Föregående

nummer

Onsdag 16 augusti 2017

3/2012

Tema: Sveriges historia vill återupprätta syntesen, men det krävs tydligare kriterier för vad som är en vetenskaplig syntes.
Politik & samhälle
Anders Pihlblad
Ett partis fall och uppgång
– Berättelsen om de nya moderaterna
Natur & Kultur | 335 s | Isbn 9789127132641
Recensent: Louise Drangel
Kontinuitet präglar svensk höger

Anders Pihlblad ger i sin bok inblickar i spelet bakom kulisserna när De nya moderaterna skapades. Det är oerhört värdefullt att få så många tillförlitliga uppgifter när de fortfarande är färska. Den politiska analysen är tunnare och Pihlblads slutsats att Moderaterna inte är samma parti som förut är förhastad. I själva verket är kontinuiteten inom den svenska högern frapperande stor.

Hur gick det till bakom kulisserna när den politiska succén ”De nya moderaterna” skapades? Det får vi veta i Anders Pihlblads Ett partis fall och uppgång – Berättelsen om de nya moderaterna.Pihlblad, som är politisk reporter på TV 4, beskriver ingående alla turer i detta dramatiska spel, där Fredrik Reinfeldt och Anders Borg spelar huvudrollerna. Boken är rappt skriven, rolig och detaljerad, anekdot läggs till anekdot. Den politiska analysen är tunnare. Boken bygger mest på tidningsmaterial samt tv- och radiomaterial och inte mindre än 70 intervjuer. Pihlblads bok är inte vetenskaplig och milt sagt pratig. Kan man lita på faktauppgifterna? De är verifierbara så till vida att alla uppgiftslämnare, politiker och redaktörer, är namngivna. I stort sett tror jag därför att man kan lita på framställningen och det är värdefullt att få så mycket uppgifter när de fortfarande är färska.

Pihlblad går tillbaka till Fredrik Reinfeldts debutår hos Moderaterna, och vi får veta åtskilligt om den förgiftade striden i MUF mellan den nyliberala falangen och ”mainstream”-Moderaterna, ledda av Fredrik Reinfeldt som segrade och blev MUF-ordförande 1992. Reinfeldt var då riksdagsman. Hans bok Det sovande folket, som kom 1993, var helt i tidens nyliberala anda. Budskapet var att det svenska folket blivit ”sovhjärnor”, som i för hög grad förlitade sig på de offentliga institutionerna och där egenskaper som initiativkraft och företagaranda försvagats.

Men det var den bok som han skrev två år senare som väckte riktig uppmärksamhet, i varje fall i de egna leden. Nostalgitrippen från 1995 väckte irritation därför att den innehöll en viss kritik mot Moderaternas ledning. Reinfeldt blev utskälld av Carl Bildt och föll i onåd. Reinfeldt bidade sin tid som ”backbencher” i riksdagen och som kommunpolitiker i Täby. Så kom katastrofvalet 2002, då Moderaterna backade från 22,9 (valet 1998) till 15,2 procent och från 82 till 55 mandat – det sämsta valet i högerns historia, om man bortser från revolutionsåret 1917. Valnederlaget utlöste som alla vet storkris. Bo Lundgren efterträddes som partiledare av Fredrik Reinfeldt och en ny era inleddes i Moderaternas historia.

Ursprungligen var det trion Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Sven Otto Littorin som utformade den nya politik som skulle leda till seger i riksdagsvalet 2006. Snart tillkom även Mikael Odenberg, Per Schlingman och Irene Svenonius. På ett hemligt möte i Trosa den 25 juli 2003 lades grunden till den nya moderata ideologin.

Anders Borg är ekonom och hade ursprungligen hämtats från riksbanken. Även Reinfeldt är utbildad ekonom och Schlingman PR-expert. Det väckte stort uppseende när det visade sig att en del av Moderaternas hjärtefrågor hade övergetts, åtminstone på kort sikt, som försämringen av arbetsrätten, slopandet av värnskatten och skrotningen av kollektivavtal. Att föreslagna skattesänkningar nu också styrdes om från höginkomsttagare till låg- och mellaninkomsttagare ogillades av åtskilliga moderater.

Särskilt intressant är Pihlblads berättelse om när Anders Borg upptäckte att Moderaternas partimotion 2002 innehöll skattesänkningar på 130 miljarder som inte var fullt ut finansierade. Detta i sin tur berodde på att Moderaterna menade att skattesänkningar medförde så kallade dynamiska effekter; om folk fick behålla mer av lönen skulle de arbeta mera och därmed skulle staten få in större skatteintäkter. Detta trodde dock inte Anders Borg på, utan han ville ha fullständig finansiering av skattesänkningar och dessutom överskott i statsbudgeten. Borg kom snart att uppfattas som pragmatisk och självständig, vilket gör att han något påminner om den social­demokratiske finansministern Gunnar Sträng, med dennes rikshushållarprofil. Men i motsats till Sträng har Anders Borg lyckats komma på kant med Svenskt Näringsliv i diverse frågor, något som förstärker hans image som självständig.

Pihlblads bok väcker en del funderingar. Ett ord som Moderaterna lanserat är ”utanförskap” som upprepades under hela valrörelsen 2006. Med ”utanförskap” menas att människor riskerar att fastna utanför arbetsmarknaden i olika typer av sociala system. Där tappar folk sin sociala och yrkesmässiga kompetens och det blir svårt att komma tillbaka. Det behövs därför stöd och vägar tillbaka för dem, menar Moderaterna. Det är ”arbetslinjen” som ska gälla. Ordet ”utanförskap” har vunnit fäste i språkbruket, och även socialdemokrater använder det.

Tidigare skilde man på arbetslöshet och sjukdom, men så verkar det inte vara nu. Är det för att den höga arbetslösheten inte ska uppmärksammas för mycket? Är det för att åtgärder som omvandlar sjuka till arbetssökande inte ska framstå som alltför brutala? Känslomässigt associeras “utanförskap” med att vara ute i kylan och inte höra till. Det förefaller vara ett ord som valts för att populärisera arbetslinjen och kanske i någon mån lägga skulden för arbetslöshet på den arbetslösa själv. Ordet ”arbetslös” brukar traditionellt förknippas med samhällets misslyckande. Men Pihlblad ger inte någon ”inside information” från några sådana diskussioner. Man kan väl bara konstatera att man tidigare i samhällsdebatten inte blandade ihop sjukskrivningar med oförvållad arbetslöshet.

Hävdandet av ”arbetslinjen” är också gammal högerpolitik. Av arbetslöshetsdebatterna i riksdagen på 1920-talet, när arbetslösheten var cirka tio procent, framgår att man inom högern ställde sig mycket avvisande till understöd till arbetslösa. Även om så kallat nödhjälpsarbete var dyrare än kontantunderstöd så var det viktigt att de arbetslösa inte demoraliserades. Det var i högsta grad ”arbetslinjen” som gällde.

Ett annat begrepp som Moderaterna flitigt använder och som spritt sig är ”ordning och reda i ekonomin”, som det heter i moderaternas idéprogram från 2011. Detta är något som Moderaterna lovar att prioritera. Man förstår att det inte skall tolkas som att siffrorna i statsbudgeten skall vara korrekta utan som att statsbudgeten skall vara i balans. Men gäller det även om Sverige råkar i en djup depression och behöver stimulera konjunkturen, ungefär som Barack Obama gör i USA?

En fråga som Pihlblad inte ger svar på är vad De nya moderaterna anser vara ”rätt” nivå på arbetslösheten. Bland ”höger­ekonomer” finns en uppfattning om att den så kallade jämviktsarbetslösheten ligger på cirka sex procent; med lägre arbetslöshet anses att arbetsmarknadens rörlighet, samt möjligheten att ha konkurrenskraftiga löner och låg inflation försvåras. Nobelpris­tagaren Paul Krugman anser att en stat bör sikta på tre procents inflation, tre procents arbetslöshet och tre procents tillväxt. I Sveriges riksdag uppstod närmast panik på 1970-talet om arbetslösheten gick över tre procent. Minnet av den höga arbetslösheten under depressionsåren i början av 1930-talet, var då fortfarande levande hos den tidens riksdagsmän. I idéprogrammet från 2011 står att Moderaternas ambition är att ha ”full sysselsättning”, men vad anser de vara en rimlig nivå för arbetslöshet?

I två rediga kapitel i Pihlblads bok får vi veta hur de fyra borgerliga partierna pratade ihop sig. Det var hos ”alliansens moder” Maud Olofsson på gården Högfors i Västerbotten och i KD:s partiledare Göran Hägglunds villa i Bankeryd i Småland. Att man kunde samla sig till en gemensam politik var viktigt för segern 2006. Under ett lager av lustiga och detaljrika episoder kan man urskilja det politiska händelseförloppet.

Partiledarna konstaterade att deras partier var olika varandra, men att man ändå skulle förhandla sig fram till gemensamma vallöften. Sex arbetsgrupper bildades för olika områden som fördelades mellan de fyra partierna, varvid Moderaterna lade beslag på det viktiga ekonomiområdet. Centern hade velat ha en grupp för miljöfrågor, men så blev det inte. I Bankeryd hos Hägglund gick partierna i clinch i konkreta och hårda förhandlingar. Det gällde framför allt att få fram pengar till skattesänkningarna. Folkpartiets Lars Leijonborg fick igenom att ersättningsnivåerna i sjukförsäkringen inte skulle sänkas. I stället fick det bli kraftigare åtstramningar av a-kassan. Andra stötestenar var fastighetsskatten, vars borttagande KD drev hårt.

Det är något av ett under att de borgerliga partierna kunde komma fram till en gemensam politik. Men på senare tid har man börjat angripa varandra inom alliansen. Inbördeskrig mellan de borgerliga partierna var nästan normaltillståndet under hela 1900-talet. Skulle det gå dåligt i opinionsmätningarna finns ökad risk för att oenigheten kommer tillbaka.

Om orsakerna till att Moderaterna vann en så stor seger 2006 kan man bara spekulera. En generell förklaring brukar vara att Moderaterna vann för att de lagt sig så nära mittlinjen. En orsak till framgången som Anders Pihlblad drar fram i ljuset är det stora finansiella stöd som Moderaterna fick till sin valkampanj 2006. Det var finansmannen Gustaf Douglas och hans nätverk som stod för pengarna till ett utfattigt moderatparti. Men hur stor roll spelar pengarna i en valrörelse? Valrörelsen 2010 berörs knappast alls i boken, inte heller Moderaternas goda valresultat.

Kan man se ett mönster när det går dåligt eller bra för Moderaterna i val? Historikern Torbjörn Nilsson hävdar i sin bok om Moderaterna, Mellan arv och utopi (2004), att det är när Socialdemokraterna blir för extrema och hotar exempelvis äganderätten som de lider valnederlag och högern går fram. Men kanske gäller det också Moderaterna, som när högern under Jarl Hjalmarson föreslog att första barnbidraget skulle tas bort och när de ville riva upp ATP-reformen gick det dåligt i valet, eller som när Moderaterna i valet 2002 ville sänka skatterna med mycket stora belopp, så stora att man protesterade i de övriga borgerliga partierna. I Sverige, ”landet lagom”, gillar man inte ytterlighetspolitik.

Anders Pihlblad skriver avslutningsvis att Moderaterna inte är samma parti som det en gång var. Och visst, tiderna förändras och vi med dem. Men det som mest frapperar är den kontinuitet som ändå präglar svensk höger. Visserligen slår man inte längre vakt om kristendomen, hemmafrun, familjen, försvaret och en god sexualmoral. Vad som emellertid går som en röd tråd genom högerns/moderaternas hundraåriga historia är skattesänkarambitionen. Något förenklat kan man säga att högern/moderaterna börjar med att sänka skatter och sedan försöker finansiera sänkningarna, främst genom utgiftsminskningar. Socialdemokraterna har först utlovat sociala reformer och sedan funderat över finansieringen, främst genom skattehöjningar.

När Pihlblad påstår att Moderaterna i dag är ett annat parti än det var före Reinfeldt, vill jag sätta ett frågetecken. Ett stort systemskifte i nyliberal anda har redan ägt rum sedan cirka 20 år tillbaka i Sverige och även på andra håll i världen. Sverige är sedan länge inte samma land längre och skillnaderna är betydande. Tänker ”De nya moderaterna” omvandla Sverige ytterligare i nyliberal riktning? Den frågan får vi inte svar på i Anders Pihlblads bok.

Louise Drangel är fil. dr i historia och forskar om högern och välfärdspolitiken.

– Publ. i Respons 3/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet