Kroppen som bärare av mänsklig mening och bas för en moralfilosofi

Fredrik Svenaeus erbjuder en skärskådning av naturlighetsbegreppet och samtidens konstruktivistiska syn på allt som tidigare kallats naturligt, men tonvikten i boken ligger på kroppen och kroppsligheten som meningsbärande. Uppmaningen att låta kroppens kunskap berika tänkandet återkommer som en refräng i boken, men samtidigt lyfter Svenaeus fram kroppens potential att också fjättra oss. Den blir tydlig inte minst när det gäller den digitala kulturen, för den är inte, som författaren hävdar i ett tankeväckande resonemang, en flykt från kroppen, utan en exploatering av den.

Den här kroppen, vad är den för något? Den som jag alldeles nyss satte ned vid skrivbordet – som alldeles nyss satte mig ned vid skrivbordet – och som sträckte sina, mina, händer mot tangentbordet och började skriva. På denna fråga har mina händer, oavsett hur intensivt jag betraktar deras rörelse, inte något svar; inte heller mitt hjärta vet, hur uppmärksamt jag än lyssnar till dess slag. De bara rör sig. Det bara slår. På samma sätt som min kropp blir ett objekt möjligt att omtala först när jag avgränsar den från mig själv, tycks svaren på frågan om vad den faktiskt är inte härröra från kroppen i sig, utan påföras den utifrån. 

Så kan kroppen, min kropp, till exempel bli en uppsättning ägodelar, en ekonomisk resurs, inte bara genom det arbete den kan utföra, mina fingrars nedslag mot tangenterna som så småningom ska resultera i en säljbar text, utan också som ren råvara. Jag har en överflödig njure, jag har blod som jag kan avvara och dessutom har jag en fungerande livmoder som jag, åtminstone på vissa platser i världen, skulle kunna ställa i marknadens tjänst. Också i andra avseenden är kroppen en tillgång: till exempel skulle jag kunna visa upp den på en nätdejtingsida, i förhoppning om att den ska locka någon till sig. Omvänt är den också ett knippe mekanismer som jag själv kan stimulera, manipulera och i viss mån tillfredsställa: ger nätdejtingen ingen utdelning, finns alltmer avancerade sexrobotar till hands.

Också i andra avseenden är kroppen en tillgång: till exempel skulle jag kunna visa upp den på en nätdejtingsida, i förhoppning om att den ska locka någon till sig.

Men så är den ju också alltid något annat, något som gör själva gränsen mellan det som är kropp och det som inte är det närmast omöjlig att dra. Kroppen, den levda kroppen, är själva kärnan i den mänskliga subjektivitet som ingen objektiv beskrivning kan famna fullt ut. Inifrån är kroppen inte ett objekt i världen, utan en förutsättning för att världen alls ska kunna framträda. När jag räds, gråter, är arg eller skälver av lust, är det den som räds, gråter, är arg eller skälver av lust. När kroppen gör ont är det jag som har ont, inte den.

Det är någonstans här, i detta fenomenologiskt präglade inifrånperspektiv på kroppsligheten, som filosofen Fredrik Svenaeus tar sin utgångspunkt i Det naturliga – En kritik av queerteorin, transhumanismen och det digitala livet. Det är en titel som i någon mån utlovar något annat än vad boken faktiskt levererar; även om Svenaeus också erbjuder en skärskådning av naturlighetsbegreppet och samtidens konstruktivistiska syn på allt det som tidigare kallats naturligt, så ligger dess tonvikt någon annanstans – vid ett envist insisterande på kroppen och kroppsligheten som meningsbärande, som en bärande del av innebörden hos begreppet mänsklig mening i sig.

Utifrån denna grundhållning för Svenaeus en diskussion om ett antal fenomen i samtiden, däribland queerteorin, som visserligen i det allmänna medvetandet har kommit att förknippas med en identitetspolitisk agenda, men som i sin kärna – till skillnad från övriga bokstäver i HBTQ-kombinationen – är mer radikal än så. Manligt och kvinnligt är med en queerteoretisk förståelse iscensättningar, upprepningar av gester, men den könslighet som framträder genom denna charad är i sig inte bunden till det biologiska könet, utan helt frikopplad från det. Queerprojektet syftar inte som traditionell feminism till att ifrågasätta betydelsen av könskategorierna, utan upplösa dem helt. Med författarens egen, möjligen litet slarviga, sammanfattning: ”kulturen bestämmer allt, bort med naturen”.

Att en queerteoretiker skulle avfärda Svenaeus läsning av teorin som grund hyser jag inga tvivel om, men även med detta i åtanke pekar hans resonemang mot något som är verkligt intressant, och som också ställer naturlighetsbegreppet på sin spets, nämligen spänningen mellan å ena sidan transpersonens i grunden essentialistiska önskan att korrigera sitt kön till det som hen upplever som sitt eget, å andra sidan queertänkandets avfärdande av varje essentialistisk förståelse av könsbegreppet. Med queerpolitikens agenda tagen på allvar skulle grunden för medicinska könskorrigerande åtgärder omedelbart omintetgöras, eftersom könet ändå bara är en mask vi iklär oss, en mask som även om den avlägsnas aldrig blottar något verkligt ansikte.

Som samhälle förstår vi i dag emellertid det biologiska könet som något som verkligen kan ”bli fel”, och därmed behöva åtgärdas, en hållning som aktualiseras i frågan om behandlingen av unga med könsdysfori som på senare tid debatterats i medierna. Vissa människor föds helt enkelt med fel kön – ett säkerligen riktigt antagande, men ett som står i bjärt konstrast mot en annan av samtidens centrala dogmer: sexualiteten kan – så länge dess uttryck inte åsamkar någon annan skada – aldrig bli fel. Under samma historiska period som könsdysforin fått status som ett medicinskt tillstånd som kan behandlas, har homosexuella kämpat för att befrias från sin sjukdomsstämpel. Denna klyfta mellan vår förståelse av kön och sexualitet har, konstaterar Svenaeus, en grundläggande förutsättning, nämligen den fullständiga separationen mellan sexualitet och könsidentitet, en separation som har sin grund i ett avvisande av människans biologiska förutsättningar som inte tycks ligga den radikala queerteorins långt efter. 

Hur vi förstår våra kroppar och deras längtan formas med andra ord i hög grad av den berättelse som vi skapar oss om deras mening; vi distanserar oss från vissa tillstånd, och identifierar oss med andra. Oavsett dess skiftande utslag tycks emellertid ett förbli konstant i vårt kulturella tänkande kring kroppen, nämligen antagandet om att den är möjlig att separera från oss själva, ett antagande som kanske finner sitt tydligaste uttryck i Descartes utsaga om tänkandet som existensens fasta punkt. Vad Svenaeus föreslår är i stället en revidering: Jag känner, alltså finns jag till. Men på detta avvisande av det rena tänkandet följer alls inte någon motsättning mellan tanke och känsla, tvärtom: vi ska, menar Svenaeus, inte sluta tänka, vi ska börja tänka med kroppens hjälp och utifrån kroppens förutsättningar. 

Vi har, skriver Svenaeus, inte i första hand förlorat vår frihet till nätjättarna. Det är värre än så: vi har förlorat vår frihet – nej, vi har villigt givit upp den – till någonting som finns inuti oss själva.

Denna emfatiska uppmaning om att låta kroppens kunskap berika tänkandet är en refräng som återkommer i boken, inte minst i författarens diskussion av samtidens digitala kultur, där han på ett tankeväckande sätt vänder på begreppen. Den digitala tillvaron utgör inte, som det ibland görs gällande, en flykt från kroppsligheten, tvärtom är den en exploatering – en pervertering, om man så vill – av djupt liggande kroppsliga impulser. Vi har, skriver Svenaeus, inte i första hand förlorat vår frihet till nätjättarna. Det är värre än så: vi har förlorat vår frihet – nej, vi har villigt givit upp den – till någonting som finns inuti oss själva. 

Den i många avseenden medvetna manipulation av den mänskliga kroppens sociala, sexuella och aggressiva drifter som till exempel dataspel och sociala medier står för, är i sig ett uttryck för en förtingligad syn på kroppen. Men deras djupgående påverkan på oss och vår tillvaro ska snarast förstås som motsatsen, en direkt effekt av det faktum att våra kroppar och våra jag inte går att skilja åt. Med insikten om att kraften i den digitala verklighet vi upprättat för oss i högsta grad går tillbaka på mänskliga – det vill säga kroppsliga – grundemotioner, följer också frågan om på vilket sätt dess verkan på oss ska förstås. Svenaeus resonerar kring ett fenomen som våldsspel. Är det att tolka som en förstärkning av destruktiva mänskliga impulser som hellre borde kväsas eller är det tvärtom en kanalisering, till och med en sublimering, av eviga mänskliga drifter, som annars skulle komma upp till ytan på ett annat och mindre harmlöst sätt?

Oavsett hur vi väljer att besvara den frågan tycks det stå klart att människans relation till det digitala – eller, om man så vill, hennes relation till sig själv genom det digitala – är allt annat än lyckosam. Vid sidan om den statistik som visar att hälften av alla svenska 2-åringar använder internet dagligen, eller att en genomsnittlig amerikansk 18-åring tillbringar sex timmar om dagen framför en skärm, tv-tittande och datoranvändning i skolan inte inräknat, kan ställas siffror som visar på ett direkt samband mellan användning av digitala medier och psykiska problem som ångest, ilska och depression. Sådan internationell forskning sätter definitivt den inhemska dubbleringen av barns och ungdomars psykiska ohälsa under de senaste tio åren i ett nytt och tämligen illavarslande ljus.

Kroppen är, i synnerhet i de sociala mediernas sammanhang, snarare en expressiv yta än en upplevd realitet, samtidigt som den för såväl Facebookanvändaren som League of Legends-spelaren utgör själva bindningen till mediet – osynliggjord, men i högsta grad närvarande. Kroppens potential att både vägleda och fjättra oss framstår här med all önskvärd tydlighet, och vad detta leder fram emot är i sista instans en fråga om en av mänsklighetens grundföreställningar: Vad är frihet? Vad är självbestämmande? Och i synnerhet: Vad är frihet och självbestämmande i en kultur där vi så hängivet manipulerar oss själva?

Fri, svarar Svenaeus, är ingen annan än den som förmår att utöva självstyre, och självstyre kan inte utövas med mindre än att man känner sig själv. Det vill säga, i idén om frihet måste alltid också idén om självreflektion och självprövande ingå – och i detta ingår med nödvändighet ett erkännande av den egna sårbarheten och egna grundläggande beroenden. 

Det är i dessa regioner som jag skulle önska att bokens författare förmådde att borra djupare, att utvidga sitt tänkande om det naturliga på en gång utåt och inåt. Svenaeus presenterar ett antal möjliga tolkningar av naturlighetsbegreppet – som det friska, det normala, det biologiskt betingade – men landar slutligen på samma plats där han började, nämligen i konstaterandet att vi måste börja tänka med, inte mot, våra kroppar. Jag tror att det finns långt mer än så att säga om naturlighetsbegreppets innebörd, inte minst genom att tydligare koppla den inre natur som Svenaeus uppehåller sig vid till den icke-mänskliga natur som omger oss, för inte enbart riktar vi i allt högre grad blicken mot våra skärmar, vi gör det också på samma gång som vår icke-mänskliga omgivning utarmas i allt högre tempo. I botten av det digitala samhället, liksom i botten av den extremkonstruktivistiska synen på kropp och kön, finns både en strävan efter kontroll och en oförmåga att fördra det som undflyr denna kontroll, det vill säga allt det som i verklig mening är natur.

För att tala om en medveten maskin, måste vi först vara beredda att glömma det faktum att medvetandet hos allt levande är ett i djupaste mening förkroppsligat fenomen.

Den digitala teknikens övertagande av alltmer av det som tidigare tillhörde det mellanmänskligas område sker, som Svenaeus iakttar, parallellt med en transhumanistiskt präglad strävan att överskrida naturens begränsningar och göra också människokroppen till en produkt av mänsklig ingenjörskonst, samtidigt som intensiv forskning pågår för att i form av så kallat intelligenta maskiner skapa ett tänkande utan kropp. En varelse utan kropp kan inte känna, men även om detta kan tyckas vara en truism syns inga tecken på att utvecklarna av ”kännande robotar” låter sig nedslås. Kan en varelse utan kropp tänka? Enbart om, som datorpionjären Alan Turing en gång konstaterade, vi är beredda att förändra vår definition av tänkande på ett sådant sätt att det blir liktydigt med en maskinell process. För att tala om en medveten maskin, måste vi först vara beredda att glömma det faktum att medvetandet hos allt levande är ett i djupaste mening förkroppsligat fenomen. Som bland andra fysikern Ulf Danielsson har påpekat är den verkliga risken med de artificiellt intelligenta maskinerna således inte i första hand att de blir medvetna och försöker ta över världen – utan vad deras blotta närvaro gör med oss och med vår syn på oss själva.

Och här fungerar verkligen Svenaeus bok som en motkraft, för vad han skriver fram är i viss mening ingenting annat än ett utkast till en moralfilosofi, baserad i kroppens verklighet. Finns inte den andres verkligt närvarande ansikte, finns inte heller empatin; det är kroppen som är medkänslans själva förutsättning och ingenting annat än den. 

Den mänskliga tillvaron, skriver Svenaeus, ”är uppfylld av något som trotsar vår förståelse och ändå just därigenom ger livet mening”. Kroppen är inte ett estetiskt objekt, den är inte en uppsättning reservdelar, den är inte ett maskineri att manipulera – den är en gåva.

Den är en gåva, men vad är den mer? Jag antar att svaret, lika enkelt som det är obegripligt, lyder: Den är jag.