Konsumtion och samhällsordning under 1700-talet

Boken är en genomgång och analys av föreställningarna om konsumtion i Sverige under det långa 1700-talet. Runefelt står på en gedigen grund och detta intressanta och tankeväckande verk förtjänar en bred läsekrets. Det saknas dock utblickar mot internationell forskning.

Det långa 1700-talet har setts som den period då konsumtionen i Västvärlden förändrades i sina grundvalar. Ett flertal begrepp, som den flitiga revolutionen och konsumtionsrevolutionen, har använts för att beskriva förloppet, diskuterats, förkastats och slutligen återupptagits med modifiering och moderation. Under 1700-talet förändrades även den svenska konsumtionen. Produktivitetsutvecklingen i jordbruket och den begynnande industrialiseringen skapade ekonomiska förutsättningar för en ökad konsumtion. Den stora importen från det Svenska Ostindiska Companiet ledde till ett inflöde av exotiska varor. Detta inflöde tenderar i populära sammanhang att överdrivas, eftersom man många gånger använder sig av uppgifter från den rena importen och bortser från att den absoluta merparten av godset re-exporterades. Den återstående del som blev kvar i Sverige var dock fortfarande mycket stor och spreds i vida kretsar. Sömmerskan Anna Enbom köpte till exempel tolv ostindiska tekoppar på auktion i Stockholm 1785, tekoppar sålda av Jacob Hahr, som var associerad med Ostindiska Companiet. Vi vet naturligtvis inte vad Anna skulle göra med tekopparna, om hon skulle behålla dem själv eller om hon skulle sälja dem vidare. Det ostindiska porslinet letade sig också ut på landsbygden, till bönder och egendomslösa. Samtidigt ska vi inte överdriva de fattigare gruppernas konsumtion. Det rörde sig om enskilda föremål, och det kaffedrickande som enligt många 1700-talsdebattörer redan tidigt försiggick i både slott och koja, kunde nog vara sant för slottets del, men var betydligt mindre rättvisande för kojans.

Boken är en genomgång och analys av föreställningarna om konsumtion under perioden, som de framkommer i samtida texter.

Men det är just detta som Leif Runefelt intresserar sig för i Att hasta mot undergången – Anspråk, flyktighet, förställning i debatten om konsumtion i Sverige 1730–1830, bilden av konsumtionen under det långa 1700-talet. Huruvida bilden är sann eller inte, och mycket talar för att den till stor del var överdriven främst när det gäller bönder och egendomslösa, intresserar honom inte. Boken är en genomgång och analys av föreställningarna om konsumtion under perioden, som de framkommer i samtida texter. Och vilken genomgång sedan! Det är en genomgripande, intressant och tankeväckande bok, som förtjänar en bred läsekrets. För forskare intresserade inte bara av konsumtionens utveckling utan även det svenska samhällets utveckling i allmänhet under 1700-talet finns en rik källa att ösa ur. Runefelt har en gedigen grund att stå på, och illustrerar sina slutsatser med citat och hänvisningar till vad som, trots den stora mängden källmaterial, ändå bara är en bråkdel av alla texter som publicerades under denna ordrika tid.

Runefelt analyserar diskussionen om konsumtion som tillhörande tre diskurser, igenkännbarhetens diskurs, beständighetens diskurs och könsmaktsordningens diskurs. I den första, igenkännbarhetens diskurs betonades vikten av att synas vara den man verkligen är. I det ordnade samhället hade alla sin bestämda plats, och utan ordningen förföll samhället. Därför måste också alla framstå i enlighet med sin plats i den ordningen, och alla försök att framställa sig som någon annan, att förställa sig, innebar våld inte bara på samhällsordningen utan också på människans bättre jag. Med efterapning följde hon sitt sämre jag, klädd utifrån sitt stånd var och agerade hon i enlighet med sitt bättre.

Beständighetens diskurs utgår från att igenkännbarheten förutsätter beständighet. Det som förändras går inte att känna igen. Dygden stod i motsats till flyktighet och begär. Den dygdige var sparsam och arbetsam och fann sig i sin lott och sökte inte förändra sin ställning eller ha begär efter förändring och nya varor. En genomgående föreställning var att bönderna tidigare levt enkelt, vilket i deras fall var likställt med dygdigt, men nu fått begär efter allehanda varor och kläder och därmed avfallit från den smala vägen. Allmogens kläder omfattades inte av överflödsförordningarna, utan man ansåg att den skulle få bära sin gamla dräkt. I detta låg dels en syn på att det fanns en hävdvunnen dräkt som burits sedan urminnes tider, dels en stark normerande funktion, rätten att bära dräkten var i själva verket en plikt.

Könsmaktsordningens diskurs var till skillnad från de två tidigare inte så entydig. Där igenkännbarheten och beständigheten var kontinuiteter, bestod könsmaktsordningens diskurs av två delar, den oföränderliga om kvinnan som underordnad mannen och vars konsumtion egentligen var mannens, och den nya, behagplikten, som kom av att kvinnans roll i hushållet förändrades i kraft av det nya samhället och det urbana sällskapslivet, från arbetare till övervakare av arbetet. I könsmaktsordningens diskurs fanns också mannens roll, och inte minst den som utmanade den manliga rollen, nämligen sprätthöken. Runefelt visar till skillnad från tidigare forskning att sprätthöken var viktig som bild ända in på 1800-talet. Sprätthöken var inte bara fattig, fjollig och fåfäng, han begick också vad som kanske var det värsta brottet av dem alla, han försökte behaga kvinnorna! Detta var ett brott mot den naturens ordning som föreskrev att kvinnan skulle behaga mannen.

Bokens andra halva behandlar de processer som utmanar diskurserna, de förändringsprocesser och problem som uppstår inom diskurserna till följd av den faktiska konsumtionsförändringen. Igenkännbarhetens diskurs var konstant under perioden, men föremålen för den förändrades i takt med att konsumtionen av de nya varorna spred sig nedåt i samhället. Under 1700-talets början var det de högre ståndens lyxkonsumtion, yppigheten, som stod i fokus, men efterhand riktades kritiken i allt högre grad mot bönder och tjänstefolk. Dessa kritiserades inte för yppighet, utan för att inte vara sparsamma, moraliska och torftiga, för att ta bara några begrepp. Att yppigheten övergavs tolkar Runefelt som en följd av att de nya varorna kring 1800 var tillgängliga för breda lager. En diskussion om det nyttiga i inhemsk lyxkonsumtion och det fördärvliga i utländsk skulle då verka legitimerande av den inhemska lyxkonsumtionen, något som i sig hade en socialt utjämnande sprängkraft som man ville undvika.

Sällskapslivet och dess lyx blev mer accepterat och allt viktigare under perioden, eftersom det urbana sällskapslivet upprätthöll hierarkier. Problemen med lyxkonsumtion i det fallet var mindre väsentliga än den hotande samhällsupplösningen. Likaså förändras synen på modet under perioden i takt med det framväxande sällskapslivet – från att förlöjligas, till att vara något som kunde accepteras om det genomfördes med måttfullhet, till exempel att bära förra årets mode, till en tyrann som måste följas. Modet var fortfarande förbehållet dem som skulle ägna sig åt ett sådant, adeln och borgerskapet, men i stället för att vara något som skulle kontrolleras av samhället, blev det en plikt för individen att följa modet, modet blev alltså i sig självt kontrollanten.

Den stora åtskillnaden i samhället gjordes mellan adel och borgare å ena sidan, de urbana klasserna, och allmoge och tjänstefolk å den andra. Den kamp mellan borgare och adel som ofta återfinns i litteraturen finner Runefelt föga belägg för i sitt material. Skillnaden mellan de urbana och de lantliga, de lägre, uttrycktes i deras klädsel, och i en annons för en danstillställning i Göteborg 1802 står att ”Inga med bindmössor lemnas Entré …”. Gränsen mot dem som stod nedanför måste upprätthållas. I denna kamp användes bland annat kaffe, men också mönstrade (brokighet) och färgade (indigo) kläder. Kaffet var ett hot, inte bara mot svenskheten, utan också mot allmogens hälsa, arbetsamhet, sparsamhet och moral. Likaså var de färgglada kläderna ett tecken på sedeslöshet. Samtidigt blev alla dessa fenomen mer spridda, men att ägna sig åt dem som allmoge eller tjänstefolk var samtidigt att bidra till en samhällsförändring, om än icke medvetet. Den tjänsteflicka som inte bar sin bindmössa kunde gå på dansen och därmed i någon mikroskopisk utsträckning upplösa samhällshierarkierna.

Till Runefelts förtjänster hör hans tydlighet med metoden och hans oförblommerade erkännande av att han också använder sig av en intuitiv metod för att få fram material, den intuitiva metod historiker ofta är hänvisade till på grund av källmaterialets beskaffenhet, men som framför allt samhällsvetare kan känna sig främmande inför. För en historiker faller sig detta intuitiva sökande inte särskilt problematiskt. I kraft av sin professionella kompetens vet man var man ska leta, och kombineras detta med det systematiska urval som Runefelt också använder blir slutresultatet i händerna på en skicklig historiker både rättvisande och relevant.

Som läsare frågar man sig hur den svenska diskussionen förhåller sig till den i andra länder, vad som skiljer och vilka likheter som finns, men detta förbigås med tystnad.

Det jag saknar i boken är utblickarna mot internationell forskning. Kortfattat nämner Runefelt den utländska forskningen om konsumtion som företeelse. När det gäller konsumtion som föreställning saknas i princip den utländska tidigare forskningen helt. Ju längre jag kommer in i boken, desto mer upplever jag detta som störande. Konsumtionen under det långa 1700-talet är ett enormt forskningsfält. Till exempel ägnades under den ekonomisk-historiska världskongressen i Kyoto i augusti en hel session åt ett internationellt forskningsprojekt om överflödsförordningar. Här fanns för övrigt en tänkvärd parallell till Runefelts intressanta observation att adelsståndet i sin diskussion inför 1766 års överflödsförordningar inte såg kvinnors klädsel som hotande och viktig nog att regleras, utan snarare något att raljera över: vanliga människors kläder reglerades inte i Mingtidens Kina, eftersom inte heller dessa räknades tillräckligt mycket för att anses vara ett problem. Men sådana paralleller, och för all del många mer relevanta, saknas i Runefelts bok. Som läsare frågar man sig hur den svenska diskussionen förhåller sig till den i andra länder, vad som skiljer och vilka likheter som finns, men detta förbigås med tystnad.

Att konsumtionen fortfarande är en moraliskt laddad företeelse visar Runefelt genom ett inledande citat av Laila Bagge, där hon ifrågasätter att en tiggare har en mobil: ”Om man har råd att ha en mobiltelefon så känns det inte direkt trovärdigt att sitta med knäppta händer och be om pengar på sina bara knän med en skylt där det står hemlös.” Konsumtionen ska fortfarande ske på rätt sätt och konsumtion av det mer luxuösa slaget är förbehållet de högre i samhället. Samtidigt visar han också (omedvetet?) sin egen inställning när han talar om att den nuvarande ekonomiska politiken erbjuder ”omfattande skattelättnader för välbärgade i syfte att legalisera deras skattevidriga tjänsteköpande”. Det påminner onekligen en smula om Christian Ludvig Jöranssons ord (citerade i boken) från 1792 om yppighetens fördärvlighet: ”Ty den förspiller den enskylta välmågan, retar till brottslige företag, att fylla sjelfgjorde behof, föder af sig veklighet, lägger til förderf i seder och tankesätt…”

Sofia Murhem är docent och lektor vid Ekonomisk-historiska institutionen vid Uppsala universitet.