Konstarterna & medier

Konstnärsliv som gjort för vita duken

Jag målar som en Gud – Ellen Thesleffs liv och konst
Hanna-Reetta Schreck (övers. Camilla Frostell)

Appell
444 sidor
ISBN 9789198496024

| Respons 6/2019 | 12 min läsning

I dag räknas Ellen Thesleffs konstnärskap som ett av de främsta för sin tid. Thesleffs konst är starkt förknippad med den finska modernismen, även om hon framför allt var kosmopolitisk till sin läggning och periodvis levde utomlands under sina sextio år som verksam konstnär. En ny biografi utforskar Thesleffs liv och konst på ett omsorgsfullt och grundligt sätt. Därtill är boken underhållande och speglar förändringar i såväl kulturlivet som samhället i stort.

”Flickorna på ängen” av Ellen Thesleff (1906). Bildkälla: Svenska litteratursällskapet i Finland / Hanna Kukorelli.

Det är julen 1897. Fru Emilia Thesleff, kallad Lilli, bor på pensionat i Florens tillsammans med döttrarna Ellen, Thyra och Gerda. Hon är en sällskapsmänniska och blir alltmer uppskattad på bjudningar och sammankomster. Staden är full av andra tillresta, konstnärer, bohemer och intellektuella. Den italienska pensionatsvärden kan inte hålla ordning på nationaliteterna och kallar alla engelsmän. Gerda som är utbildad sjukgymnast får en del uppdrag. Thyra är 17 år och på sitt livs första stora äventyr. Storasyster Ellen målar. Denna italienska miljö kommer att prägla familjen och spela en avgörande roll för Ellen Thesleffs konstnärskap som rörde sig från naturalistiska skildringar till fragmentariska färgstudier. 

Ellen Thesleff föddes 1869, in i en aristokratisk finlandssvensk familj. Hon var äldst i en syskonskara om fem. Pappan, Alexander var ingenjör och avancerade i garderna till överdirektör för Överstyrelsen för väg- och vattenstyrelsen. För familjen innebar det flytt från Kuopio till Helsingfors. Av allt att döma gifte han sig med sitt livs kärlek och hustrun Lilli verkar ha varit lika glad i honom. Hushållet var stort och välkomnande. Alla i familjen uppmuntrades att utveckla sina konstnärliga sidor. Ofta sjöng man tillsammans, skrev och uppförde pjäser. Alexander var amatörmålare. Han såg sin dotters drivkraft och talang, både uppmuntrade och betalade för hennes studier. År 1888 började hon på Konstföreningens ritskola i Helsingfors. På sommarlovet åker far och dotter på en bildningsresa till Tyskland, för finska målare av faderns ålder ett givet mål. Men Ellen, som tillhörde en ny generation var inte lika tjusad av det tyska idealistiska akademimåleriet. Hon hade siktet inställt på Paris och den frihet och självbestämmande över måleriet, som realismen erbjöd. 

”Ikaros” av Ellen Thesleff, sent 1940-tal. Bildkälla: Svenska litteratursällskapet i Finland / Hanna Kukorelli.

Thesleff verkar alltid ha vetat att hon ville bli konstnär och leva ett liv som ägnades åt skapandet. I dag räknas hennes konstnärskap till ett av de främsta för sin tid, särpräglat och innovativt. Visst rönte hennes konst anseende redan under hennes levnad, framför allt mot slutet av hennes liv, och nog har hennes konst haft en plats inom nordiskt kulturliv, men publikationen för handen är förvånande den första i sitt slag. När Thesleff dog 1954 hade hennes konstnärskap dragit till sig en hel del berömmelse, både i hemlandet och internationellt. I Stockholm 1944 presenterades tolv verk i Nationalmuseums utställning Finsk Nutidskonst. Hon var missnöjd med hängningen av tavlorna, men tyckte i övrigt att besöket i Stockholm hade varit utmärkt. Hon träffade vänner till familjen och kollegor, och Prins Eugen bjöd hem henne till Waldemarsudde. Hennes samhörighet och samtidigt starka personliga särprägel i förhållande till sin samtid är slående. Hon var en sann kosmopolit, beläst och välinformerad om tidens idéer. I sin konst låter sig Thesleff inspireras av Goethes romantik och liksom poeten dyrkade hon ljuset. Även Kandinskys konstteori som gav färgerna en central roll fick stor betydelse för hennes skapande.

Den finskspråkiga konsthistorikern Hanna-Reetta Schreck har under ett tiotal år arbetat med ett digert material bestående av tusentals brev, fotografier och andra personliga dokument, allt från torkade blommor till almanackor och resebiljetter. Under arbetets gång lärde hon sig svenska eftersom Thesleff mestadels skrev på svenska. Varje kapitel inleds med en reproduktion av en målning och författarens analys av verket, vilket ger en tematisk och estetisk ingång till den kronologiska strukturen. 

Sammantaget är det en omsorgsfull och noggrann skildring av Thesleff liv, först publicerad på finska 2017. Den svenska översättningen ges ut gemensamt av Svenska litteratursällskapet i Finland och Appell Förlag. Det är på sin plats att ge en eloge till översättaren Camilla Frostell. Texten är detaljerad, det är tätt i notapparaten och många citat, men flyter trots det på bra. Ja, det är till och med bitvis en bladvändare om ett kompromisslöst liv i konstens tjänst. Man vill veta hur det ska gå för henne. Thesleff lät redan som ung klippa håret kort. Möjligen matchade inte hennes pojkfrisyr riktigt tidens heltäckande mode med långkjolar och höga kragar och det var också en uppsyn som mamma Lilli oroade sig en del över. 

År 1891 gjorde Thesleff utställningsdebut i Helsingfors och målningen ”Eko” prisas.Samma år åkte hon till Paris. Studierna vid Adolf von Beckers Akademi i Helsingfors hade bara gjort henne mer säker på att det var dit hon måste. Konstnären von Becker var inte bara framgångsrik konstnär, han var också en kosmopolit med ett stort kontaktnät i det franska konstlivet, med intresse för psykologiskt djuplodande porträtt och friluftsmåleri. Undervisningen gav alltså inblick i den stora världen och är en introduktion till tankar bortom de snäva kriterierna för konst som rådde i Finland, idégods som givetvis kom att påverka Thesleffs konstnärskap på djupet. Hon inspirerades av symbolisterna och deras strävan att i stället för det yttre skilda det som människan har inom sig, det inre och omedvetna. 

I Paris studerade Thesleff vid Académie Colarossi, grundad av den italienske skulptören Filippo Colarossi. Paris var en härlig tid för Thesleff, men det fanns begränsningar. De manliga studenterna fick bo i sina ateljéer och ingen höjde på ögonbrynen om modellen stannade kvar efter en sittning. Kvinnorna kunde däremot knappt promenera om kvällarna på egen hand. Flanören var en man. Det var i stället Italien och i synnerhet Florens som kommer att bli Ellens plats på jorden. Där bodde hon under långa perioder. 1894 hyr hon ett eget rum med pengar hon fått i stipendium. Under första världskrigets utbrott är hon där. Det blev en strapats att ta sig tillbaka landvägen hem. 

Ellen Thesleff på Casa Biancas balkong, 1910-tal. Bildkälla: Svenska Litteratursällskapet i Finland.

Thesleffs konstnärskap är starkt förknippad med den finska modernismen, men trots det verkar hon inte trivts särskilt bra i Helsingfors. Hon gjorde en del landskapsmålningar av staden, men det är allt. Överlag tycks hon ha längtat därifrån, till Florens givetvis, men också till markerna kring Murole som ligger ungefär två och en halv timme med bil norr om huvudstaden. Här inreddes 1898 ett vitt hus för familjen och en hel övervåning för Ellens måleri. Villan fick namnet Casa Bianca och var både en tillflyktsort och inspirationskälla. I dessa trakter sågs hon spankulera runt med staffli, iförd byxor. Ofta rodde hon ut på sjön för att fiska. Under hela Thesleffs liv spelade naturen en viktig roll och miljöerna och människorna som arbetade i landskapet runt Murole är också återkommande motiv i hennes konst.

Thesleff var utöver sitt måleri en flitig fotograf. Fotografering var dessutom en gemensam hobby för familjen. Schreck beskriver det omfattande fotografiska materialet och att det varit ytterst behjälpligt för att förstå hur det var att växa upp i familjen Thesleff. En mer detaljerad redogörelse av fotografierna saknas tyvärr i boken. Däremot finns bland annat en bild av systern som illustrerar hur måleriet inspirerades av fotografi. Systern sitter på verandan på sommarstället i långklänning och spelar fiol. Det är förlagan till den kända målningen Violinspelerskan (1896) som visar en flicka uppslukad av sitt musicerande. 

Att hon var kvinna poängterades ständigt i kritiken av hennes arbete, överlag i negativa ordalag. Främst manliga finsktalande kritiker hade svårt för hennes verk. Frågan är om de alls kunde se konsten, förblindade som de verkar ha varit av traditioner och kjoltyg.

Thesleff var inte mycket för att tala om sin konst eller kommentera andras reflektioner över hennes arbete. Schreck menar att det kan ha handlat om att hon var tvungen att hålla på integriteten för att behålla motivationen och självförtroendet. Det var långtifrån alla som under hennes 60 år som konstnär uppskattade hennes verk. Att hon var kvinna poängterades ständigt i kritiken av hennes arbete, överlag i negativa ordalag. Främst manliga finsktalande kritiker hade svårt för hennes verk. Frågan är om de alls kunde se konsten, förblindade som de verkar ha varit av traditioner och kjoltyg. 

För Thesleff stod konsten och skapandet över det jordiska och något så simpelt som kön. Bokens något pompösa titel anspelar på hennes inställning till konstnärskapet. Hon ser tre personer inom sig själv. Urmänniskan, det upplevande subjektet och geniet. Hennes önskan var i all enkelhet att bli erkänd och verka som konstnär. Punkt slut. Hennes strävan var beroende av stödet hon fick från sin familj under hela karriären. Beslutet att bli konstnär tog hon redan i barndomen, men utan familjens fortsatta hjälp med försäljning av konstverk och PR hade det aldrig gått. Finland var alltid hennes främsta marknad och det var också där som hennes konst visades mest. Hon ger syskonen, när de befinner sig på fosterjorden, i uppdrag att kontakta den ena och andra, visa verk för konsthandlare och skriva ansökningar. Det måste räknas som en bedrift att hon under hela sitt liv bara utförde ett fåtal beställningsarbeten och aldrig undervisade. 

Oundvikligen är biografin över hennes liv därför också en berättelse om familjen Thesleff. Föräldrarnas bortgång beskrivs som svåra perioder. Pappa Alexander dog när Ellen var 23 år och modern Lilli intar därefter rollen som familjens centralgestalt. Lilly dog 1919. Ellen var 50 år, men tiden efteråt beskrivs som förvirrande för henne. Efter moderns död bor systrarna Gerda och Ellen kvar i familjens lägenhet i Helsingfors. Även om alla syskonen hela livet stod varandra nära var det en särskild gemenskap mellan de båda ogifta och barnfria systrarna. Gerda arbetade som keramiker och sjukgymnast. Därtill tog hon ett stort ansvar för det gemensamma hushållet och Ellens karriär. Från 1933 underlättades syskonens liv markant då de erbjöds plats i Lallukka-stiftelsens konstnärshem i Helsingfors med dess suveräna lokaler, både ljus ateljé och modern bostad. 

En person som spelade en central roll i Thesleffs liv var den brittiske skådespelaren och författaren Edward Gordon Craig. Han var i ständigt behov av pengar och hade flera konstnärliga projekt på lager. Någon vidare make eller vän verkar han aldrig varit. Han var notoriskt otrogen och dålig på att svara på breven Thesleff frekvent skickade, men att han intellektuellt högaktade Thesleff råder det ingen tvekan om. Deras vänskap består livet ut och på ålderns höst minns de med glädje alla år de känt varandra och den fina tiden de tillbringat i Florens. Craig tillhörde, tillsammans med Isabella Duncan som han också hade en relation med, en ny konstnärlig inriktning inom teatern med fokus på rörelse och som därmed ville frigöra teaterkonsten från texten. Av Craig introducerades Thesleff dessutom för träsnitt, en teknik hon uppskattade och arbetade mycket med, men trots framgångarna med de grafiska arbetena var hon alltid noga med att poängtera att hon betraktade sig som målare. 

Thesleffs långa gärning inom konsten speglar intressanta förändringar i såväl kulturlivet som samhället i stort.

Criag hade med stor sannolikhet ett finger med i spelat för Ellen Thesleffs internationella karriär. Under 1920-talet adderades verk av henne till Victoria and Albert Museums samlingar i London. Metropolitan Museum i New York förvärvade verk, liksom Metropolitan i Cleveland. Men det var först mot slutet av sitt liv som Thesleff verkligen fick ett stort erkännande. Hon var då över 80 år och hade vigt hela sitt liv åt sitt konstnärskap. 1952 uppmärksammades hennes grafik och jämfördes med både fauvisternas och expressionisternas. Samma är tilldelades hon den prestigefyllda Pro Finlandia-medaljen. Hennes egenart och förmåga att skapa fritt lovprisades vid minnesutställningen som beskrevs som årets viktigaste, hösten efter hennes död 1954. Thesleffs gallerist och arrangören av utställningen, Leonard Bäckström, publicerades därpå en biografi om henne, fram tills nu den mest omfattande publikationen. 

I Sverige har en utställning om Thesleff bland annat visats i Stockholm på Sven Harrys 2016, men annars har uppmärksamheten varit sparsam. Jag hoppas därför att den här boken finner sina läsare och gör Thesleffs konstnärskap mer känt. Schreck har gått igenom och sorterat i källmaterialet, i enlighet med det metodiska tillvägagångssätt som akademiskt arbete kräver, och tillgängliggjort hennes historia. Men en sådan här gedigen biografi som visar skapandets starka drivkrafter borde även uppmuntra till att göra konst som kan belysa Ellen Thesleffs liv med andra uttrycksmedel. Varför inte en film? Thesleffs långa gärning inom konsten speglar intressanta förändringar i såväl kulturlivet som samhället i stort. Finland, liksom resten av Europa och världen, genomgick under hennes levnad stora förändringar och flera krig. Trots de många hemska händelserna och alla nymodigheter var hon övertygad om att konst var en självklar del av mänskligt liv. 

Publ. i Respons 6/2019
TEMA | Integrationsdebatt

Jenny Danielsson

Jenny Danielsson är konstkritiker och bosatt i Los Angeles. Hon driver bland annat podcasten The Artword.

Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  2. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  3. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  4. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  5. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark