Kvinnor förklarade krig mot korsetten

Korsetten var en viktig fråga för delar av sekelskiftets kvinnorörelse. Henric Bagerius har förtjänstfullt undersökt debatten kring klädesplagget och visar dess koppling till folkhygien och medikaliseringen av kvinnokroppen. Men intresset för en mer hälsosam och praktisk klädsel fick ingen djupare folklig förankring.

Kropp och kläder står i centrum för historikern Henric Bagerius Korsettkriget – Modeslaveri och kvinnokamp vid förra sekelskiftet. Med fokus på kvinnokampen vid det ständigt lika fascinerande sekelskiftet 1900 drar han paralleller till dagens kroppskultur med gympass, shapewear och plastikkirurgi. Han frågar med rätta hur stor skillnaden egentligen är mellan dåtidens metallkonstruktioner och dagens muskelkorsetter. Då som nu är kvinnor (och män) villiga att stå ut med mycket obehag, göra stora ansträngningar och lägga både tid och pengar på att få sin kropp att stämma överens med tidens ideal. Ett längre historiskt perspektiv väcker associationer till 1800-talets krinoliner, 1700-talets djupa dekolletage och 1600-talets tunga dräkter. Modet har sällan varit okontroversiellt.

Bagerius visar tydligt att både taktiska och praktiska skäl talade för att reformerna skulle gå inifrån och ut. Konflikter med det parisiska modets gudinna ledde ofta till nederlag, medan förändringar av snörliv, livstycken och underkjolar var osynligare och lättare att medicinskt motivera. Det hindrar inte att intresset ofta gled från praktiska chemiletter (enkel underklänning) och knälånga kalsonger med klaff, till att i stället fokusera på de reformdräkter som presenterades som alternativ till tidens hårt snörda midjor, klumpiga turnyrer och långa släp.

Internationellt kom engagemanget för en modernare klädsel närmast från England och USA. I USA fanns intresset främst hos kvinnorörelsen, på 1850-talet med namn som Elizabeth Cady Stanton, och bland hydroterapeuter. Vattenkurerna tycks märkligt nog ha stärkt klädmedvetenheten. I England är Arts & Crafts-rörelsen, prerafaeliterna och William Morris berömda för sina insatser. Några illustrationer i Bagerius bok lyfter fram Oscar Wilde och hans hustru Constance – och den som vill gräva djupare finner att Wilde vid denna tid (1887–1889) själv designade kläder till sin hustru och sina söner samt var redaktör för en ambitiös modetidskrift, The Woman’s World, som engagerade aktiva kvinnor som skribenter. Det låg i tiden.

Mest kända bland reformkläderna är bloomers (efter Amelia Jenks Bloomer), vida haremsbyxor ursprungligen kombinerade med en halvlång kjol. Fredrika Bremer studerade dem under sin resa i Amerika och var rätt tveksam. Men även Sverige gav bidrag till reformdräkterna. Svenska reformplagg presenterades för en amerikansk publik 1887 i Dress, en av den amerikanska dräktreformrörelsens tidskrifter.

Startskottet tycks ha varit ett entusiasmerande föredrag som författaren Anne Charlotte Leffler, nyss hemkommen från ett besök i London, höll i Stockholm 1885. Hon talade sig varm för bekväma och förnuftiga kläder i mjuka tyger som gjorde det lätt att röra sig fritt. Bland åhörarna fanns Ellen Key, dramatikern Alfhild Agrell och historikern Ellen Fries, inflytelserika kvinnor som bidrog till att sprida intresset för dräktreformer. Senare engagerade sig även Karolina Widerström, som skulle bli Sveriges första legitimerade kvinnliga läkare. Men alla kvinnor var inte lika positiva. Victoria Benedictsson uttalade sig kritiskt i sin dagbok och frågade retoriskt om reformdräkten var något mer än ett nytt offer på fåfängans altare.

I Korsettkriget presenteras en imponerande mängd tongivande föredrag, en rad ambitiösa utställningar och de omfattande pressdebatter som ofta följde. Särskild uppmärksamhet får den Hazeliuska basaren för Nordiska museet våren 1885, där Hanna Winges nynordiska reformdräkter exponerades, burna av kända kvinnor. Oväntat är kanske Gustaf Frödings, Hjalmar Söderbergs, Carl Larssons och Anders Zorns engagemang – på olika sidor i reformfrågan. Åsikterna skiftade över ett brett spektrum. Bakom arrangemangen låg en rad organisationer och föreningar, typiska resultat av sekelskiftets ideologiska engagemang och centrala för Bagerius undersökning. Främst bland dem var Svenska dräktreformföreningen, grundad 1886, men bidrag gavs även av Nationaldräktsföreningen, Handarbetets Vänner och Fredrika Bremer-förbundet. I Tidskrift för Hemmet, Idun och Dagny publicerades längre artiklar där argument för och emot olika dräktreformer och reformdräkter vädrades. Konflikterna gällde ofta hur förenliga reformdräkterna var med tidens mode (långt och tygrikt), dess kvinnobild (moderlig och mild) och dess skönhetsideal (bred byst, smal midja, välvd mage, runda höfter och små fötter). Därtill kom frågor om material och kostnader. Förhoppningsvis var de nya kläderna dock lättare än de sju kilo som en moderiktig dräkt kunde väga.

Störst framgång fick rörelsen när den inte hade för starka politiska kopplingar eller utmanade tidens bild av könens polaritet. Åtskilliga skribenter försäkrade att de inte ville göra kvinnor till män.

Störst framgång fick rörelsen när den inte hade för starka politiska kopplingar eller utmanade tidens bild av könens polaritet. Åtskilliga skribenter försäkrade att de inte ville göra kvinnor till män. Vid en internationell kvinnokonferens i Stockholm 1911 förväntades de kvinnliga deltagarna klä sig traditionellt stilfullt och inte avvika från konventionerna, eftersom klädseln annars riskerade att leda uppmärksamheten bort från frågor om fred, rösträtt, arbete, hygien, djur och natur.

Bagerius har även undersökt intresset för klädreformer i övriga nordiska länder. Där leddes reformarbetet av olika kvinnoföreningar och enstaka eldsjälar. Till Stockholm kom idéer genom den norske konsthistorikern Lorentz Dietrichson, som höll en uppmärksammad föreläsningsserie om modedårskapens historia, och norskan Kristine Dahl, som lyckades blåsa nytt liv i reformfrågan på 1890-talet.

De krigiska metaforerna i bokens titel är inte Bagerius uppfinning. Tal om revolution, uppror, korståg, strid och krig förekommer flitigt i de texter han refererar. De varnar för slaveri under det franska modets makt och mobiliserar ett fosterländskt förnuft mot utländsk flärd. Vissa ser fienden i männens erotiska förväntningar, medan andra medger att kvinnorna till stor del har sig själva att skylla. De medicinska problemen är möjligen överdrivna och de påstådda dödsfall som tillskrivs korsetten håller inte för Bagerius kritiska granskning. Dåtida källor och nutida medicin ger enligt hans mening föga stöd för uppfattningen att korsetten skulle ha orsakat allvarligare skador på inre organ; däremot medför naturligtvis en hård snörning begränsad rörelsefrihet. I Korsettkriget redovisar Bagerius debattens kopplingar till 1800-talets intresse för folkhygien och till medikaliseringen av den kvinnliga kroppen. Av skildringen framgår också läkarnas starka auktoritet i sekelskiftets svenska samhälle. Men trots mobiliseringen av estetiska, moraliska, medicinska och politiska argument fick intresset för hälsosam, praktisk och mer tidsenlig klädsel för kvinnor ingen djupare folklig förankring.

Sekelskiftet 1900 tycks hålla fast vid det tidiga 1800-talets sömlösa kombination av nordiskt och klassiskt. Det fornnordiska idealet för kvinnor kompletteras ibland med ett grekiskt mode för män. Läkaren Henrik Berg försökte bilda en Mansdräktreformförening som skulle lansera manskläder bättre anpassade till hälsans krav på jämn värmefördelning och fri rörlighet. Han önskade rymligare kostymer, mjukare skjortor, varmare västar och större rockar. Idealen fann han i antikens Grekland, renässansens Spanien och Erik XIV:s dräkter. Det erinrar om Gustav III:s försök till klädreform år 1778. Den nationella dräkt han lanserade hade just 1500-talets svenska och spanska mode som förebilder. Även på 1700-talet fördes en omfattande debatt som gav vissa framgångar. Man hoppades på en frivillig spridning uppifrån och ner, men inte ens med kungligt stöd fick den svenska dräkten särskilt stort genomslag.

Korsettkriget hade ett klart klassperspektiv. Alla tycktes övertygade om att modet spreds nedåt i samhällspyramiden och att ingen ville efterlikna de lägre klasserna. Därför borde professorskor och biskopinnor propagera för klädreformer och helst också bära reformkläder. Av samma skäl ansågs det problematiskt när sömmerskebiträden kläddes i reformdräkt. Tyvärr innebar det också att reformdräkten för skolbarn inte erbjöds till alla. Däremot fanns det flera som argumenterade för bättre kläder åt arbetande kvinnor.

När Bagerius försöker utvärdera effekten av detta korsettkrig och frågar sig hur framgångsrikt det förefaller ur dagens synvinkel stannar han vid ett blandat intryck. Modet förändrades onekligen, kanske delvis till något modernare och bättre. 1920-talets flapperflickor fick vara platta och bära kortare klänningar av tunt tyg, men hur mycket av detta var en effekt av debatten eller kvinnofrigörelsen? Många tänker snarare på världskrigets inverkan. Dessutom återkom de smala midjorna som ideal. Formande gördlar och höfthållare såldes ännu på 1960-talet och fanns länge kvar i min mors byrålådor. Troligen skulle 1970-talets historiker ha uppfattat större likheter, inte minst i häftiga reaktioner mot kvinnliga underkläder, liksom i kopplingen mellan mode och politik. Återkommande är också byxkjolarna, på 1880-talet (som bloomers), på 1910-talet (som jupe-culotte), på 1970-talet och nu.

Henric Bagerius har tidigare mest ägnat sig åt senmedeltida politik och sexualitet. Han disputerade i Göteborg 2009 och är nu docent i historia vid Örebro universitet. Som kuriosa får man väl betrakta det faktum att både författare och recensent i detta fall har en koppling till bokens ämne, Bagerius med en far i underklädesbranschen, omgiven av bysthållare, trosor och nylonunderkjolar (som han skriver i tackordet), jag med en skräddarsläkt på mödernet. Men oavsett personlig bakgrund har Bagerius i det ordrika kriget om korsetten funnit en effektiv ingång till tidens kvinnokamp. Debattklimatet vid sekelskiftet 1900 var hett och omfattade allt från kropp och hälsa till politik och estetik, vilket ger Bagerius tillfälle att med konkret och rask stil utveckla sina tankar om relationen mellan kvinnor, kroppar och kläder. Det har blivit ett substantiellt bidrag och läsaren kan förvänta sig både nöjsam och informativ läsning.