Föregående

nummer

Fredag 28 juli 2017

2/2013

Tema: Politiska aktörers dagböcker har åter hamnat i fokus. Utan dem skulle det vara svårt att rekonstruera förloppen.
Konstarterna & medier
Tobias Bromander
Politiska skandaler!
Behandlas kvinnor och män olika i massmedia?
Linnaeus university press | 297 s | Isbn 9789186983932
Recensent: Lars Grahn
Kvinnor döms hårdare i medierna

En skandal är en normöverträdelse som blir känd och väcker allmän kritik. Skandalerna ger uttryck för ett samhälles värdegrund, ofta i form av förutfattade meningar och hyckleri men också som mer genomtänkta hänvisningar till en värdegemenskap. De är därtill den effektivaste formen för att lyfta fram obekväma sanningar om makthavare, således ett viktigt instrument i utövandet av den granskningsmakt som pressfriheten ger.

I sin avhandling Politiska skandaler! Behandlas kvinnor och män olika i massmedia? har Tobias Bromander undersökt hur 92 politiska skandaler mellan åren 1997 och 2010 behandlats i Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Till 4345 artiklar har ställts 55 frågor, med åtskilliga undermoment, för att belysa den forskningsfråga som anges i underrubriken: Skiljer sig tidningarnas behandling av kvinnor och män, och, om så är fallet, vilka kan orsakerna vara?

Svaret på avhandlingens fråga är ja, det är skillnad på hur män och kvinnor behandlas i politiska skandaler – men det finns också stora likheter. Den mest framträdande skillnaden är att kvinnornas skandaler ges större nyhetsvärde än männens. Det skrivs mer om dem (i genomsnitt 65 artiklar per skandal mot männens 35), de väcker mer upprörda känslor, hållningen hos medierna är mer kritisk och dömande. De kvinnliga huvudpersonernas överträdelser sker i större utsträckning i den privata rollen än i den yrkesmässiga. Rapporteringen gäller oftare juridiska frågor, medan männens skandaler mer faller inom en moralisk sfär. Politiskt ansvar i form av avgång utkrävs i större utsträckning av kvinnorna än av männen, starkare fokus riktas mot huvudpersonen än i männens skandaler, där det skrivs mer om vad skandalen handlar om än vem den gäller.

Författaren utvecklar en teori om mediernas makt över dagordningen: vilka politiska skandaler som ska anses viktiga att skildra, hur mycket utrymme de ska få och hur länge rapporteringen skall pågå. Makt verkar dock ofta vara ett för starkt ord för mediernas insats. I en av de större skandalerna, utrikesminister Leila Freivalds agerande för att stänga ned Sverigedemokraternas nätplats, spelade mediernas inflytande över dagordningen en begränsad roll. Politiska instanser, som konstitutionsutskottet och Freivalds själv, satte i huvudsak agendan, det vill säga såg till att det fanns dramatiskt stoff att rapportera.

Även när det gäller mediernas ”gestaltningsmakt” tycks Bromander laborera med ett väl entydigt perspektiv. Medierna har ”makt” att ange ”vad som är problemet”, hävdar han, att fastställa ”varför huvudpersonen har begått den aktuella överträdelsen”, om agerandet är moraliskt eller juridiskt rättfärdigat och vilka konsekvenser det får. Naturligtvis försöker medierna skildra och förstå dessa omständigheter och får därmed ett inflytande över hur de ter sig. Men de är beroende av källor och av att behandla källorna enligt tämligen strikta kutymer. Makten framstår som rätt kringskuren.

Bromander föreslår en rad förklaringar till de framkomna skillnaderna. Huvudtanken är att stereotypa bilder av mäns och kvinnors uppträdande i hög grad existerar omedvetet och inte bara hos de skrivande journalisterna. En relevant genusteoretisk förklaring till avhandlingens resultat är att kvinnors privata sfär oftare hamnar i offentligheten därför att de i högre grad än män tvingas hantera tillvarons två arenor. Män tillåts hålla sig till yrkeslivet och resolut avvisa frågor om det privata. Den stereotypa bilden av kvinnor är också att de har högre moral och är mer empatiska än män. Bryter de mot förväntan blir fördömandet hårt.

Kanske förklaras skillnaderna av att kvinnor och män faktiskt beter sig olika? Forskning har visat att kvinnor mer än män ber om ursäkt, att de har lättare att erkänna fel och brister, är artigare och har ett mindre säkert språkbruk än män. Det är lättare att tvivla på den som uttrycker sig trevande än på den myndigt bestämde. ”Resultatet kan bli”, säger Bromander, ”att kvinnor tvingas balansera mellan stereotypa kvinnliga respektive manliga sätt att uttrycka sig på och hur de än gör kan de komma att kritiseras för sitt sätt att tala politik.”

Vilket inflytande har då medierna genom skandalrapporteringen över det politiska beslutsfattandet? De har i praktiken fått en alltför stor ”avskedandemakt”, hävdar Bromander. Visserligen är det regering och riksdag som formellt skiljer politiska befattningshavare från deras ämbeten, men medierna kan genom sin intensiva bevakning periodvis göra normal politisk verksamhet svår att vidmakthålla. Pressen på de inblandade att träda åt sidan blir stark. Det visar sig att kvinnor avgår i större utsträckning än män, sannolikt därför att detta krävs i medierapporteringen. Mediernas gestaltning av politiska skandaler kan därför göra det svårare att rekrytera kvinnor till politiska uppdrag. Därför är det ett demokratiskt problem att kvinnorna avkrävs större personligt ansvar för sina överträdelser än männen.

Här kommer också en krasst kommersiell aspekt in. Att kvinnor beter sig mer skandalöst än män är en bild som lätt uppstår genom sättet att rapportera. I varje fall innebär medielogiken – baserad på äldre stereotyper – att det är intressantare att följa en kvinna som beter sig fel. Den moraliska fallhöjden och därmed dramatiken är större. Kvinnliga skandaler blir därför lättare att sälja till läsarna. Medieforskningen kan här tjäna till att öppna våra ögon för att det är dags att mönstra ut gamla rollmönster så att även de manliga politikerna fullt ut ställs till svars för sina tillkortakommanden.

Lars Grahn är senior editor på Respons och har tidigare varit universitetslektor i massmedieretorik vid Journalisthögskolan i Stockholm.

– Publ. i Respons 2/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet