Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

6/2012

Tema: EU borde inte ha infört en gemensam valuta och penningpolitik utan att samtidigt införa en fiskal union.
Konstarterna & medier
Herman Lindqvist
Mitt i allt
HIstorien om Herman Lindqvist om han får berätta den själv
Bonniers | 415 s | Isbn 9789100125110
Recensent: Kim Salomon
Korrar som rapporterar om sig själva

När dessa tre klassiska utrikeskorrespondenter publicerar sina memoarer bjuder de på en nostalgitripp till en nyss svunnen, manlig värld. Korrespondentens dröm är att befinna sig i händelsernas centrum men när de placerar sig själva i centrum är det inte riktigt klart vad de vill berätta.

Vissa yrken har blivit obsoleta och försvunnit. Bysmeden och stinsen tillhör utdöende skrån, och de håller på att få sällskap av de mytomspunna utrikeskorrespondenterna, vilkas antal kraftigt har reducerats under senare år. I tidningarnas sparplaner och neddragningar ryms inte längre närvaro på den internationella arenan. Utrikesbevakning kallas numera också omvärldsanalys och analyser kräver inte nödvändigtvis journalister på plats.

De tre aktuella memoarförfattarna Björn Kumm, Herman Lindqvist och Jan Mosander utgör en sinnebild för utrikesreportern. Läsningen av deras memoarer blir en nostalgitripp, en tidsresa tillbaka till ett nära förflutet. Det är en utpräglad manlig arena som synliggörs; det är män som berättar, kollegorna är män, jargongen och utmaningarna tillhör den manliga sfären, inte nödvändigtvis på ett provocerande sätt, men signalerna finns där. Familjeliv förekommer i utkanten av utrikeskorrespondenternas machovärld. I krigszoner och katastrofområden finns det inte plats för blöjbyten. Kvinnor och barn är statister.

I dessa memoarer finns en medvetenhet om att yrket har ett socialt pris. Kumm skriver om familjeliv och relationer som havererar. Som ung kände han förtvivlan inför utsikten att bli familjefar och barnavårdare. Lindqvist passar på att ge en släng till dagens journalister som enligt honom verkar låsta i hämtning och lämning på dagis. Med viss självinsikt konstaterar han, att på hans tid fanns inget vardagspussel, i stället brakade äktenskapen ihop. Men hans kvinnosyn är inte uppdaterad. Från sina ungdomsår skriver Lindqvist ”Många år framåt förblev kvinnan den outforskade kontinenten. Jag visste mer om Himalayas toppar och hemligheter än om kvinnans dalar och mörka skrevor.”

Utrikeskorrespondenterna följde inte arbetstidsavtal, utan fick ibland jobba dygnet runt veckans alla dagar. Gränsen mellan privatliv och yrkesliv suddades ut. Utrikeskorrespondent var inte bara ett yrke, utan som Lindqvist konstaterar också en livsstil och för honom det enda sättet att leva. ”Det har varit många och blodiga krig, glada skratt och mycket kärlek.”

Memoarerna ger på olika sätt inblick i journalisters och inte minst utrikeskorrespondenters arbetsdag med deadlines, krångel med telex, tidspress och vedermödor att ta sig fram till händelsernas centrum. Memoarförfattarna arbetade framför allt på Aftonbladet, Expressen, tv och radio, ibland som frilans och ibland med fast anställning som trygghet. Rutinmässigt arbete på hemmaredaktion tillfredsställde inte alltid den rastlöse utrikesreporterns temperament och livsrytm. Lindqvists specialitet var således krig och katastrofer. Ständigt drömde han om att med någon timmes varsel flyga iväg till en oroshärd. Enligt egen utsago har han besökt långt över 100 länder.

Utrikeskorrespondent är förstås ett yrke som man socialiseras in i, och memoarerna signalerar att en sådan socialisering sker i tidig ålder. Mosander växte upp i Finland och lyssnade som ung på engelska och amerikanska nyhetsprogram på kort- och mellanvågsband. Han ser i detta intresse ett embryo till sin framtida karriär. Viktigt är sannolikt också att hans uppväxttid genomsyrades av politik och historia. Han blev tidigt medveten om hur betydelsefullt det var för Finland att ha ett vänskapligt förhållande till Sovjetunionen. Även berättelser i hemmet om kriget mot den stora grannen i öst och om att hans släkt fördrevs från Viborg satte avtryck i den unge Mosander. I sina formativa år sov han skavfötters med krig och storpolitik, vilket sannolikt påverkade hans föreställningsvärld och därmed yrkesval.

Lindqvist matades som son till den svenska pressattachén i Helsingfors också med den samtida historien i hemmet. Storpolitiken avhandlades i vardagsrummet. Som tolvåring följde Lindqvist det finska presidentvalet 1956 i detalj, fascinerades av det politiska livet och beslutade sig för att bli utrikeskorrespondent. Han ville vara i händelsernas centrum, och hans önskan kom att uppfyllas med råge.

Att de tre memoarförfattarna alla önskade bli utrikeskorrespondenter betyder inte att de hade samma bevekelsegrunder. En drivkraft var förstås viljan att berätta sanningen. Kumms credo var dessutom att se världen med egna ögon, inte att kopiera nyhetsrapporter.

Mosander resonerar kring problematiken med utgångspunkt från mottot: ”Reportern har ingen tendens, inget som han måste rättfärdiga och ingen ståndpunkt. Det är hans uppgift att vara ett opartiskt vittne och att leverera opartiska vittnesmål, så opartiska som vittnesmål låter sig göra”. Han konstaterar att det är stora mål att leva upp till och att han givetvis inte alltid har gjort det. Samtidigt noterar han att han numera är fri skribent och att han därför kan tillåta sig synpunkter och reflektioner som inte varit möjliga som strikt reporter.

Lindqvist borrar djupare i existentiella skikt och påpekar att han inte bara sökte sanningen utan också spänning och adrenalinkickar. Varje gång han flög iväg till ett nytt krig kände han entusiasm och förväntan och liknar känslan med ett rus. Samtidigt medger han ärligt och uppriktigt att det finns ytterligare en förklaring som det tog tid för honom att erkänna. Han ville bli sedd och få beröm. Bekräftelsessökandet beskriver han som en skamlig känsla, kallar det Tintin-komplexet och anser att halva journalistkåren utgörs av personer med detta komplex.

Bekräftelsessökandet är förstås en central mänsklig drivkraft. Det syns emellertid inte så tydligt i Mosanders och Kumms memoarer som i Lindqvists. Åtminstone diskuterar de inte sitt yrke i termer av fåfänga. Däremot reflekterar de över sitt samhälleliga ansvar som journalister. Kumm intervjuade således Ugandas ökända diktator Idi Amin och frågar sig i dag om han var tillräckligt tuff, men menar att han ändå ställde frågor om säkerhetsläget i landet. Mosander intervjuade Hitlers frisläppte rustningsminister Albert Speer och funderar öppenhjärtigt över varför han under själva intervjun fann Speer sympatisk. Han tycks skamsen över att han manipulerades av den lågmälde och stilfulle nazistledaren.

Konkret handlar memoarerna förstås också om efterkrigstidens politiska och samhälleliga utveckling, det vill säga om begivenheterna utrikeskorrespondenterna rapporterade om. Genom att vara på plats förmedlar korrespondenterna en känsla av autenticitet. Samtidigt fungerar memoarerna också som repetition av de sista fyrtio årens historia, även om de är präglade av författarnas upplevelser och minnen.

Lindqvist spelar själv huvudrollen med den internationella arenan som kuliss. Ibland tangerar han pojkboksgenren och ibland blir framställningen anekdotisk. Mosander är mer stillsam och tillbakadragen och framställningen inte kronologisk som Lindqvists. I stället pendlar han på tidsaxeln, vilket fungerar utmärkt. Läsarnas tidslinje är inte heller nödvändigtvis linjär. Därmed öppnas också för intressanta reflektioner kring relationen mellan samtid och det nära förflutna. Tematiken är styrande med nedslag i den nära historien som Harrisburg och Bofors mutaffärer.

Nedslagen saknar inte personlig vinkling och många av de platser Mosander rapporterade från återvänder han till under memoarskrivandet. Han reflekterar tankeväckande över tidens gång och det flutnas avtryck i dag. Ibland återvänder han för att i nyöppnade arkiv ta reda på hur han övervakades i det kommunistiska Tjeckoslovakien, Polen och DDR. Han frågar vad de 30 säkerhetsmännen som skuggade honom i Prag gör i dag och vad som hände med deras karriär efter kommunismens fall. Världspolitiska händelser ställs i kontrast till det triviala, som när han återvänder till München nästan 40 år efter terrordådet mot den israeliska OS-truppen. Huset, där israelerna hölls som gisslan, pryds av en minnestavla som påminner om dådet, medan en barncykel, som står lutad mot väggen, signalerar vardag och normalitet.

Lindqvist, Mosander och Kumm rapporterade alla från omvälvande händelser som fick stora rubriker och hamnade på löpet. Utrikeskorrens våta dröm är förstås att befinna sig på rätt plats vid rätt tid, precis innan kriget bryter ut eller katastrofen inträffar. Sällan var de emellertid först på plats eller först med reportaget. Men Kumm var en av de få journalister som närvarade vid Che Guevaras likvaka. 1967, i Vallegrande i Bolivia, i sjukhusets tvättstuga med tvätthoar i cement och bambutak, såg han den döde revolutionären ligga på en bår. Militären hade i månader jagat honom och hans krympande gerillaarmé som villebråd. Che Guevaras likvaka är Kumms livsscoop som han dock helst hade sluppit rapportera om. Han hade mycket hellre sett en segerrik Che befria sitt hemland Argentina. Kumm tycks således i detta sammanhang svika sin roll som granskande journalist. Che Guevara var inte bara en romantiserad revolutionshjälte utan också stalinistiskt orienterad våldsdyrkare. Ikonen och mytologin förför många och uppenbarligen också Kumm. Eller så blir han blott stum av att känna historiens vingslag.

Det finns skillnader i memoarernas tilltal. Ibland handlar det om kyligt registrerande, ibland om inlevelse och engagemang. Tilltalet beror på vem som skriver och vad det är för händelse som skildras. Även om det insprängt i berättelserna kan finnas en befriande självdistans bygger genren på uppfattningen att det man har varit med om är väsentligt och har intresse för andra. Memoargenren är i detta avseende komplex, men ingen av författarna reflekterar egentligen explicit över detta. Som läsare funderar man emellertid över varför utrikeskorrespondenter skriver memoarer. Har deras upplevelser och arbete en allmän giltighet som är angelägen för en bredare läsekrets? Eller ska memoarerna snarare ses som en sorts bokslut över ett liv? Läsarna ges som sagt inte mycket vägledning. Och de aktuella författarna behöver nödvändigtvis inte heller ha identiska motiv.

När Kumm i dag ser tillbaka på närhistorien är det med en uppgiven och pessimistisk hållning. Varken i Latinamerika eller Afrika hade socialismen eller revolutionen varit framgångsrik. Och i Europaprojektet känner han sig vilsen. EU:s ambition är i hans ögon att barrikadera sig mot den omgivande icke-europeiska världen. Kumm använder således memoargenren för att med tillbakablick positionera sig ideologiskt i vår samtid.

Lindqvist vill däremot föra korståg mot sina kritiker och han är långsint. Upplevda oförrätter får inte stå oemotsagda. För ett tjugotal år sedan övergav han jobbet som utrikeskorrespondent för att bli författare på heltid. Allt från kåserier till Sveriges historia ingår i hans repertoar och har inte alltid mottagits välvilligt. Två motståndare i främsta led är enligt honom tidningarnas kultursidor och akademins historiker. Han deklarerar att ambitionen inte är att göra ”solopiruetter för professorerna”, som ägnar sig åt felfinneri, och ser inte att hans bitvis anekdotiska historiesyn utmanar. Det råder ingen tvekan om att Lindqvist med sina böcker stimulerar historieintresset, men det friar honom inte från kritik.

Memoargenren är specifik och innehåller ofta en undertext eller en agenda som inte bara handlar om att berätta sitt livs historia. För läsarna är det en utmaning att försöka inringa vad författarna egentligen vill berätta, vad som döljer sig bakom redogörelser för arbetsvillkor, storpolitik och karriär.

Kim Salomon är professor i historia vid Lunds universitet.

– Publ. i Respons 6/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet