Föregående

nummer

Torsdag 19 oktober 2017

3/2014

Tema: Den nya selfieskheten. Skapar de digitala nätverken en ny narcissism?
Filosofi & psykologi & Historia
Åsa Bergenheim
Varm choklad och psykoterapi
Om Ericastiftelsen i Stockholm
Carlsson | 230 s | Isbn 9789173315913
Recensent: Inga Sanner
Kristna kvinnor centrala när barnpsykoterapin introducerades

År 1900 utkom Ellen Keys stora verk Barnets århundrade som brukar anses som startskottet för en tid då barn ställdes i centrum på ett annat sätt än tidigare. I boken pläderar Key för en mindre auktoritär pedagogik än den rådande och en större frihet för barn att utveckla sin personlighet. Det finns flera orsaker till att barn fick större uppmärksamhet vid den här tiden. Utvecklingsteorin hade bidragit till att barndomen betraktades som en period i livet som måste förstås i sin egen rätt och sådana synsätt förstärktes genom framväxten av nya vetenskaper om människan, såsom psykologi och psykiatri. I kombination med nya pedagogiska idéer skapades teorier om hur barn bör fostras och utbildas, vilka inrymde föreställningar om vad som var att betrakta som en normal utveckling och hur man skulle komma till rätta med sådant som uppfattades som avvikelser från denna.

Reflektionerna kring barns utveckling stannade inte vid teorier utan fick också praktisk tillämpning. Ett exempel är Ericastiftelsen som grundades 1934 i syfte att hjälpa barn som hade svårigheter att fungera i familjen eller i skolan. I stiftelsens lokaler i Stockholm tog man emot barn och här utbildades också personer för att kunna behandla barnen. Visst stöd gavs också åt forskning. Ericastiftelsen är ännu i dag i full verksamhet och dess intressanta historia finns nu, med tyngdpunkten lagd på de första årtiondena, nedtecknad av idéhistorikern Åsa Bergenheim i boken Varm choklad och psykoterapi – Om Ericastiftelsen i Stockholm.

Att det inte bara var fråga om känslokall disciplinering av så kallade problembarn framgår med önskvärd tydlighet av Bergenheims framställning. Initiativtagaren Hanna Bratt, som tidigare hade arbetat som lärare och rektor, var en synnerligen engagerad person som helt ideellt lade ned ett stort arbete på att ge barn i besvärliga omständigheter en så god uppväxt som möjligt. Hon var en riktig eldsjäl och tycks ha haft en osedvanlig förmåga att etablera goda kontakter med barnen. Alldeles uppenbart hade hon den kompetens som psykiatrikern och kulturpersonligheten Poul Bjerre vid den här tiden talade om som en "konst" och ett "praktiskt kunnande" sammanhängande med ett "säreget sinnestillstånd" som, framhöll Bjerre, inte kunde läras in utan var en del av personligheten. Den vetenskapliga legitimiteten var viktig och personifierades av den radikala läkaren Gunnar Nycander som tidigt knöts till stiftelsen. Att ett stetoskop användes som ordförandeklubba vid årsmöten var ett konkret sätt att markera vetenskapligheten.

Bratt utvecklade delvis sina egna metoder i mötet med barnen. En viktig sådan var sagoberättandet som hon menade hade en terapeutisk funktion. Hon tog också intryck av de samtida diskussionerna inom psykoanalysen när det gäller behandling av barn. I den klassiska psykoanalysen i Freuds tappning var det barnet i den vuxne snarare än barnet självt som stod i centrum. Flera av Freuds efterföljare, framför allt kvinnliga analytiker, utarbetade dock metoder att även behandla barn. En ­pionjär var den österrikiska analytikern Melanie Klein som såg leken som det viktigaste redskapet för att diagnosticera små barn. Leken blev ett slags motsvarighet till drömmen hos Freud som han talade om som kungsvägen till det omedvetna och som uttryck för omedvetna önskningar och begär. Utifrån detta utvecklade den engelska terapeuten Margaret Lowenfeld den så kallade sandlådeterapin, som fick stor betydelse för Ericastiftelsen och som utgick från tanken att barns lek i sandlådan var ett uttryck för deras inre världar.

Hur dessa teorier användes och inspirerade verksamheten vid Ericastiftelsen beskrivs på ett levande sätt av Bergenheim. Med bilder och citat ur patientjournaler, som vid den här tiden var rik på personliga reflektioner, leder hon in läsaren i stiftelsens lokaler i Stockholm. Här fanns bland annat en sandlåda med ett stort antal leksaker – 360 stycken, indelade i tio olika kategorier – som man använde för att tolka barnens lekar. Ur detta utvecklades den så kallade Ericametoden som kom att användas under lång tid.

En central tanke i behandlingen var att barn bör få leva ut känslor av olika slag, särskilt sådana som har med sexualiteten att göra. Så kunde man exempelvis uppmuntra barn att onanera och personalen badade nakna med barnen för att de skulle få upptäcka sina kroppar på nya sätt. Man framhöll också vikten av att barn fick leva ut sin aggressivitet och sökte i vissa fall också framkalla sådana känslor. Bergenheim beskriver hur en liten pojke uppmuntrades att leka med en pistol som han riktade mot den blida Hanna Bratt, då i 60-årsåldern, vilken föll till synes död ned på golvet. Det var vanligt att ge efter för barnens olika impulser. En åttaåring som ville röka fick således en cigarett och för barn som hade lust att elda fanns en brandlåda med verktyg för att kunna göra detta. Tanken var alltså att en frigörelse av känslor och impulser skulle göra barnen mer harmoniska.

Flera av berättelserna leder tankarna till 1960- och 70-talets visioner om sexuell frigörelse snarare än till 1940- och 50-talet. Det gäller också den vikt man lade vid att behandla hela familjen och inte enbart det enskilda barnet, vilket också framstår som tillhörande en nyare tid. Framställningen väcker frågor om hur unika dessa idéer och sätten att behandla barn var i sin tid och vilka reaktioner som mötte de till synes mycket radikala tänkesätten.

Bergenheims beskrivningar av Ericastiftelsens verksamhet och de idéer som inspirerade den är utmärkta men de sätts mer sällan in i ett vidare samhälleligt sammanhang. Författaren är också relativt sparsam med reflektioner kring det som berättas, vilket är synd, eftersom det när det görs blir spännande och ger mersmak.

En intressant reflektion rör det faktum att så många kvinnor drogs till de nya teorierna inom psykologi och psykoanalys. Det är inte oviktigt att flera av dem hade en stark kristen tro. En viktig bakgrund till deras engagemang var att detta var en tid då flera verksamheter som tidigare hade tillhört kyrkan, såsom själavård och välgörenhet av olika slag, nu övertogs av det sekulära samhället. För kvinnor som länge varit utestängda från kyrkliga ämbeten öppnades nya möjligheter och det är påfallande hur många kvinnor som ur ett kristet perspektiv närmade sig de nya teorierna om människan för att omsätta dem i olika typer av social verksamhet.

Berättelsen om Ericastiftelsen ställer flera invanda uppfattningar på huvudet. Att en djupt kristen person som Hanna Bratt skulle leda en verksamhet där sexuell utlevelse stod i centrum är kanske inte vad man förväntar sig. Det är över huvud taget en säregen värld som möter i Bergenheims framställning. Det är en värld befolkad av personer, i flera fall alltså kvinnor, som drevs av stora ambitioner att hjälpa människor i svårigheter för att därigenom bidra till en mer människovänlig värld. I likhet med flera liknande verksamheter i samtiden, såsom Birkagården eller Sankt Lukasstiftelsen, gjordes detta helt utan ekonomisk vinning som drivkraft. Och om man kan ställa sig frågande till vissa av de metoder som användes i Ericastiftelsen, är det lätt att känna djup respekt för de ambitioner som vägledde verksamheten.

Inga Sanner är professor vid ­institutionen för litteraturvetenskap och idéhistoria vid Stockholms universitet.

 

– Publ. i Respons 3/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet