Föregående

nummer

Torsdag 17 augusti 2017

4/2014

Tema: Europas urkatastrof. Synen på första världskrigets utbrott håller på att förändras.
Filosofi & psykologi
Per Magnus Johansson
Psykoanalys och humaniora
Daidalos | 280 s | Isbn 9789171734266
Recensent: Carin Franzén
Kritik av både reduktionism och gränsöverskridande

Den röda tråden i Johanssons essäer är å ena sidan en polemik mot ambitionen inom psykologin att söka sin grund i naturvetenskapen. Å andra sidan vänder han sig mot det postmoderna nedrivandet av alla tabun, som han anser innebär en risk för psykotisk gränslöshet.

Titeln på Per Magnus Johanssons essäsamling, Psykoanalys och humaniora, leder mina tankar till den pågående diskussionen om nyttan av humanistisk forskning. Inför EU:s kommande storsatsning, ramprogrammet Horisont 2020, skriver kommittén för humaniora inom Science Europe (en forskningspolitisk organisation som består av över 50 forskningsfinansiärer och forskningsutövare, däribland Vetenskapsrådet), att de ”komplexa sociala utmaningar vi står inför idag inte enbart kan förklaras av materiella, miljöbetingade och biologiska orsaker”. Man måste också förstå ”den mänskliga faktorn” och det kan man, som kommittén skriver i sitt dokument ”Humanities in the Societal Challenges”, endast göra genom att undersöka ”de historiska, kulturella och kommunikativa processer som omfattar mänskligt liv”.

När forskare inom humaniora uppmanas att ta del av EU:s miljardsatsningar är det kanske inte alltid de mest nyanserade, komplexa eller subtila analyserna av den mänskliga faktorn som efterfrågas. Snarare rör det sig om att förmå forskarna inom detta område att omsätta sin kunskap i mer direkt samhällsnytta. De exempel på områden där humaniora kan göra skillnad är enligt kommittén för Science Europe hälsa, välfärd, energi, transporter, klimat- och säkerhetsfrågor. För en litteraturforskare (och det är framför allt litteraturvetenskapen Johansson vänder sig till i en vilja att lyfta fram förhållandet mellan psykoanalys och humaniora) är det verkligen en utmaning att försöka omformulera sitt intresse för, låt oss säga fransk medeltidslyrik, till ett bidrag inom något av ovan nämnda exempel. Det är nog inte lättare för en psykoanalytiker även om frågor om hälsa och välfärd torde finnas med på dagordningen. Den typ av kunskap och människosyn som ligger till grund för det psykoanalytiska och humanistiska kunskapssökandet har nog inte särskilt stort utrymme i dagens forskningspolitik.

Ett gemensamt drag hos psykoanalys och humaniora är nämligen övertygelsen att det i allt mänskligt liv finns ”det som man lätt kan ha säker kunskap om och det som är betydligt mindre tillgängligt för obestridlig kunskap”, som Johansson skriver. Det rör sig framför allt om ett delat intresse för det som man trots alla vetenskapliga framsteg inte kommer tillrätta med eller kan räkna och mäta. Detta är områden som undandrar sig kunskap, men som inte bara psykoanalytiker utan också många konstnärer och författare uppehåller sig vid.

Det förekommer naturligtvis forskare inom humaniora som inte är av uppfattningen att sådana områden finns och som avvisar den psykoanalytiska grundtesen om det omedvetnas avgörande betydelse för mänskligt liv. En växande skara humanister väljer i dag att vända sig till den naturvetenskapliga metodiken. Inom det som kallas ”New Humanities” kan man se flera exempel på tillämpningar av rön från bland annat neurovetenskap och kognitionsteori i en strävan att förnya den humanistiska kunskapstraditionen.

Även den tankeströmning som går under benämningen posthumanism karakteriseras av en öppenhet inför nya teknologier och naturvetenskapliga perspektiv. I grunden är posthumanismen likväl ett -vidareförande av strukturalistiska och poststrukturalistiska
tankeströmningar, som varit tongivande inom humanistisk forskning från 1960-talet. Kärnan är ett ifrågasättande av den androcentrism som utgjort den humanistiska traditionens grundval åtminstone sedan renässansen. Den kritiken hämtar även inspiration från psykoanalytisk teori, inte minst ”den lingvistiska och subversiva tolkning som initierades i Frankrike av Jacques Lacan”, med Johanssons beskrivning.

Johansson diskuterar nu inte särskilt ingående vari denna ”subversiva” sida hos psykoanalysen ligger eller den förnyelse som skett av den humanistiska kunskapstraditionen. I stället är den röda tråden genom de olika essäerna en viss polemik mot å ena sidan en som han menar reduktionistisk tendens inom den egna disciplinen – psykologin – då den söker sin grundval i naturvetenskapen. I en av bokens längre essäer, ”Om mordet och modet att vilja veta”, redogör Johansson för den naturvetenskapligt inriktade psykologiska forskningen, som något ensidigt exemplifieras av Sten Levander, närmast ökänd för sina drastiska och provokativa uttalanden. Större delen av denna essä kretsar likväl kring en jämförelse av två äldre studier i psykopatologi skrivna av Andreas Bjerre och Olof Kinberg i början av 1900-talet. Den idéhistoriska tillbakablicken pekar på ett intressant vis rakt in i en djupare kontrovers kring exempelvis hur diagnoser kring ADHD och andra bokstavskombinationer ska uppfattas – som hjärnskador som kan medicineras eller som psykosociala problem som bör analyseras i ett större sammanhang?

Å andra sidan ser Johansson ett problem i ”det postmoderna nedrivandet av tabun”, det han ser som en upplösning av lagar och normer, vilka hittills strukturerat det västerländska samhället. Det märks inte minst i essän ”Om fadern i tiden” som presenterar den franske psykoanalytikern och rättshistorikern Pierre Legendre. I Frankrike räknas Legendre som konservativ. Uppfattningen baseras framför allt på hans starka betoning av faderns symboliska funktion i varje samhälle. Enligt Johansson har denna funktion i dag reducerats till fysisk närvaro – att pappan är med ”sina barn och till att han är aktiv i hushållsarbetet”. Om jag förstår rätt menar Johansson vidare att denna förändring av genusordningen (som jag tror är sant revolutionär) innebär en risk för psykotisk gränslöshet: ”Det är som om barnet skall dränkas i kärlek.” En risk som alltså härrör från att det inte längre skulle finnas någon symbolisk, given auktoritet som kan upprätthålla gränser, i synnerhet mellan könen: ”Vi diskuterar i början av 2000-talet om de två könen inte kan upplösas i ett ’hen’”. Johansson anser att det inte heller finns någon möjlighet att ifrågasätta denna tendens till upplösning av heterosexuella normer och andra regleringar: ”I våra dagar ses gränsöverskridandet inte sällan som det mest naturliga och knappt möjligt att ifrågasätta. […] snarare väcks irritation, kritiskt avståndstagande och upprördhet över att en enskild tänker att allt inte borde vara tillåtet och att gränser tillhör de mänskliga villkoren.” Jag kan inte annat än erkänna att just denna essä väckte en del irritation, inte minst med tanke på att vi i dag i Europa ser djupt oroande konservativa motreaktioner mot just gränsupplösning av olika slag breda ut sig.

Det är synd att Johansson i sitt framhållande av faderns och lagens symboliska betydelse inte nämner Julia Kristeva, i synnerhet som hon annars får en framträdande plats i hans bok. Man skulle nämligen kunna nyansera Legendres teori om ”lagens konst”, det vill säga alla samhällens behov av gränser och lagar, med ett perspektiv som inte tar sin utgångspunkt i den gamla patriarkala traditionen. Som Kristeva skriver i den moderna klassikern Stabat Mater från 1983: ”Om en modernitetens etik inte längre blandas ihop med moral; om en etik består i att inte undvika Lagens besvärande och ofrånkomliga problematik, utan i att skänka den kropp, språk och njutning – då kräver dess omformulering likväl kvinnornas deltagande.” Jag kan inte se annat än att det är just detta som håller på att ske på ett antal upplysta platser i vårt samhälle idag.

Johansson tar likväl upp Kristeva som ett exempel på en psykoanalytiker som inte bara är en framträdande humanistisk forskare utan som också tar sig an aktuella samhälleliga frågor. Exemplet visar hur psykoanalysens förhållningssätt till sociala problem som främlingskap och diskriminering inte handlar om att finna direkta lösningar utan om att utöka förståelsen för människans villkor, i det förflutna liksom i dag. Den hållningen, vilken också präglar humaniora, bildar en motvikt till jakten på snabbköpta politiska poänger, som att upprätta lag och ordning med hjälp av vattenkanoner i den parisiska förorten eller deportationer av romer – om vi nu ska hålla oss till Frankrike.

Johansson framhåller vidare att Lacan är en nyckelfigur för att förstå den mer aktiva roll psykoanalysen har i Frankrikes akademiska, offentliga och intellektuella liv. Han nämner bland annat betydelsen av Lacans öppna seminarier, vilka pågick under närmare tre decennier, fram till 1981. Inte bara akademiker och verksamma psykologer lockades av Lacans föreläsningar utan även en stor intresserad allmänhet. Som Johansson påpekar är psykoanalysen från första början något mer än en behandlingsform. Den är en av modernitetens centrala teorier om människan. Men till skillnad från den traditionella humanismen blir människan i denna teori detroniserad – hon är inte längre herre i sitt eget hus, som Freud uttryckte saken. Det är framför allt betoningen av denna bristfällighet som framhålls i Lacans omläsning av Freud. Med Johanssons formulering eliminerar Lacan till viss del föreställningen om en hel människa.

I det perspektivet förstår man lättare den roll psykoanalysen har haft för utvecklingen av den humanistiska forskningen genom franska poststrukturalister som Foucault, Kristeva, Deleuze och Derrida. Johansson nämner förvisso psykoanalysens betydelse för franska filosofer och forskare, men i essäerna tycks mig humaniora begränsas till ett rätt vagt bildningsideal förankrad i psykoanalysens egen historia, det vill säga hos Freud. Till skillnad från Freud, som uppvisade en viss oro för att hans fallbeskrivningar kunde läsas som noveller, betonar Johansson detta släktskap och menar att humaniora borde ingå som en självklar del i utbildningen av psykoanalytiker.

Det är inte Johanssons huvudsyfte att bedriva analyser av litteratur och konst men han visar hur psykoanalysen sedan Freud stått i en intim förbindelse med litteraturen. Han ger också prov på några psykoanalytiska läsningar av konst och litteratur, i synnerhet Strindberg är en återkommande favorit. Här framgår också hur trogen Johansson är Freud och de vägar denne öppnade till litteraturen och konsten med sina analyser av exempelvis Hamlet, Bröderna Karamazov eller Michelangelos mäktiga marmorskulptur av Moses. Inom litteraturforskningen har likväl den traditionella psykoanalysens i grunden biografiska perspektiv – det var författarens eller konstnärens psyke Freud ville förstå – problematiserats och fokus ligger i dag på material och kontext, vilka formar det subjektiva, snarare än på verket som en källa för upphovsmannens eventuella lösningar på sina konflikter.

Förändringen hänger ihop med den -period i psykoanalysens historia som kommit att präglas av Lacans inflytande, 1950- och 60-talet, då den stora tvistefrågan även bland humanistiska forskare var humanioras vetenskapliga grund. I Lacans och Foucaults efterföljd ifrågasattes tidigare uppfattningar om människans suveränitet och man hävdade att hon i själva verket resulterar ur strukturer som övergår henne själv. Den samtidshistorien framgår inte riktigt i essäerna även om Johansson på ett pedagogiskt vis redogör för Lacans teorier om människans beroende av språkets strukturer. Det subversiva draget får inte desto mindre en återkomst i de avslutande mer personliga anteckningarna om kärlek, vilka tycks drivna av frågan vad begäret vill i och genom alla institutioner, normer och regleringar.

Jag vet inte om det beror på en medveten ovilja att komplicera det ofrånkomligt komplicerade, men jag hade väntat mig att relationen mellan humaniora och psykoanalys skulle ha formulerats på ett mer radikalt vis av Johansson. Då hade hans bok också blivit ett vassare argument i den pågående diskussionen om humanioras nytta och psykoanalysens relevans. Likafullt vänder sig Johansson mot övertron på det enkelt mätbara och evidensbaserade i dagens forskningspolitiska klimat, vilket också måste ses mot bakgrund av den nyliberala världsordningens dominans. När det kommer till kritan är det stora hotet mot den människosyn som framträder i såväl den humanistiska kunskapstraditionen som i psykoanalysen inte så mycket motsättningen mellan olika vetenskapliga tillhörigheter som den ekonomiska styrningen, oftast i form av New Public Management, vilken behärskar såväl psykiatrin som forskningspolitiken. Den forskning som kan visa på statistiskt säkerställda resultat blir belönad. Resten – de frågor om mänskligt liv som inte låter sig besvaras på detta vis – torde även i fortsättningen besjäla psykoanalys och humaniora.

Carin Franzén är professor och föreståndare för forskarskolan Språk och kultur i Europa vid Linköpings universitet.

– Publ. i Respons 4/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet