Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

4/2014

Tema: Europas urkatastrof. Synen på första världskrigets utbrott håller på att förändras.
Filosofi & psykologi
Håkan Håkansson
Vid tidens ände
Om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en profet vid dess yttersta rand
Makadam | 568 s | Isbn 9789170611438
Recensent: Erland Sellberg
Kunnig genomgång som inte riktigt vet vad den vill

Håkansson intresserar sig för de profetiska inslagen hos Johannes Bureus och dennes drömvärld. Man märker snart att framställningen inte följer den vetenskapliga genrens regler utan lutar åt skönlitteraturen. Bokens styrka är den grundliga genomgången av ett spännande källmaterial, dess svaghet att den inte vet vad den vill eller till vem den vänder sig.

Den lundensiske idéhistorikern Håkan Håkanssons verk Vid tidens ände är en vacker, omfångsrik och på många sätt fascinerande bok. På mer än 500 sidor vill han omfatta väsentliga delar av den tidigmoderna föreställningsvärlden även om underrubriken Om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en profet vid dess yttersta rand kanske inte säger allt. Profeten som avses är Johannes Bureus, numera tämligen okänd men en av de mer spektakulära lärde som Sverige hade under decennierna kring 1600. Prästson, född 1568 kom han att i huvudsak hålla sig i trakterna av Uppsala och Stockholm under ett långt och växlingsrikt liv, innan han 84 år gammal dog 1652 på den gård som han nästan ett halvt sekel tidigare hade förlänats.

Det var han som på allvar fick upp ögonen för de dolda fornskatterna och då inte minst runstenarna; han blev i sinom tid vår första riksantikvarie. Därutöver var han en formidabel språkmänniska och grubblade såsom många andra samtida över vilket språk som var det ursprungliga, det som fanns före språkförbistringen i Babel. Han var själv språkkunnig och behärskade inte bara de lärda språken utan förnyade dessutom det svenska i många avseenden. Han försökte hitta lämpliga svenska ord för den gängse lärda terminologin på latin och grekiska, exempelvis benämnde han den grammatiska termen kasus för ”läggsel”. Ibland har han kallats den svenska grammatikens fader, men någon verklig framgång med sitt projekt hade han väl inte.

Just Bureus praktiska språkidéer behandlar nu inte Håkansson i denna studie; han är långt mer intresserad av de profetiska inslagen hos Bureus och vad som dolde sig bakom dennes drömvärld. Därför blir de vittomfattande tolkningarna av runalfabetet för Håkansson inte främst intressant som ett led i Bureus allmänt antikvariska bemödanden, utan huvudsakligen därför att där visas dennes profetiska ambitioner och enorma beläsenhet inte minst i allehanda esoteriska tankegångar. Där finns ingången till den bureiska drömvärlden och det är dit Håkansson har strävat. Boken handlar därför rätt litet om Bureus även om han finns med i bakgrunden eller som utgångspunkt för det mesta. Det är mot drömvärlden Håkansson styr sig själv och läsaren.

Bakgrunden till de antikvariska intressena var fascinationen för de förment storslagna sidorna av den svenska historien. Idéerna om att goterna egentligen hade haft sitt ursprung uppe i Norden började nu slå rot och därtill fogades föreställningen att dessa i sin tur stammade direkt från en av Noas sonsöner, Magog. Bureus härledde inte bara goternas militära bedrifter tillbaka till götarna utan formulerade som den förste tanken att svenskan var det ursprungligaste språket av alla och att dessutom den grekiska kulturen ytterst kom från de skandinaviska trakterna. Senare skulle både Georg Stiernhielm och framför allt Olof Rudbeck elaborera dessa tankegångar långt vidare, men som Håkansson framhåller blev Bureus intresse för runskriften inte bara ett led i en götisk historieskrivning utan framför allt en port in i vidare och förborgade hemligheter. Bureus var i likhet med många i sin samtid mer eller mindre övertygad om att alkemin var en väg till djupa insikter i naturens dolda rum; runorna blev viktiga i jakten på de vises sten och ytterst till alltings sanning.

Håkansson är inte från början särskilt tydlig med vart framställningen egentligen syftar, men tämligen snart framgår att den inte följer den vetenskapliga genrens gängse regler. Redan i prologen anslås en skönlitterär ton: Världen skalv inför slutet både för universum och för profeten själv, alltså Bureus. Detta är med andra ord inte en traditionell biografi. Här finns visserligen en voluminös om än ojämn notapparat där många intressanta saker tas upp, men Bureus själv hamnar inte i centrum. I själva verket får han en ganska blygsam roll; han nämns här och där men ofta mer i förbigående. Han blir snarare den ständiga utgångspunkten än följeslagaren för Håkanssons färder in i drömvärlden eller ut i reformationens folkvimmel.

Boken är disponerad i åtta kapitel vilka föregås av en tämligen lång prolog och avrundas med en kort epilog. Inledningsvis beskrivs den värld Bureus föddes till, konkret och jordnära, men mycket litet sägs om den stora världen, om politik eller ekonomi i stort. Även om det blir många detaljer saknas inte reflektioner. Det faktum att Bureus i sina dagboksanteckningar nästan helt förbigår sin barndom föranleder Håkansson att klokt diskutera den skillnad som onekligen fanns mellan den tidigmoderna och den moderna människans syn på barndomen och över huvud taget vad som formar en människas personlighet.

Håkansson är egensinnig i formeringen av den idéhistoriska kontexten. Sällan kopplas Bureus tydligt till materialet som utgör stommen i respektive kapitel; så fort som möjligt lämnas teorierna och de lärde till förmån för deras mer konkreta och folkliga uttrycksformer. Ibland blir relationerna dem emellan vaga. Samtida pamfletter, mer folkliga uttryck av olika slag och ibland rena skrönor om ditt och datt blir källmaterialet. Greppet skänker autenticitet men medför också begränsningar. Tydligast blir det inom två områden, religionen och politiken. Det är naturligtvis två stora och viktiga kontexter och att där stanna vid det basala och konkreta blir problematiskt.

Detta sätt att arbeta ger i de bästa partierna talrika och intresseväckande exempel på allehanda uttryck för vidskepelse, för drömsyner, för okvädningar, för folklig fromhet, för demoniska utsvävningar av allehanda slag eller bara folkligt liv i största allmänhet, men i längden blir alla dessa berättelser alltför många utan att tillföra så mycket nytt. Författaren behärskar sitt omfattande material och är ingalunda en okritisk återberättare; vid många tillfällen förs reflekterande resonemang och exkurser i parenteser eller i noterna, tyvärr undanstoppade längst bak i boken. Här hittar man även ibland något nyckfullt valda fall av intressanta diskussioner om forskningsläget. Det finns ingen tydlig systematik i detta; ibland vilar framställningen på mer än sekelgammal forskning, ibland är frågan grundligt penetrerad och författaren fyller noten med stor sakkunskap.

Naturligtvis har religionen och inte minst reformationen en betydande plats i kontexten till Bureus tankevärld. Håkansson berör nästan inte alls den teoretiska aspekten och den syn på reformationen som presenteras blir därmed ganska föråldrad. Ambitionen att betrakta reformationstiden ur ett slags underifrånperspektiv är i sig lovvärd och här återges mängder av ganska uttrycksfulla och grova pamfletter och polemiska tryck med en för vår tid anmärkningsvärd inriktning på den anala sidan av det mänskliga. Det var naturligtvis vad gemene man fick sig till livs. Så långt är allt gott och väl, men det ger inte läsaren någon förståelse för alla aspekterna av reformationen. Inte heller får vi några indikationer på att det var just denna sida som uteslutande intresserade Bureus. Den föråldrade uppfattning att reformationen ytterst handlade om Luther och vad som skrevs då, befästs på ett olyckligt sätt. Numera brukar man mena att reformationen faktiskt inte materialiserades förrän under 1500-talets senare del.

Bureus var prästson och hade stundtals drömmar om ett fett pastorat. Naturligtvis visste han en hel del mer om teologi än vad pamflettfloran berättar. Problematiken med sättet att angripa Bureus samtid på detta sätt blir här tydligt; många aspekter fångas in men mycket och viktigt kommer inte med. Urvalet och varför somt blir summariskt och annat överdådigt behandlat förklaras inte tillfredsställande. Bäst blir det då Håkanssons och Bureus intressen så påtagligt sammanfaller, som i fråga om den esoteriska filosofin i alla dess former. Här är författaren också väl förtrogen med materialet på alla nivåer. Då kan han behändigt och elegant relatera mer folklig demonologi till den lärdare, platonska renässansen och belysa dess relevans för allehanda kiliastiska och apokalyptiska visioner.

Helt riktigt betonar Håkansson den roll dessa fick för 1500- och 1600-talets människor, både stora och små. Boktryckarkonsten bidrog till att avståndet mellan lärd och olärd blev mindre och det fick konsekvenser. I det avseendet är bokens titel pregnant: Många trodde faktiskt och gav även uttryck för övertygelsen att det inte kunde dröja länge innan domens dag skulle komma. Så gjorde också Bureus. Håkansson har grävt och funnit många uttryck för dessa tankar.

Bureus var assisterande lärare till den unge Gustaf Adolf. Huvudansvar för prinsens uppfostran hade emellertid Johan Skytte som gjorde en ännu mer spektakulär karriär än Bureus. Håkansson intresserar sig dock inte särskilt för Bureus verksamhet vid hovet och hans sociala kontakter. Det är nästan uteslutande dennes tankar och bakgrunden till dem som intresserar författaren. Men Bureus befann sig ändå under stora delar av sitt liv i närheten av hovet utan att någonsin till synes ha varit påtänkt för politiska uppgifter liknande dem Skytte fick. Ändå umgicks han familjevis med Skytte och då denne gifte sig 1606 skrev Bureus en lång bröllopsdikt som den första bevarade på svenska. Håkansson nämner ingenting av detta men det hade behövts för att göra bilden av vår svenske profet tydligare, mer nyanserad och kanske mer rättvisande. Bureus var inte alltid och enbart en apokalyptisk visionär.

Synen på kriget och överheten ter sig schablonartad och att skriva om kungens förhållande till krigföringen i kärlekstermer blir inte meningsfullt. Makthavare, världsliga och andliga, beskrivs gärna som rödblommig, och affekter och passioner som inte hjälper förståelsen utan snarare skapar irritation och distans förs in i framställningen.

Detta är uttrycksmedel som man normalt inte finner i en vetenskaplig framställning i traditionell mening. Frågan är vad det då är? Håkansson, sina långa noter till trots, har uppenbarligen velat skriva något annat, vad är litet oklart liksom den tänkta målgruppen. Att det inte är specialiserade historiker är uppenbart. Ingenting sägs tydligt om detta. Kanske är tanken att nå en bredare allmänhet? Men här finns mängder av ord som inte ens mina studenter skulle förstå, här finns latinska citat och här finns tvivelaktiga försök att återge grekiska citat med latinska bokstäver. Det förblir alltså något oklart till vem boken i första hand vänder sig.

Håkansson är ständigt närvarande i framställningen med sina passioner. Han återger måleriskt hur det kan ha sett ut vid hamnen med bukiga segel eller på gatan i dåtidens Stockholm. Detta skapar i bästa fall närhetskänsla men kan, om greppet överutnyttjas och epiteten blir känsloladdade, förfela sin verkan.

Sammanfattningsvis: bokens styrka är dess ambition att förklara den profetiske Bureus mot en bakgrund, den grundliga genomgången av ett enormt, rikt och spännande källmaterial och det kunniga tecknandet av ett fascinerande folkligt, mentalt landskap. Det bör också sägas att bokens generösa illustrationer i hög grad bidrar till en fördjupning av textens innehåll. Det har blivit en vacker volym.

Dess svaghet är att den inte riktigt vet vad den vill och vem den vänder sig till. Som vetenskaplig läsare får jag för litet tydlighet och traditionella hjälpmedel. Var är registret? Glömde förlaget det? Ty Håkansson själv som tillbringat decennier i böckernas värld måste ju veta hur oumbärliga register är. Som allmän läsare får jag nog för mycket av det mesta. Att vilja bryta sig ur ett akademiskt skrivsätt som säkert kan upplevas som alltför trångt (man kan misstänka att Håkansson känner så) är nog lovvärt och nyskapande men svårt, och resultatet här är inte balanserat och har ännu inte hittat sin form.

Erland Sellberg är professor i idéhistoria vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 4/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet