Kraftfullt tecknat om relationen mellan USA och Mellanöstern

Den franske arabisten och islamologen Jean-Pierre Filiu, som är professor vid Institut d’études politiques i Paris, har skrivit många böcker om religion och politik i de huvudsakligen muslimska länderna söder och öster om Medelhavet. Inte minst skrev han för några år sedan den högintressanta boken L’Apocalypse dans l’Islam (Apokalypsen i islam) som handlar om hur uråldriga religiösa myter kring den yttersta domen spelar in i samtidens politiska och religiösa liv i Mellanöstern.

I ett försök att popularisera sina kunskaper samarbetar han med tecknaren David B. (Pierre-François Beauchard) i en serie böcker som i serieform skildrar USA:s relationer med Mellanöstern genom historien. Den första delen har nyligen kommit i svensk utgåva, De bästa av fiender – En historia om relationen mellan USA och Mellanöstern. Del ett: 1783–1953 (2014). Naturligtvis är de motiverade av hur motsättningarna eskalerat sedan elfte september 2001 och särskilt den amerikanska invasionen av Irak 2003. Anslaget ger några utdrag ur Gilgamesheposet, där Gilgamesh, mot både gudars och människors kloka råd, ger sig ut på krigarstråt mot den onda guden Humbaba, som håller folket i skräck med sina sju fasor. I Gilgameshs mun läggs autentiska citat av George W. Bush och Donald Rumsfeld, vilket onekligen är rätt effektfullt. Det är också ett suggestivt sätt att inleda en bok om historiska relationer, som, oavsett om det är avsiktligt eller inte, med nödvändighet riskerar att bli rätt, hm, svartvit…

Apropå svartvit är verkligen David B.:s teckningar mycket suggestiva. De är kraftfullt tecknade, med stora svarta och vita fält och grafiskt förenklade detaljer, som för tankarna till gamla träsnitt. Nästan alla personer är karikerade, enligt mönster som om de togs ur detta sammanhang antagligen i dagens svenska klimat skulle kunna anklagas för rasism. Araberna har allvarliga miner, starkt svart runt ögonen och misstänksamma blickar under blängande ögonbryn. Pascha Karamanli framställs med en överdimensionerad turban, ur vilken flera kanonmynningar sticker fram. Å andra sidan har den amerikanske befälhavaren fått hela huvudet utbytt mot en kanon, så det jämnar ut sig.

Bokens andra avsnitt, om hur amerikanerna gav sig in i bekämpandet av de muslimska piraterna i Medelhavet är bokens mest genomarbetade. Skildringen av bakgrunden ger en rätt bra bild av läget, och det verkar inte som om det enbart är amerikanerna som hade fel här. De muslimska härskarna framställs som tämligen grymma, de förslavar, torterar och mördar, och betraktar redan då föraktfullt amerikanerna som ”ett slags judar”, som inte antas kunna kriga. Desto mera förnedrande då när det visar sig att amerikanerna, efter flera årtionden, faktiskt vinner. Detta pågick samtidigt som Napoleonkrigen, då det Ottomanska imperiet började brytas sönder, och Nordafrika och Mellanöstern öppnades på allvar för fransk och brittisk imperialism. USA var en marginell spelare i sammanhanget, ett perifert och glest befolkat land utan något egentligt inflytande på världspolitiken. En fransk läsare kan nog förväntas känna till detta, den behöver ingen bakgrundsinformation om den egna historien. Men hur läser en svensk tonåring som ska få chansen att bekanta sig med världshistorien på ett lättillgängligt sätt detta?

De följande avsnitten skildrar dels hur alliansen med Saudiarabien växte fram på grund av USA:s behov av olja under andra världskriget, dels de tragiska turerna bakom avsättningen av Irans populäre premiärminister Mossadegh. I skildringen av turerna under andra världskriget finns det fog för att lyfta amerikanernas roll och det tydliggörs, så gott det nu går i serieform, hur amerikanskt inflytande efterträder de europeiska kolonialmakternas hegemoni i regionen. Kuppen mot Mossadegh är däremot väldigt förenklat skildrad. Exempelvis finns ingen förklaring i bakgrundshistorien till att Persien plötsligt byter namn till Iran, mer än en antydan om att shahen uttryckt ”nazistiska böjelser”.

Det är en medryckande och vältecknad bok Filiu och David B. skapat, men den kan givetvis inte ge mycket mer än små glimtar av denna långa och invecklade historia. Att skriva om västliga relationer med de huvudsakligen muslimska och arabiskspråkiga staterna samt Iran, och utelämna århundradena av europeisk imperiepolitik blir visserligen väldigt ensidigt, men det är god underhållning – och möjligheten finns ju för dem att utvidga projektet framöver.

Torbjörn Elensky är författare.