Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

5/2012

Tema: Ju tätare en stad är desto bättre sägs det vara. Men denna optimism skyler över en rad problem med urbaniseringen.
Konstarterna & medier
Åke Lundqvist
Kultursidan
Kulturjournalistiken i Dagens Nyheter 1864-2012
Bonniers | 277 s | Isbn 9789100127732
Recensent: Stina Otterberg
(Kultur)slagsida åt manliga aktörer

Det var inte alltid bättre förr, konstaterar Åke Lundqvist i sin bok om Dagens Nyheters kultursida. Det var först med Herbert Tingsten och Olof Lagercrantz som sidan blev riktigt kvalificerad och jämn. Lundqvists bok är användbar och värdefull och han skriver så bra att den kan nå en stor publik. Tyvärr är han sparsam med att redovisa sina källor så det är svårt att avgöra vad som är verkligt nytt. En ännu allvarligare invändning är att han även i skildringen av tiden från 1980-talet och framåt är fixerad vid manliga skribenter så att den bild av dagens kultursida som han ger blir problematisk och inte särskilt representativ.

När jag för några år sedan skrev en avhandling om Olof Lagercrantz tid på Dagens Nyheter fick jag tillsänt mig från DN-arkivet samtliga Lagercrantz uppkopierade artiklar. Paketet vägde tolv kilo. När jag cyklade hem med lasten fastsurrad på pakethållaren undrade jag vad jag givit mig in på. Jag övervägde att göra som adjunkt Örtstedt i Hjalmar Gullbergs dikt, han som i drömmen får en leverans från Königsberg i form av ett paket med varudeklarationen ”das Ding an sich”. Han returnerar försändelsen oöppnad.

”Makulaturgraven” brukar den kallas - den gigantiska massa av bortglömda artiklar som en pressforskare behöver leta upp, ta fram, sortera och hantera. Det säger sig självt att den mångårige DN-skribenten Åke Lundqvist har haft att göra när han valt att skriva en historisk översikt över tidningens kultursida från starten 1864 fram till i dag. Men han har också utfört ett omfattande intervjuarbete och har använt sig av både korrespondens och dagboksmaterial för sin studie med titeln Kultursidan. Kulturjournalistiken i Dagens Nyheter 1864-2012.

Före Ingrid Elam hade DN aldrig haft en kvinna som kulturredaktör, och det blir the founding fathers som ger struktur åt historiken där varje redaktör får varsitt kapitel som benämns efter honom. Framställningen löper kronologiskt från Rudolf Wall till Arne Ruth. Den senare uppfattar Lundqvist som den siste publicisten att styra kultursidan. Det avspeglas också i valet att göra ett avslutande samlingskapitel för de fyra redaktörer som kommit efter Ruth. Här har namnen inte varit lika viktiga - kapitlet uppkallas i stället efter det nya tidningsformatet: ”Tabloiden 1998-2012”.

Men det är svårt att skriva historia om den tid som man befinner sig mitt i. Kapitlet om de kultursidor som Ingrid Elam, Henrik Berggren, Maria Schottenius och Björn Wiman har ansvarat för saknar det perspektiv som annars präglar huvuddelen av boken och drar åt tyckande snarare än analys. Jag hade nog föredragit att Lundqvist satt punkt vid redaktörsskiftet 1998, strax innan internet fick sitt stora genomslag och papperstidningarna plötsligt blev gammelmedia.

”Var det bättre förr?” är en återkommande fråga i boken. Lundqvist svarar lite finurligt att det beror på vilket ”förr” man menar. Walls kultursida under sent 1800-tal var inte särskilt exklusiv utan ville gärna fånga den breda publiken med ”korta texter, populärt innehåll och föga utrymme för kultur”. Trots det hade Wall det goda omdömet att anställa 24-åringen August Strindberg som kulturskribent vilket onekligen känns som en rätt bra kompensation till ett i övrigt tunt material. Men Strindberg blir inte långvarig i spalterna, och det skulle dröja fram till Herbert Tingsten och Olof Lagercrantz innan DN:s kultursida blev riktigt kvalificerad och jämn.

Det hindrar inte att tidningen också innan dess hade fina kulturskribenter. Otto von Zweigbergk, som ansvarade för kulturen 1898-1921, var visserligen själv mest intresserad av politik, men han knöt två inflytelserika kritiker till sidan: Vilhelm Peterson-Berger och John Landquist. Under Torsten Fogelqvists tid som inleds i början av tjugotalet står kultursidan för en borgerligt traditionell och antimodernistisk linje. Fogelqvist efterträddes av Leif Kihlberg som var politisk skribent med hemvist på ledarsidan. Åke Lundqvist beskriver honom som en osynlig och oengagerad kulturredaktör.

Men efter kriget inleds den nya epoken med Tingsten som chefredaktör. Han sätter kulturradikalismen och antikommunismen på programmet och 1951 knyter han Olof Lagercrantz till DN. Då tas det avgörande steget att kulturredaktören blir jämställd chefredaktören. Efter Tingstens avgång kom Lagercrantz att stanna på tidningen i ytterligare femton år. Och här kommer inte oväntat Lundqvists svar - jakande och med acklamation - på frågan om det var bättre förr. Det låg ett skimmer över Olofs dagar - i alla fall i den här berättelsen. Och det är på många sätt svårt att argumentera emot. Allt stod ju på tillväxt under de här åren och Lagercrantz var magnetisk som publicist.

Mycket av det Lundqvist lyfter fram från epoken känns förstås igen sedan tidigare: politiseringen av kultursidorna, sammankopplingen mellan litteratur och samhälle, hävdandet av kultursidans självständighet. Men här finns också några nya tillägg. Särskilt värdefullt är det att Lundqvist med stöd i ett omfattande brevmaterial både bekräftar och fördjupar den tidigare bilden av schismerna inom tidningen och gentemot ledningen. Överlag har författaren säker blick för personkaraktäristik och en känsla för underliggande stämningar i sina porträtt av redaktörer och kritiker, och det gäller särskilt Lagercrantzbilden. Medieanalytiskt framstår däremot kapitlen om det sena sjuttiotalet och åttiotalet, om Per Wästbergs och Arne Ruths kultursidor, som starkare och med mer av nytt stoff i sig. Lundqvist är uppmärksam på den ideologiska omsvängningen efter Lagercrantz, vad han kallar den ”liberala rekylen”.

En historieskrivning av det här slaget riskerar alltid att bli ganska fragmentarisk. Det ligger i genrens natur. Oftast styr Lundqvist sin framställning rätt så säkert, även om här också finns en del staplande av citat och återberättande av memoartyp: ”först hände det och sedan hände det”. En djupare invändning är att Lundqvist när det kommer till tidigare forskning har varit väl sparsam med att redovisa sina källor. Han hänvisar inte gärna till tidigare verk i löpande text och litteraturlistan är tämligen kortfattad. Karl Erik Lagerlöfs Moralisten och drakarna från 2010 som också den behandlar ett stycke DN-historia finns märkligt nog inte med alls. Lundqvist för helst ordet helt själv i sin text, men om han i stället valt att ställa sig i dialog med tidigare röster hade framställningen blivit mer dynamisk och läsaren hade också haft lättare att få syn på vad som är nytt i hans historieskrivning (och vad som inte är det).

En annan vinkel som kan diskuteras är balansen mellan manligt och kvinnligt i boken. DN förblir en manlig arena fram till 1980-talet, framhåller Lundqvist. Med utgångspunkt i en avhandling av Anders Frenander tar han fasta på att endast fem procent av debattinläggen i DN mellan 1946 och 1989 är skrivna av kvinnor. Men även om kvinnor knappast deltog i regelrätta debatter under perioden betyder det ju inte att de inte förekom i spalterna. Debattformen är inte den enda intressanta texttypen på en kultursida, och Lundqvists historieskrivning har nog blivit lite mer enkönad än vad den hade behövt vara. Vart tog till exempel Eva von Zweigbergk vägen? Hon nämns på några korta rader och figurerar på ett festfoto från trettiotalet. Det är för ynkligt med tanke på att von Zweigbergk tillsammans med Gurli Linder etablerade den barnbokskritik som fortfarande utgör en viktig del av DN:s kulturbevakning. Hon blev också en pionjär inom barnlitteraturforskningen i Sverige.

Men genomgående är det så att Lundqvist helst väljer ut manliga kritiker för sina porträtt. Detta är givetvis inget att ifrågasätta när det gäller riktigt gamla tider, men det framstår som omotiverat när det till exempel rör sig om sent 1980-tal och tidigt 1990-tal. Tidsandan representeras i boken av ett triumvirat bestående av Maciej Zaremba, Per Landin och Stefan Jonsson som alla ges ingående och individuella karaktäristiker, medan de kvinnliga kritikerkollegerna behandlas som ett kollektiv i ett eget, separat avsnitt som heter ”Ett annat köns tänkesätt”.

I det avsnittet berör Lundqvist också den så kallade Jäderlunddebatten. Den initierades av Åsa Beckman med en artikel där hon vände sig mot manliga kritikers läsningar av Ann Jäderlunds diktsamling Som en gång varit äng. I framtida forskning tror jag att den här feministiska svängningen kommer att framstå som ett kritikhistoriskt paradigmskifte av samma tyngd som den vänsterradikala strömkantringen i mitten av sextiotalet och jag hade gärna sett att detta byggts ut lite mer i Lundqvists historieskrivning. Här finns också några formuleringar man helst hade sluppit, som att ”ett kvinnligt perspektiv, svårdefinierat men fullt förnimbart, sipprar in” [min kursivering]. Det är som att de kvinnliga kritikerna blir något slags blöt och oformlig massa - och de ”söker fysisk kontakt” med sitt ”personliga” skrivsätt. Just den där strävan efter att ladda en text med fysiska förnimmelser och personliga tilltal är annars något jag särskilt förknippar med Olof Lagercrantz kritik.

Kort sagt ställer jag mig tveksam till att generalisera alltför mycket kring kön och litteraturkritiska skrivsätt, och avsnittet är alldeles för kort för att bjuda på tillräckligt många exempel. Och när kvinnokapitlet är avklarat och 2000-talets skribenter ska porträtteras är det Jonas Thente, Fredrik Strage och Nils Hansson som får de längsta och utförligaste presentationerna. Var och en av dem givetvis värda att uppmärksammas - det är inte det - men den här fixeringen vid de manliga skribenterna och bortvalet av de kvinnliga resulterar i en bild av dagens kultursida som är problematisk och inte särskilt representativ.

Men oavsett mina reservationer är Kultursidan en användbar och värdefull genomgång av Dagens Nyheters kultursideshistoria. Det är det första verket i sitt slag. Att Åke Lundqvist skriver så bra gör också att boken blir lättillgänglig inte bara för den specialintresserade utan för alla som vill veta något om hur DN:s kultursida föddes och växte och varför den blev så viktig för det offentliga samtalet under den tid som brukar kallas det korta 1900-talet.

Stina Otterberg disputerade 2010 vid Göteborgs universitet på avhandlingen Klädd i sitt språk: kritikern Olof Lagercrantz.

– Publ. i Respons 5/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet