtiotal där moderniteten når exempellösa framgångar, men där modernismens strävan efter autonomi samtidigt gått så långt att den blivit ett problem. Förutsättningarna för Lindqvists eget skrivarliv identifierar Haake mot den bakgrunden: en upplevelse av att friheten blivit ett fängelse och att litteraturen tappat kontakten med verkligheten. Att bergstoppen och livet nedanför vänt sig från varandra och blivit sig själva nog.

Avhandlingen präglas av ett dubbelt arbetssätt. Den har både en närläsande ambition och ett litteratursociologiskt fokus. Avhandlingsförfattaren intresserar sig för hur Lindqvists texter sätter frågor om litteraturens funktion i samhället och författarens ansvar på spel, men han vill också med Sven Lindqvist som exempel undersöka hur författarnas villkor ser ut just i detta historiska skede. Studien pendlar därför mellan en uppmärksamhet på Lindqvists författarskap som en värld i sig och ett betraktande av hans texter som en utkristallisering av något i tiden. Överlag klarar Haake detta dubbla uppdrag rätt bra, även om det ibland blir en krock mellan närläsning och sociologisk metod där texten inte riktigt bringar reda i huruvida Lindqvist främst ska behandlas som en ”case study” från ett litterärt fält eller om det ska utredas en problematik i hans böcker. Avhandlingen är som bäst när den ägnar sig åt det senare.

Särskilt värdefullt är det att Ragnar Haake har ett längre genrehistoriskt orienterat kapitel där han utreder den essäform som blivit Sven Lindqvists särart. Haake visar övertygande hur denna texttyp växer fram som Lindqvists modus scribendi – en hybridform med ett personligt tilltal, inte utan poetiska inslag, men med ett sanningsanspråk som för den närmare vetenskapen än fiktionen. ”Tvärlitteratur”, som Lindqvist själv har kallat det. Det är också utmärkt att Haake placerar Lindqvist i en tradition av moralisk litteratur och lärodikt med rötter hos Vergilius och Lucretius och att han visar på viktiga impulser från både klassicism och upplysning. Överlag är avhandlingsförfattaren skicklig att hitta de historiska linjerna. Något han däremot helt utelämnar är essäns samband med kritiken något som jag tror kunde givit en del samtida kontaktytor som nu saknas i avhandlingen. I det kulturradikala femtiotalet är ju de kritiska texttyperna ständigt närvarande, inte minst i den tidning Sven Lindqvist då och då medverkade i och som styrdes av professor Tingsten, vars ideologiska program Alf W. Johansson har visat spinner runt ett enda begrepp: frihet.

Likaså är det visserligen givande att Haake sätter Lindqvists livspoetiska projekt i samband med författare som Henry David Thoreau och Vilhelm Ekelund, men till del sker det på bekostnad av en uppmärksamhet på femtiotalets egen litteratur och kultur. Debattartikeln ”Varför litteratur?” var till exempel inte någon engångshändelse, som man kan få intryck av här, utan en del i en lång debatt som lockade en mängd skribenter. Även i stilistisk bemärkelse riskerar Haake att överbetona Lindqvist som en särling. Här tror jag att en uppmärksamhet på femtiotalets kritik kunde ha placerat författarskapet i ett textsammanhang och ett intellektuellt nätverk, som utan att devalvera värdet av Lindqvists böcker ändå fått dem att framstå som något mindre unika, något mer dia­logiska. Jag har till exempel svårt att nöja mig med att Gunnar Nordahls sublima lugn på fotbollsplanen skulle utgöra Lindqvists främsta estetiska inspiration. Det måste gå att hitta också litterära valfrändskaper i samtiden, lika relevanta som de historiska inspirationskällor Haake övertygande visar upp.

De många intresseväckande och skärpta diskussionerna utgör en stor förtjänst i den här avhandlingen – utom i något enstaka fall där argumentationen tippar över i spekulation. Ett sådant exempel är Haakes tolkning av Sven Lindqvists uttalande om essän som konstnärlig litteraturform, något avhandlingsförfattaren uppfattar som ett medel att legitimera författarskapet på det litterära fältet: ”han är upptagen med att få ett erkännande som författare”. I mina öron låter detta som för mycket av kalkyl och efterhandskonstruktion. Jag är möjligen förgiftad av drömmen om glaspärlespelet, men jag uppfattar författarens behov av – och begär efter – essäformen framför allt sammanhörandes med en inre drivkraft som tillhör skrivandet självt i mycket högre grad än det tillhör marknaden eller de yttre belöningssystemen. Jag ser det som det ärliga sökandet efter ett möjligt sätt att tala. Resten är sekundärt. Jag kan förstås ha fel.

Däremot är det sympatiskt och lovvärt att Ragnar Haake låtit den essäistiska rörligheten i Sven Lindqvists författarskap motsvaras av en rörlighet i den egna texten. Några undantag finns. Avhandlingen hade klarat sig fint utan ett par alltför teoritunga och kursuppsatsmässiga avsnitt med pliktskyldiga redovisningar av Foucault och Bourdieu – teoretiker som Haake sedan använder så pass allmänt att dessa inslag med fördel kunnat tonas ned och läggas på fotnotnivå. I gengäld hade jag gärna sett en mer utförlig forskningsredovisning av tidigare kommentarer på området, något som avhandlingsförfattaren får avklarat väl raskt och smärtfritt.

Men det är anmärkningar i marginalen. Som läsare känns det framför allt väsentligt att mötas av en avhandling som i så hög grad präglas av ett personligt engagemang – ett engagemang som inte står i vägen för klarhet och precision i diskussioner och argument. Däri ligger en stor del av bokens läsvärdhet. Ragnar Haake griper efter mycket i Frihetskonst. Han når inte allt. Men långt hellre en sådan hållning än en avhandling som nöjer sig med för lite.

Stina Otterberg är fil. dr i litteratur­vetenskap vid Göteborgs universitet.

– Publ. i Respons 5/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet