Föregående

nummer

Måndag 23 oktober 2017

6/2016

Tema: Respons diskuterar den aktuella medieutredningen och den kvalitativa journalistikens kris och framtid
Historia
Olle Ferm & Per Förnegård (red.)
Mellan himmel och helvete
– Bilder och berättelser från det senmedeltida Italien
Atlantis | 200 s | Isbn 9789173537209
Recensent: Isak Hammar
Kontrastrik italiensk gryning

Skiljelinjen mellan italiensk senmedeltid och renässansen är vansklig att upprätthålla. Denna perspektivrika antologi visar hur en särpräglad politisk kultur med blomstrande handel och idéutbyte utvecklades århundraden före renässansen. Boken är läsvärd långt utanför medeltidsforskningen.

Den italienska senmedeltiden betecknas som en tid av kontraster av redaktörerna för den tvärvetenskapliga antologin Mellan himmel och helvete. Beskrivningen är träffande. Århundradena som föregick den epok som eftervärlden kallat renässansen präglades av såväl kontinuitet som förnyelse och kännetecknas av att gammalt och nytt bildar en dynamisk symbios.

Italiens historia under 12- och 1300-talet utgör ett spännande motiv. Efter århundraden av relativt stabilt ekonomiskt välstånd hade de italienska städerna under denna tid utvecklat en särpräglad politisk kultur. Republikanskt styre i skiftande former infördes i bland annat Florens, Milano, Venedig och Genua. Städerna förvandlades till stadsstater där stad och omgivande landsbygd strävade efter självstyre, något som ledde till konflikt inte bara sinsemellan utan även med den tysk-romerske kejsaren och stundtals påvedömet. Både den blomstrande handeln och den dynamiska politiska kulturen gjorde avtryck på ett flertal områden. En viktig del av den politiska kampen i Italien blev jakten på symboliskt kapital. Makthavare framträdde som mecenater för konsten för att höja sin och sin stadstats prestige. Därtill uppstod ett ökat behov av utbildade ämbetsmän. Universitet etablerades för att svara mot behovet av utbildning. Båda aspekterna var avgörande för den tid som senare skulle benämnas för sitt återupptäckande av antiken.

Dialektiken mellan gammalt och nytt är ett genomgående tema i texterna i antologin Mellan himmel och helvete. Flera av antologins essäer kan i någon mån sägas handla om hur kreativ förnyelse blandas med försök att efterlikna och kommentera. Boken beskrivs i förordet som resultatet av en tvärvetenskaplig kurs om senmedeltidens Italien och i fokus står renässansens föregångare. Syfte och frågeställningar, utöver att uppmärksamma några av de litterära författarskap och religiösa gestalter som renässansen saknar, redovisas dock inte. Texterna rör sig därför också inom en mera flexibel senmedeltida ram. Efter att redaktörerna Olle Ferm och Per Förnegård tecknat de ekonomiska och politiska förutsättningarna för tiden i inledningskapitlet får läsaren i sju essäer stifta bekantskap med ett varierat persongalleri från 12- och 1300-talet. Några tillhör världslitteraturens mest kända – Dante Alighieri, Giovanni Boccaccio och Christine de Pizan. Andra tillhör den religiösa sfären som munkbröderna Franciskus och Martin av Opava. Boken avslutas med en text om Leon Battista Alberti, utnämnd till den första renässansmänniskan av Jacob Burckhardt. Redaktörerna grupperar dessa bidrag i två avdelningar: litteratur och konst.

Skiljelinjen mellan italiensk senmedeltid och renässansen är vansklig att upprätthålla. Liksom det är ett utmärkande drag för renässansen att man i dess uttryck på en och samma gång kan skönja antiken och det vi ofta uppfattar som det moderna, så visar antologin att man också finner denna dubbelhet i århundradena före 1400. Renässansen pekar framåt mot reformationen genom sin textkritik och sitt upphöjande av individen, mot upptäcktsfärderna genom sin nyfikenhet och uppfinningsrikedom och mot den vetenskapliga revolutionen genom bland annat universitetens etablering. Den innehar med andra ord en given plats i vårt progressiva tänkande. Samtidigt var det tillbakablickandet mot antiken som stod i centrum under perioden. Förnyelsen skedde i samklang med försök att efterlikna en svunnen tid. Mellan himmel och helvete illustrerar vikten av att dra linjerna längre tillbaka än 1400-talet liksom, mera ofrånkomligt, den ständiga problematiken med historiska epokindelningar över huvud.

Med etablerandet av nya skolor och universitet följde humanismen, studia humanitatis. Marcus Tullius Cicero var den stora förebilden. Hans och andra antika författares texter spårades upp av humanister som Francesco Petrarca under 1300-talet. De antika idealen kom att gälla både det yttre och inre, såväl grammatiskt som konstnärligt, såväl moraliskt som praktiskt. Genom läsandet av klassiska texter kunde människan studeras och förädlas. På samma gång var de återupptäckta texterna även grunden för skolning av ämbetsmän, politiker och militärer. Den idealisering av antiken som etablerades vid denna tid bär vi på många sätt fortfarande med oss.

Ett bra exempel på tidsperiodens janusansikte är frågan om kvinnans roll och ställning under renässansen. Forskningen har haft delade uppfattningar. Många har påtalat hur det dynamiska nytänkandet och tron på individens möjligheter inte tycks ha omfattat kvinnan. Andra, som Jacob Burkhardt i standardverket Die Kultur der Renaissance in Italien från 1860, framhöll kvinnans höga ställning. Problematiken förs i antologin upp till ytan av litteraturvetarna Anders Cullhed och Carin Franzén. Cullhed erbjuder en mer optimistisk läsning av den höviska kultur som utmärkte 1200- och 1300-talet än vad som gjorts i tidigare forskning. I sin essä uppmärksammar han tre litterära kvinnogestalter som framträder som ”individer i sin egen rätt” i Dantes Den gudomliga komedin. Franzén tar i stället grepp på Christine de Pizan som länge var ignorerad av forskningen, men som i dag ingår i västerlandets litterära kanon. Franzén ser Christine som en del av den ovan nämnda humanismen och visar hur hennes författarskap präglades av ett kritiskt ”återbruk” av Boccaccios texter. Dessa genomsyrades av en stereotyp uppfattning om kvinnor som ombytliga varelser. Genom att modellera sina egna texter på sin manlige föregångares lyckades Christine vända denna nidbild till en effektiv motbild. Hennes strategi har förvisso kritiserats för sina litterära brister, menar Franzén, men den förde likafullt fram kvinnors talan. Man kan med andra ord säga att Christines texter utmärktes av både framåt- och tillbakablickande.

Legeringen av gammalt och nytt gör sig gällande även på det kyrkliga området. Just Boccaccio är en av senmedeltidens mest kända författare, mycket tack vare sina provocerande och till synes framåtblickande ”sekulära” drag. I historikern Olle Ferms bidrag illusteraras detta av Boccaccios bitande satir. Satiren användes, som Ferm skriver, för att sätta makten på plats. Verkliga inkvisitorer kunde exempelvis gömmas bakom litterära gestalter, möjliga för samtiden att avkoda. Texterna kan ses som en nagel i ögat på kyrkans auktoritet och därmed med våra mått mätt moderna. Man ska därmed inte luras att tro att kyrkans makt var på linjär tillbakagång. De satiriska texterna tillkom i en religiös tid till mångt och mycket kännetecknad av intolerans och var ett sätt att undvika kyrkliga repressalier genom att maskera kritiken med hjälp av humor. Även Ferms essä lyfter alltså fram epokens kontraster.

Ett oartikulerat tema i flera av antologins bidrag är spårandet av intertextuella samband. Flera av författarna intresserar sig för lager av texter. Perspektivet finns som ovan nämnt i Carin Franzéns text om Christine de Pizan. Hennes texter förhöll sig till Boccaccio som i sin tur förhöll sig till Dante. Denne var som bekant inspirerad av Vergilius. Ett annat exempel är Maria Husabø Oens essä om hur Franciskus stigmata kom att gestaltas bildmässigt. Flera på varandra följande helgonlegender om hans stigmatisering cirkulerade i samtiden. Efter att miraklet gestaltats på bild kunde de emellertid prägla efterkommande helgonberättelser, menar Husabø Oens. Text påverkar bild som påverkar text.

Bäst illustreras kanske det intertextuella temat av Per Förnegårds text om Martin av Opava, eller Martin ”Polacken”. Denne påvlige tjänsteman författade ett av medeltidens mest spridda verk, Chronicon pontificum et imperatorum. Martins lapidariska sammanställning över den kristna världens historia från Jesu födelse fram till författarens egna dagar lästes, kopierades, översattes och citerades långt fram i tiden och utövade på så vis ett förbluffande textuellt inflytande. Martin själv lutade sig i sin tur på tidigare auktoriteter. Förnegård uppmärksammar att krönikan i modern tid avfärdats som ytlig och schematisk, aspekter som dock låg till grund för dess popularitet under medeltiden. Han betraktar Martin som en transdiskursiv författare, det vill säga en författare vars inflytande kan skönjas i en hel tradition av historieskrivande. Förnegård visar på just detta intertextuella inflytande genom att noggrant jämföra utvalda passager i krönikan. Därmed kan också Martins inflytande spåras hos andra historieskrivare som infogade passager från hans krönika i sina egna verk. Sådana små ändringar kan i sin tur skvallra om de ”lånande” verkens tendens. Även den svenska historieskrivningen inspirerades av Chronicon pontificum et imperatorum konstaterar Förnegård. Spår av Martin av Opavas krönika återfinns i till exempel Chronica regni Gothorum av Ericus Olai (d.1486).

Med de flytande gränserna mellan senmedeltid och renässans, mellan gammalt och nytt, känns det onekligen passande att antologin avslutas med Bo Grandiens text om Leon Battista Alberti. Denne utnämndes nämligen till den första renässansmänniskan, eller l’uomo universale, av Jacob Burckhardt. Alberti var skolad i de antika klassikerna, i latin, retorik, matematik och geometri. Han tog sin doktorsexamen vid universitetet i Bologna 1428. Därtill kan han benämnas såväl konstnär som arkitekt och författare. De antika idealen genomsyrade författarskapet. Vid sidan av sitt porträtt av Alberti lyfter Grandien på ett förtjänstfullt sätt fram renässansens faktiska innebörd och huruvida den inte framför allt är att betrakta som en 1800-talskonstruktion. Grandiens bidrag, som talande nog fått titeln ”Bakåt med framåt”, knyter på så vis samman flera av trådarna i antologin.

Problemen med antologiers spretighet lyfts ofta fram. I Mellan himmel och helvete är detta, trots att texterna berör olika personer, tider, forskningsområden och frågeställningar, dock ett mindre problem. Författarnas entusiastiska djupdykningar i frågor om medeltida textavlagringar, kunskap i cirkulation samt inflytanden mellan författare och genrer smittar av sig. Jag fann mig själv indragen i Martin ”Polackens” textuella betydelse över tid och rum, i Christine de Pizans sinnrika återbruk av samtida författare, av Dantes olikartade kvinnoporträtt i Komedin, av implikationerna av Franciskus stigmata och av satirens potential till svidande maktkritik. Här finns spännande metodologiska uppslag, teoretiska ingångar och aktuella forskningsdiskussioner som har vidare giltighet än för just det aktuella ämnet. Boken är därtill rikt och vackert illustrerad. Texterna fungerar snarare som lärda texter än som forskningsartiklar, men informativa och noggranna bibliografier väger upp för valet att undvika fotnoter.

Essäerna i Mellan himmel och helvete åskådliggör vilken komplicerad tid det senmedeltida Italien var, på en och samma gång främmande och familjär. Flera av författarna demonstrerar hur denna epok och dess välbekanta verk ständigt förtjänar att betraktas med ny blick. Med andra ord är antologin i sig ett exempel på gammalt och nytt i fungerande symbios.

Isak Hammar är fil. dr i historia vid Lunds universitet.

 

– Publ. i Respons 6/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet