Föregående

nummer

Söndag 20 augusti 2017

2/2013

Tema: Politiska aktörers dagböcker har åter hamnat i fokus. Utan dem skulle det vara svårt att rekonstruera förloppen.
Filosofi & psykologi
Sue Gerhardt
Det själviska samhället
Karneval | 312 s | Isbn 9789185703692
Recensent: Inga Sanner
Kvinnor får skulden för ett kyligt samhälle

I väst har individualismen brett ut sig på bekostnad av empati och ansvar för andra, hävdar den brittiska psykoanalytikern Sue Gerhardt, och en viktig orsak är brister i barnuppfostran. Detta synsätt riskerar att konservera rådande förhållanden.

I vilken mån var Hitlers barndom bestämmande för det som hände under andra världskriget? Hade den hårdhänta behandling Hitler sägs ha fått under uppväxten någon betydelse för de grymma händelserna och hade Tyskland gått ett annat öde till mötes om han hade fått en mer human uppfostran?

Denna typ av frågor har lockat många. Mest känd är förmodligen psykoanalytikern Alice Miller som hävdar att de fruktansvärda handlingarna under kriget var att se som en hämnd mot det förtryck Hitler själv hade lidit som barn. Även andra typer av psykologiska förklaringar till det som hände i Tyskland har framförts. Så söker exempelvis Erich Fromm i Flykten från friheten förstå hur det kunde komma sig att så många tyskar fann sig i den auktoritära regimen utan att göra uppror. Fromm var en tid knuten till den så kallade Frankfurtskolan där frågor om förhållandet mellan psykologi och politik diskuterades livligt redan under mellankrigstiden. Det var vanligt att kombinera psykoanalytiska resonemang med en marxistiskt präglad samhällsanalys genom att gifta samman Freud och Marx.

De stora och svåra frågorna om ett eventuellt samband mellan psykologi och politik behandlas i en ny bok, Det själviska samhället, av den brittiska psykoanalytikern Sue Gerhardt. Hon är känd som förespråkare för den så kallade anknytningsteorin, enligt vilken de känslomässiga relationer som människor utvecklar under tidig barndom är av stor betydelse för hur vuxenlivet kommer att gestalta sig. Det gäller inte minst i kärleksrelationer men även på andra sätt. I denna bok går Gerhardt så långt att hon hävdar att fostran av små barn blir avgörande för hur samhällslivet i stort kommer att utformas.

Det är en dyster bild av samtiden som målas upp. Gerhardt menar att samhället, och här syftar hon på den västerländska kulturen i stort, har blivit alltmer materialistiskt och inriktat på personlig vinning. Individualismen har nått sin höjdpunkt och det har skett på bekostnad av värden som empati och ansvar för andra. Vi har blivit alltmer egennyttiga samtidigt som vi blir alltmer rädda för att bli beroende.

En viktig orsak till den här utvecklingen är alltså, menar hon, brister i barnupp­fostran. Vi har enligt Gerhardt mycket dåliga insikter i barns känslomässiga utveckling. För att de små liven ska växa upp till moraliska varelser är det centralt att de redan som spädbarn lär sig att uppmärksamma de egna känslorna och hur de samspelar med omgivningen. Det handlar om att träna sig i att mentalisera, vilket innebär att få en djupare förståelse för hur andra människor tänker och känner. Barn som lär sig det har lättare att förstå att människor är olika och att andra prioriterar annorlunda än vad man själv gör. Den här kompetensen är nödvändig för att senare i livet kunna utveckla en god moral.

Så långt är det lätt att hålla med Gerhardt. Det låter ganska självklart att brister i den känslomässiga uppfostran kan leda till att man blir trasig som vuxen och kanske inte så moraliskt fulländad som man kunde önska. Men Gerhardt stannar alltså inte vid detta. Hon menar att det faktum att vi inte lär barnen konsten att mentalisera får förödande konsekvenser för samhällslivet i stort. Och det är det samtida politiska klimatet, vilket kännetecknas av brist på empati och ansvarskänslor, ett exempel på. En god uppfostran är särskilt viktigt hos politiska ledare. Så menar Gerhardt att de förtryckande sidor hon tycker sig se hos politiker som George W. Bush och Tony Blair kan hänföras till det faktum att de båda fått en hårdhänt och sträng uppfostran. Detta kontrasterar hon mot Barack Obama som med sin emotionella intelligens visar exempel på en som fått det Gerhardt kallar för en vårdande fostran och som gjort honom väl rustad för att förstå hur andra människor känner och tänker.

Obama undantagen är det, menar Gerhardt, vanligt att politiken drar till sig människor som har fått en sträng uppfostran och som därmed har olika slags personlighetsproblem. Det har att göra med att politisk makt kan vara ett sätt att kompensera för brist på känslomässig näring under barndomen. Sådan kompensation kan enligt Gerhardt ske även på andra sätt, exempelvis genom överdriven konsumtion av materiella ting.

Gerhardt är tydlig när det gäller att peka ut orsaken till att det har blivit som det har blivit. Det beror på kvinnornas inträde i arbetslivet som lett till att de små barnen inte fått möjlighet att utveckla de känslomässiga sidorna av sin personlighet. Det är alltså enligt Gerhardt det mycket höga pris man har fått betala för ökad jämställdhet. I ett samhälle som blir alltmer individualistiskt vill även kvinnorna vara med på tåget och de har strävat efter en plats i arbetslivet på männens villkor i stället för att utmana de manliga normerna. Barnen har övergivits och lämnats till offentliga inrättningar där de tas om hand av personer som i allmänhet saknar utbildning och kompetens. Gerhardt utgår från engelska och amerikanska förhållanden där barnledigheten är synnerligen knappt tilltagen och framhåller de skandinaviska länderna som förebilder i det att man här ges möjligheter att vara hemma längre med barnen. Idealet är dock att barnen får vara hemma fram till två eller tre års ålder. Det är genom sådana reformer som hon menar att räddningen för den samhälleliga krisen ligger. Förutom möjligheten att vara hemma längre tid är det också viktigt med psykologiskt stöd som kan ge vägledning i hur man lär barn att knyta an till andra människor på ett bra sätt.

Med rätt fostran av barnen kan man enligt Gerhardt åstadkomma underverk och hon vågar tro på en helt annan och mer relationsinriktad politik i framtiden. Det handlar om inget mindre än att göra hela samhället till en väl fungerande familj, där alla familjemedlemmar är empatiska och förmår att ta hand om varandra på ett ansvarsfullt sätt.

Gerhardts utopi må vara sympatisk men känns synnerligen bräckligt underbyggd. Det samband hon tycker sig se mellan bristfällig uppfostran och ett hårdhänt politiskt och ekonomiskt klimat är rimligen betydligt mer komplicerat än hon tror. Visst kan det vara så att en del politiker lider brist på känslomässig mognad och säkert är det så att en del storkonsumenter använder shoppandet för att fylla känslomässiga hål. Men att på ett mer generellt plan hävda att just människor med pengar och politisk makt skulle vara mer psykologiskt tillknycklade än andra känns inte helt övertygande.

En minst sagt tvivelaktig punkt rör Gerhardts syn på förhållandet mellan könen. Det är svårt att förstå varför den goda uppfostran inte skulle vara männens ansvar lika väl som kvinnornas. Gerhardt ansluter sig till en hel tradition av tänkare som ger kvinnor skulden för allehanda samhälleliga brister genom att mena att de inte tar hand om barnen på rätt sätt. Mot hennes resonemang kan man hävda att det är genom männens delaktighet i barnens uppfostran som en förändring av samhällsklimatet kan inledas. Gerhardts synsätt löper stor risk att konservera rådande förhållanden. Det går också att hitta många historiska exempel på att ett moraliskt familjeliv med kvinnan i centrum kan fungera sida vid sida med ett hårdhänt samhällsliv dominerat av män. Under 1800-talet förutsattes exempelvis att en ansvarskännande familjefar hade hårda nypor i affärslivet medan kvinnan blev den som i familjen kompenserade för det tuffa samhällsklimatet.

Gerhardt påpekar visserligen att det inte räcker med enbart en ny syn på uppfostran utan att detta också måste få stöd av de mer övergripande värderingar som råder i ett samhälle. Icke desto mindre underskattar hon grovt betydelsen av de ekonomiska och politiska strukturer som i så hög grad formar vårt beteende utanför familjen. Hon lyckas inte heller övertyga om hur man överför det ena till det andra, hur god psykologi ska bli god politik. En orsak till det är att den samhälleliga analysen helt enkelt fattas. Den kombination av psykologi och politik som exempelvis upptog Frankfurtfilosoferna under 1900-talet har hos Gerhardt reducerats till ett resonemang som haltar, eftersom det bara står på ett ben, det psykologiska.

Inga Sanner är professor i idéhistoria vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 2/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet