Föregående

nummer

Fredag 20 oktober 2017

2/2015

Tema: Energi och politik. Diskussionen om klimathotet har tagit semester…
Filosofi & psykologi
Joshua Greene
Vi och dom
Fri tanke | 432 s | Isbn 9789187513329
Recensent: Patricia Lorenzoni
Kulturell närsynhet och avpolitiserande syn på samhället

Joshua Greene vill formulera en utilitaristisk plädering för en sammanhängande global moralfilosofi. Trots sina storslagna anspråk lyckas Greene emellertid aldrig lämna det laboratorium som han dagligen arbetar i och den specifikt amerikanska politiska debatten.

I ett träskåp i en korridor på University College of London sitter the Auto-Icon, filosofen Jeremy Benthams kropp, iklädd gångkläder och med käpp. Bentham, som dog 1832, gav i sitt testamente detaljinstruktioner för hur the Auto-Icon skulle framställas och hanteras. Benthams önskan var att skåpet och dess innehåll skulle finnas tillgängligt i den händelse vänner och lärjungar ville fira ”grundaren till det mest framstående lyckosystemet för moral och lagstiftning".

Om sin insats för filosofin och världen hade Bentham höga tankar. Detsamma kan sägas om nybenthamiten Joshua Greene, vars bok Vi och dom kommit ut i svensk översättning på Fri Tanke förlag. Greene, som är kognitionspsykolog verksam vid Harvard, söker formulera en metamoral för vår globaliserade tid, ett slags schema för navigering genom moraliska konflikter. Det handlar inte om att slå fast vad som är rätt eller fel, utan om att noggrant väga argument för och emot olika former av samhällelig reglering, och därigenom hitta den pragmatiska väg som är bäst för alla inblandade.

Boken börjar med att teckna en urscen vilken som populärantropologisk fantasi känns tämligen välbekant. Runt en mörk skog lever olika ”stammar” som försörjer sig på fårskötsel. Varje stam har sitt sätt att fördela fåren mellan medlemmarna. När skogen en dag brinner ner kommer de tidigare åtskilda stammarna att mötas på de nya betesmarker som bildas. Nu uppstår plötsligt nya problem med hur man skall leva samman. ”Hur kan vi förstå dom, när det som dom vill känns så främmande för oss?”, som bokens baksidestext frågar.

Sådan är alltså problembeskrivningen. Globaliseringen är som en nedbrunnen skog i vilken människor som tidigare kunnat leva i lugn åtskillnad nu plötsligt blandas. Nya möten kräver nya lösningar. Greenes tes är att evolutionen rustat oss illa för att hantera det moderna samhällets problem. Därför måste vi allt oftare koppla bort vårt ”automatiska läge”, vår magkänsla, och i stället lugnt resonera oss fram till vad som fungerar bäst i ett visst läge. Via laboratoriebaserad kognitionsforskning bygger Greene upp sin argumentation om varför känslan i vissa lägen är en god riktningsgivare, men i andra lägen helt enkelt måste bortses ifrån. Det goda samhällets mål är ett maximerande av lycka och ett minimerande av olycka.

Det är, för att sammanfatta med Greenes egna ord, en utilitaristisk plädering för en ”sammanhängande global moralfilosofi” – ett ambitiöst och anspråksfullt projekt, således. Det är på många sätt också sympatiskt och flera av Greenes resonemang rimmar med ett slags sunt förnuft, inte minst när han benar ut den i USA oerhört kontroversiella frågan om abort. Bitvis är den kognitionsforskning som presenteras också rätt fascinerande.

Och likväl är det en bok som trots sina globala anspråk aldrig lyckas lämna det labb där Greene tillbringar sin arbetsvardag. Dessutom är den ganska odräglig i sin självgodhet och poserande ödmjukhet. Detta skriver jag trots att jag i själva kärnfrågan – den som handlar om vilken princip som skall vara vägledande för vad samhället skall reglera och vad som bör lämnas till medborgarna – ganska långt är beredd att hålla med författaren. Problemet ligger inte där, utan just i den kulturella närsyntheten och den avpolitiserande samhällsskildringen.

Joshua Greene är alltså utilitarist och håller, vid sidan av Jeremy Bentham, John Stuart Mill som sin föregångare och filosofiske läromästare. Den övergripande principen för ett samhälle bör vara att försöka åstadkomma största möjliga lycka åt största möjliga antal. Det är en nog så sympatisk idé, men som i alla fall i teorin kan leda till en del besynnerliga – och, kan tyckas, människofientliga – tillämpningar. Som John Rawls invände: om ett förslavande av en minoritet höjer nettolyckan i ett samhälle, är slaveri då försvarbart?

Greene svarar att exemplet ingenting har med verkligheten att göra och ger sig in i en kalkyl för att visa att givet vår mänskliga natur – såsom kognitionsforskningen och lyckoforskningen kartlagt den – kan inget samhälle bli totalt sett lyckligare genom att tillämpa slaveri. I detta tror jag i och för sig att Greene har alldeles rätt. Men hans sätt att diskutera slaveriet är likväl symptomatiskt för en näst intill total oförmåga att se bortom individen, till och med när det handlar om en institution som per definition är en relation: du kan inte vara slavägare utan din slav, du kan inte vara slav utan din herre. Både slavägaren och slaven framstår hos Greene som isolerade partiklar vilkas lycka respektive olycka kan adderas och subtraheras i en enkel kalkyl. Härmed blir slaveriet mest en fråga om oförnuftig produktion; dynamiken i relationer av överordning och underordning får ingen plats, exploaterandet av människor framstår närmast som en konsekvens av felslut och missförstånd. Därmed borde det enkelt kunna informeras bort.

Det är inte bara avpolitiserande, det är också oerhört platt. Att den som har makten att exploatera andra kan få ut någonting av själva relationen överordning/underordning och att denna vinst är något annat än de njutningar som kan köpas genom rikedomen som slaven genererar tycks inte ha föresvävat Greene.

Greene må ha rätt i att utilitarismen (eller ”djuppragmatismen”, som han föredrar att kalla det) är en ofta missförstådd idé. Men hans egen reduktionistiska världsbeskrivning når inte längre än halvvägs till att motbevisa dessa påstådda missförstånd. Tryggt förankrad i sitt laboratorium, kallar han sina filosofiska tankeexperiment för ”bananflugor” och kryddar gärna sin text med små käcka utrop om de nya fantastiska idéer han fått vid det kognitionspsykologiska dragskåpet. I laboratoriet finns bara individer som fungerar ungefär som Greene själv, med möjligt undantag för de högintressanta testpersoner som bär på kliniska empatistörningar.

Med tanke på att Greenes intresse ligger i problem som i grunden är relationella, är det anmärkningsvärt hur lätt han filtrerar bort inte bara maktrelationer, utan sociala relationer överlag. Låt mig nämna ett par exempel. Greene refererar till laboratorietester i vilka sex månader gamla spädbarn fått titta på filmer. Filmerna visar geometriska figurer som strävar än hit och än dit, än hjälper och än stjälper varandra. Efter att ha tittat på filmerna visar barnen tydliga preferenser för ”hjälpande” former, samtidigt som de uppvisar antipatier för ”stjälpande” dito. Mycket små barn fäller alltså värdeomdömen som premierar hjälpsamhet. Utifrån detta drar Greene snabbt slutsatsen att denna benägenhet tillhör vårt genetiska arv.

Nu är inte sex månader gamla barn några descartianska automater, något man kan tycka att Greene (som gärna nämner sin egen fadersroll) skulle kunna ha reflekterat kring. Ett genomsnittligt barn i den åldern har en vardag helt präglad av att sträva hit och dit, av att försöka krypa eller sitta, av att trilla och häva sig, av att bli hjälpt och ibland också stjälpt. Det behöver knappast vara något i generna nedlagt mysterium att barnen gillar hjälpsamma små klossar. Med det vill jag inte säga att preferensen inte är genetisk. Vad det handlar om är att Greene om och om igen, med vetenskapsmannens självklara auktoritet, drar slutsatser för vilka det saknas grund i hans egna refererade exempel.

Än värre blir det när han tar sig an laboratorieförsök gjorda i USA som visar hur testpersoner associerar svarta människors ansikten med negativa saker. Utifrån sådana resultat drar Greene slutsatser om människors nedärvda benägenhet att klassificera personer i (positivt laddade) ingrupper och (negativt laddade) utgrupper. Problemet är här att samtliga test han refererar till handlar om just vita människors reaktioner på svarta.

Ska man generalisera sådana här resultat till allmänmänskliga fenomen bör man ha litet mer på fötterna och något större känslighet för den politisk-sociala kontext i vilken testen utförs. Om svarta personer genomför samma test, blir resultatet en symmetrisk invertering då? Och om inte, vad händer då med antagandet om en nedärvd benägenhet att gilla lika och ogilla olika?

Just när det gäller ras finns experiment som pekar åt andra håll (och som Greene inte tar upp). Mest berömt är Kenneth och Mamie Clarks docktester från 1940-talet. Svarta barn fick välja mellan och beskriva två dockor som var identiska sånär som på hud-, hår- och ögonfärg. I dessa test – som har upprepats åtminstone så sent som på 00-talet med liknande resultat – visade de allra flesta svarta barn tydliga preferenser inte för sin ”ingrupp”, utan för de vita dockorna. Därmed bekräftade de det rådande samhällets hierarki, snarare än någon allmänmänsklig benägenhet att ”gilla lika”.

I laboratoriet är Greene bananflugornas herre. Men för den som inte okritiskt godtar argumenten framstår textens förnumstiga ton mest som ett grabbigt ryggdunkande mellan Greene och en bekräftande (gärna beundrande) läsekrets. Att utilitarismen är ”en lysande idé” upprepas så många gånger att det blir ett stående epitet. Och när Greene i ett tramsigt dramatiserande av sin egen storslagna tankeverksamhet börjar begära trumvirvlar av läsaren (ja, han gör det bokstavligen) får i alla fall jag lust att släppa boken i närmaste insamlingscontainer för Frälsningsarmén.

Förmodligen är det vad jag också hade gjort om jag inte tagit på mig att skriva om den och därför verkligen måste läsa den. Här finns ett kommunikationsproblem för en bok som vill övertyga globalt. Men som jag redan visat finns också betydligt djupare problem. Greenes berättelse om världen och det moderna livet följer ett nätt evolutionistiskt mönster; urscenen tecknas som ett ”stamliv”. Moderniteten innebär en dramatisk förändring och helt nya problem. Medan människor tidigare bara behövt förhålla sig till den spänningsfyllda relationen mellan jag och oss som tar sig uttryck inom stammen, rymmer det moderna livet också den moraliska spänningen mellan vi och dom, det vill säga konflikter mellan stammar. De eurocentriska generaliseringarna duggar tätt.

Exakt hur närsynt Greenes perspektiv är, blir tydligt i bokens sista del i vilken moraliska lösningar för en globaliserad värld skall levereras. Moderniteten, säger Greene, har inte bara inneburit att gamla stammar tvingas leva samman. De gamla stammarna, förenade av gemensam historia, har också brutits upp och omgrupperats utifrån åsiktsgemenskaper. I dag, hävdar han, finns två ”globala metastammar” förenade av abstrakta ideal. Vilka är då dessa stammar? Föga överraskande är den ena hans egen (social)liberala stam. Den andra definierar han som libertariansk, vi skulle kanske snarare säga nyliberal.

Så har vi alltså en värld med två och endast två globala positioner och dessa är bägge liberala. Som av en händelse följer de också Greenes personliga politiska vandring, som han själv gärna nämner i boken: från libertarian till socialliberal. Vid sidan av dessa stammar finns förvisso också socialkonservativa människor, men de är för ”hopplöst fast i stamtänkande” för att kunna kallas för globala. Sedan, får man förmoda, finns ett odefinierat ”resten” som inte behöver preciseras ytterligare.

På ett sätt tycks Greene lika hopplöst fast i sitt eget laboratorium – beläget i Harvard, Cambridge, Massachusetts, USA – som Bentham är i sitt bisarra tittskåp i London. Å ena sidan gör han anspråk på att ha formulerat en lösning på globala konflikter som inkluderar kollisioner mellan moraliska värdeskalor. Å andra sidan klarar han inte av att föra diskussionen ens det minsta lilla utanför den specifikt amerikanska politiska debatten. Och även där är den, som exemplen med perception av ras visar, mer än lovligt reduktionistisk.

Liksom Greene är jag övertygad om att det behövs en god portion pragmatism när vi förhandlar om hur vi ska leva samman i en föränderlig värld. Men när pragmatismen tar sig uttryck som provinsialism förklädd till storstilad universalism, då blir det ganska unket.

Patricia Lorenzoni är idéhistoriker verksam vid Göteborgs universitet och redaktör för tidskriften Ord&Bild.

– Publ. i Respons 2/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet