Föregående

nummer

Torsdag 17 augusti 2017

4/2015

Tema: Nationen & Nationalstaten, i en tid då många sluter upp kring nationalstaten och understryker nationella skiljaktigheter.
Filosofi & psykologi
Markus Gabriel
Varför världen inte finns
Norstedts | 222 s | Isbn 9789113060231
Recensent: Hans Ruin
Kritisk realism för en ny tidsålder

Markus Gabriel, ett stjärnskott inom den tyska filosofin, ansluter sig till den rörelse som vill göra upp med postmodernismens relativism och konstruktivism. Hans filosofi är dock inte nyempirism eller naturalism, utan framstår som en vidareutveckling av fenomenologin.

För några år sedan genomfördes ett symposium i Stockholm på temat ”Vad var det postmoderna?”. Det resulterade senare i en liten bok med samma titel redigerad av Sven-Olov Wallenstein (utgiven av Axl Books) med texter av flera av de filosofer och humanister som framträtt under åttio- och nittiotalet och som kommit att förknippas med denna riktning, däribland jag själv. I mitt bidrag försökte jag förklara min motvilja mot detta begrepp och bakgrunden till att jag själv i princip aldrig hänvisat till det. Som beteckning för en tankeriktning och ännu mer som en metod var ”postmodernismen” i mina ögon redan från början indragen i en polemisk generationslogik, tömd på intellektuellt innehåll. Att uppträda som postmodernist eller att vara mot postmodernismen framstod som två bekväma sätt att väja för den svårare uppgiften, nämligen att tänka kunskap och erfarenhet i ljuset av deras oavvisliga förmedling.

Med sin kritiska filosofi hade Kant lämnat vidare en fortsatt giltig problemställning, nämligen hur objektiv kunskap om världen är möjlig hos ett ändligt intellekt. Fenomenologin hade vid det förra seklets början visat att varken den absoluta idealismens eller den naturvetenskapligt inspirerade empirismens förkritiska naturalism låter oss komma runt denna fråga. Att tänka värld, verklighet och natur på ett filosofiskt ansvarsfullt sätt måste inbegripa utforskandet av hur dessa företeelser ges och hur de får mening för ett ändligt subjekt, utan att därmed förlora sig i subjektivism. Vad dess grundare Edmund Husserl lanserade med sina epokgörande Logiska undersökningar från 1900 var just en sådan undersökning av värld som mening och intentionalitet och av sanning som givenhetssätt, allt under devisen ”till sakerna själva”.

Jag associerar till denna bakgrund när jag läser den tyske filosofen Markus Gabriels populärfilosofiska manifest Varför världen inte finns, som utkom på tyska 2013 och som nu föreligger i en (som alltid) utmärkt översättning av Jim Jakobsson. Det är en märklig bok av en märklig gestalt. Markus Gabriel är född 1980. Han var trettiotre när den aktuella boken kom ut på tyska och hade då redan bakom sig tre böcker, däribland en vid samma tid på engelska utgiven studie i tysk idealism, Transcendental Ontology – Essays in German Idealism. Han har en bakgrund i både filosofi och grekiska, med bland annat en avhandling om antik skepticism. Bara tjugonio år gammal utsågs han till den yngsta professorn i filosofi i Tyskland, på en lärostol i kunskapsteori i Bonn.

I den aktuella boken förklarar sig Gabriel vara en anhängare av den ”nyrealism” som under det senaste decenniet tagit på sig uppgiften att göra upp med den föregående postmoderna filosofins konstruktivism och relativism. En tongivande röst i denna rörelse är den italienske filosofen Maurizio Ferraris, vars Manifest för en ny realism kom i svensk översättning i slutet av 2014 (se Respons 1/2015). Dit hör också Quentin Meillasoux som redan 2005 publicerade sin inflytelserika Après la finitude, samt amerikanen Graham Harman som i flera böcker utvecklat den senares ”spekulativa realism”. Ett sammanbindande tema i deras argumentation är att den föregående filosofin varit fångad i ”korrelationism”, som ett samlingsnamn för uppfattningen att det inte finns någon objektiv värld i sig utan att all verklighet är subjektivt och språkligt förmedlad. Ur ett mer allmänt existentiellt perspektiv fångas hållningen i Meillasoux önskan om att nå ut i det ”stora yttre”, le grand dehors. På olika sätt ger de uttryck för en känsla av instängdhet i en modern kulturteori som spåras hela vägen tillbaka till Kant och hans ”kopernikanska revolution”.

Markus Gabriel nämner ett möte med just Ferraris sommaren 2011 som det ögonblick som för honom personligen ringde in den ”nyrealistiska” tidsåldern. Postmodernismen trodde att den kunde genomskåda människans metafysiska illusioner men ledde i stället till nya illusioner, framför allt till ”konstruktivismen”, som förnekar att det finns några fakta i sig. Ändå är det inte i första hand i polemik mot Kant eller olika nykantianismer som Gabriel skriver in sig i filosofihistorien. Hans ”nya” filosofi är inte en nyempirism eller naturalism. I stället framstår hans tänkande i flera avseenden som en populär vidareutveckling av just fenomenologin. Han är inte ensam om denna härkomst. Ferraris har en bakgrund i hermeneutisk filosofi och dekonstruktion och Harman disputerade en gång på Heidegger. Snarare än att se den aktuella nyrealismen som en variant av en sedan länge pågående och ofta okunnig analytisk-filosofisk kritik mot postmodern och kontinental filosofi överlag, bör den nog snarare förstås som en intern uppgörelse inom den kontinental-filosofiska traditionen. I viss mån återkallar den de motsättningar som rådde inom den tidiga fenomenologin mellan en mer transcendental-idealistisk och en mer realistisk falang, där Heidegger lutade åt den senare.

Det Heidegger gjorde var att förvandla fenomenologins studium av mening till en ontologi, till en lära om varat. En ny ontologi är det också som Markus Gabriel ger sig i kast med här, bitvis explicit i Heideggers efterföljd, men i en anda och stil som demonstrativt vänder sig bort från mästaren i Freiburg. Boken präglas av en blandning av populärkulturella referenser och spekulativa ambitioner som mer påminner om Slavoj Zizek (som också lovordar boken på omslagets baksida).

I brett uppmålade kapitel går Gabriel igenom världen, existensen, vetenskapen, religionen och konsten. Grundtanken bakom hela arbetet och förklaringen till den avsiktligt provocerande titeln är att Världen med stort V inte finns. Det finns ingen jättelik sak därute som vi kan beteckna och förhålla oss till genom tanke och språk, vare sig vi nu väljer att kalla den ”Världen”, ”Universum”, ”Materien” eller ”Gud”. Monismen, den ontologiska enhetsläran, är förlegad. Vi kan inbilla oss att det vi lever i är just en Enda värld, men när vi försöker gripa den så löser den upp sig i olika föremåls- och erfarenhetsdomäner eller ontologiska regioner.

För Gabriel är materialismen en metafysisk illusion. Den djupaste nivån i hans nya system är det han kallar ”meningsfält”, områden inom vilka olika typer av föremål ger sig till känna. Skor och ölflaskor hör till ett meningsfält, tankar och drömmar till ett annat. Också gud har sitt meningsfält, liksom enhörningar och Odysseus. Den som försöker förvandla eller reducera det ena till det andra hamnar vilse och skapar filosofiska skenproblem.

Förutom till Heidegger – som han vid en punkt tackar och ”lämnar bakom sig med en vänlig vink” – har Gabriel enstaka referenser till Leibniz. Men på sitt litet fräcka sätt bryr han sig inte om att förklara bakgrunden till sitt sätt att tänka och hur djupt förbundet det är inte minst med Husserls fenomenologi, från vilken han också hämtar flera av sina bärande begrepp, som ”mereologi”, ”regional ontologi” och ”meningsfält”, liksom hans sätt att aktualisera ”anden” (tyskans Geist). Just i sin dubbla kritik mot naturalism och mot relativistisk världsåskådningsfilosofi påminner han om Husserl i dennes berömda programuppsats ”Filosofi som sträng vetenskap” från 1911.

Husserl ville också skapa en filosofi som kunde inbegripa det faktum att värld alltid är värld som framträder för någon inom ett visst sammanhang. Gradvis vände han sig tillbaka till den transcendentala idealismen och dess idé om ett konstituerande ”transcendentalt jag”. Denna väg följer dock inte Gabriel. I betoning av ”fält” som ett slags ontologiska mellanrum inom vilka verklighet ger sig till känna ligger han närmare Heidegger. ”Existens” är för honom liktydigt med ”att framträda i ett meningsfält”. I nästa skede kan han definiera ”värld” som meningsfältet av alla meningsfält, men därmed också som något som självt inte framträder i ett sådant fält. Världen är snarare namnet på det yttersta sammanhang som självt inte ingår i ett sammanhang. Materialismen och idealismen begår samma misstag när de tror att det går att förvandla detta yttersta sammanhang till något föremålsartat.

Ur denna kritiska realism utvinner Gabriel en serie teser, med bitvis långtgående kulturfilosofiska implikationer. En av dem gäller nihilismen, föreställningen att den vetenskapliga världsbilden berövar världen dess mening genom att undanröja all transcendens och ersätta den med en stor, kall och expanderande rymd. I detta ser han i Nietzsches efterföljd snarare ett slags negativ teologi som döljer sitt metafysiska övermod bakom en gest av uppgivenhet. För Gabriel finns ingen giltig ”vetenskaplig världsbild” som en ersättning för en tidigare ”religiös världsbild”. Han vänder sig i stället mot alla sorters världsbilder som i grunden reduktionistiska påståenden om vad världen egentligen är.

Han drar inte några utförliga etiska eller politiska växlar på sin nyrealistiska pluralistiska menings-ontologi, men det råder ingen tvekan om att han ser den som anti-totalitär också i politisk mening. Därmed erbjuder den en filosofisk grundval för en demokratisk politik som bejakar mångfald. I den har också konsten och religionen en plats. Han öppnar sig mot en konfessionslös religiositet i Schleiermachers anda, i öppen polemik mot nyateismens förenklade evangelium. Och i Malevitj svarta kvadrat ser han hur tingen befrias från en betvingande verklighet och hur meningsfältet visar sig som verklighetens djupaste nivå. Allt säger sig syfta till att befria människorna från vanföreställningar och instängdhet i dogmer, såväl religiösa som scientistiska och till att visa att världen inte är färdig, utan ”en stor expedition från inget till oändligheten”.

I sina återkommande hänvisningar till amerikansk populär film och tv avviker Gabriel närmast programmatiskt från den apokalyptiskt kulturelitistiska tonen hos den äldre kritiska teorin och dess förvaltare. Om han lämnar Heidegger bakom sig med en ”vänlig vink” så får Adorno här försvinna utan omnämnande. Bakom den lättsamma och ikonoklastiska tonen – ”från Sein till Seinfeld” är ett exempel på en gabrielism – döljer sig en person som har tillägnat sig mycket av det bästa inom tysk idealism och fenomenologi, men som valt att i den här boken delvis sopa igen sina spår. I stället för att ta ställning till föregångarna och visa vad han bygger på och var han går vidare, lanserar han övermodigt sitt eklektiska budskap som en ”egen” filosofi. Slutresultatet blir en lättsam men sympatisk och i vissa avseenden angelägen version av en kritisk realism för en ny tidsålder, präglad av populärkultur och av slagfärdig självprofilering.

Hans Ruin är professor i filosofi vid Södertörns högskola.

– Publ. i Respons 4/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet