Föregående

nummer

Fredag 28 juli 2017

4/2013

Tema: När Norstedts Sveriges historia hunnit fram till nutiden är det dags att fråga om den svenska modellen verkligen var så unik.
Utbildning
Anders Ottosson
Gymnastik som medicin
Berättelsen om en svensk exportsuccé
Atlantis | 183 s | Isbn 9789173536134
Recensent: Jens Ljunggren
Läkare gjorde sjukgymnast en till kvinnoyrke

Långt in på 1900-talet var sjukgymnaster högborgerliga män eller adliga officerare. Anders Ottosson berättar historien om hur läkarna lyckades inordna sjukgymnastiken under ortopedin och förvandla den till ett kvinnoyrke. Däremot infriar boken inte löftet att berätta om hur den svenska sjukgymnastiken exporterades.

2005 disputerade historikern Anders Ottosson på avhandlingen Sjukgymnasten – vart tog han vägen. Den i år utgivna Gymnastik som medicin – Berättelsen om en svensk exportsuccé är en förkortad och populariserad version av avhandlingen. Ottosson undersöker 1800-talets svenska sjukgymnastik och berättar om de människor som bar upp denna verksamhet. Han vill förmedla deras ”märkliga och storslagna historia”. Sjukgymnastiken som fenomen har äldre rötter, men sjukgymnasten som yrkeskategori skapades i Sverige under 1800-talet. Dock har ”denna stora svenska kulturgärning” glömts bort. Inte ens sjukgymnasterna själva har vårdat minnet och för Ottosson har det varit viktigt att råda bot på glömskan. Den som läser boken förstår dessutom att de svenska sjukgymnasternas historia är en förlorarnas historia, i alla fall enligt Ottosson, som därför har haft ett betydelsefullt upplysningsarbete att genomföra. Boken har två viktiga syften: å ena sidan att lyfta fram en glömd historia, å andra sidan att begripa varför denna historia har glömts bort.

Ottossons tolkningsram är genusteoretisk. Långt in på 1900-talet var sjukgymnasten en man, oftast med högborgerlig bakgrund eller officer med adliga anor. Framför allt bedrevs sjukgymnastik vid GCI, där kvinnor började antas 1864 (vilket i jämförelse var relativt tidigt). Den sjukgymnastiska yrkeskåren förblev länge manligt dominerad, men under 1900-talets första tredjedel hände något: yrket förkvinnligades och männen försvann. Yrket tappade sin höga status och därför har heller inte dess historia skrivits, alternativt tagits över av andra och tecknats negativt.

Med pedagogisk tydlighet redogör Ottosson för sjukgymnastikens utveckling på GCI. Per Henrik Ling, den svenska gymnastikens anfader, var förstås viktig, men framför allt var det Gabriel Branting (Hjalmar Brantings far) som byggde upp den sjukgymnastikska kompetensen på GCI, och även gjorde sig en ordentlig hacka på den (vilket bland annat betalade för det så kallade Branting-huset på Norrlandsgatan). Under 1800-talet ansågs sjukgymnastik vara ett läkemedel med förmåga att bota flera olika sjukdomar. Terapin bedrevs av gymnaster vid GCI, men då ortopedin under 1820-talet introducerades i Sverige började också ortopeder bedriva sjukgymnastik. Enligt rådande lagstiftning måste dock alla ”gymnatikläkare” utbildas vid GCI.

Ottosson anlägger ett tydligt konfliktperspektiv och fokuserar på stridigheter mellan sjukgymnasterna och läkarkåren. GCI-gymnasternas tuffaste motståndare var läkarna på Karolinska Institutet (KI). Sjukgymnaster och läkare/ortopeder kämpade om andelar på arbetsmarknanden, om det vetenskapliga tolkningsföreträdet och konkurrerade förstås om patienterna. Från 1850 tilltog revirstriderna mellan GCI och KI, sjukgymnastik och ortopedi. Maktkampen pågick under hela återstoden av 1800-talet och långt in på 1900-­talet. Gymnasterna på GCI drev på för att sjukgymnastiken skulle hamna utanför läkarnas kompetensområde. Läkarna på KI krävde då att få kontrollera verksamheten vid GCI. Reaktionen lät inte vänta på sig. GCI-gymnasterna slog tillbaka och bland annat utnyttjade de sitt inflytelserika kontaktnät. En av de intressantaste delarna i boken är analysen av hur detta kontaktnät såg ut och vad det betydde för GCI:s status. Bland institutets patienter fanns många prominenta personer ur tidens societet, vilka flitigt togs i anspråk för att bedriva lobbyverksamhet. Inte minst lyckades GCI-gymnasterna etablera kanaler till riksdagens första kammare.

KI-läkaren Patrik Haglund arbetade framgångsrikt för att tämja sjukgymnastiken och inordna den under ortopedin. Hans strategi var att hindra män med hög status från att bli sjukgymnaster. Kvinnliga sjukgymnaster var enklare att hantera och underordna. 1934 blev ett avgörande år. I och med att sjuk- och friskgymnastiken inte längre kopplades samman, vilket tidigare hade varit en självklarhet, tudelades utbildningen. Sjukgymnastikutbildningen blev kvinnodominerad och degraderades. Förkunskapskrav infördes som gjorde det lättare för kvinnor än för män att bli antagna på sjukgymnastikutbildningen vid GCI. Sjukgymnasten förlorade rätten att kalla sig ”gymnastikdirektör” och de manliga sjukgymnasterna underställdes de manliga gymnastiklärarna, något som naturligtvis ytterligare bidrog till att göra sjukgymnastikyrken oattraktivt för män. Undan för undan flyttades sjukgymnastikutbildningen från GCI till KI, en process som fullbordades 1959.

Enligt bokens underrubrik skall analysen dessutom handla om hur den svenska sjukgymnastiken exporterades, men detta löfte förblir ouppfyllt. Om gymnastikexporten får man veta att Ling-gymnastiken på allvar blev en svensk exportvara under Brantings tid, men att också GCI:s konkurrenter Arvedsons gymnastiska institut i Stockholm och Sydsvenska gymnastikinstitutet i Lund samt läkarna Gustaf Zander och Herman Sätherberg bidrog till att sprida sjukgymnastiken internationellt. Många läkare kom till Sverige för att finna inspiration och utbilda sig vid GCI. Till övervägande del stannar dock den analytiska blicken på svenskt territorium.

Annars hade ett globalt eller transnationellt perspektiv på sjukgymnastiken säkerligen kunnat bidra med intressanta vinklingar och resultat. 1800-talets så kallade gymnastiska system bars ofta upp av nationell retorik som ställde till exempel tysk, svensk och dansk gymnastik mot varandra. Icke desto mindre pågick utifrån de gymnastiska systemen en kroppskulturell globaliseringsprocess och detta skedde intressant nog före den moderna sportens genomslag. Denna process, i vilken nationellt och internationellt konstituerades tillsammans, är relativt outforskad. Lite tråkigt är det att det transnationella analysperspektivet uteblir då titeln får läsaren att hoppas på mer än vad som levereras.

Ottosson placerar sig själv i andra vetenskapliga traditioner än den globalhistoriska. I någon mån tar han vid efter 1800- och 1900-talets amatörhistoriska gymnastikhistorieskrivning, som hade som mål att skapa traditioner och konsolidera en yrkesidentitet, det vill säga just det som sjukgymnastikkåren, enligt Ottosson, har förnekats och som han vill ge den tillbaka. Debattens vågor kunde tidigare gå höga då Per Henrik Lings självständighet fördes på tal eller då det gällde att förstå den svenska gymnastikens utveckling i termer av brott eller kontinuitet. Ling-gymnastikens vetenskaplighet var ett annat hett spörsmål som amatörhistorikerna gav sig i kast med. Vid läsningen av Gymnastik som medicin påminns man om dessa forna tiders historikerfäktningar.

Men Ottossons ärende har, som jag förstår honom, inte i första hand varit att fördjupa förståelsen av vissa historiska processer utan att återupprätta en yrkesgrupps tidigare förnekade och bortglömda historia. Mellan raderna skymtar att det är med stolthet han fyller i de konturer på historiens blad som sedermera bleknat. När Ottosson mot slutet av boken konstaterar att sjukgymnastiken i dag har återvunnit litet av sin vetenskapliga status och att det på nytt finns manliga sjukgymnaster tycker man sig se en författare som identifierar sig med den sjukgymnastiska yrkeskåren. Låt mig för att undvika missförstånd understryka att Ottossons analytiska kvalitét ligger skyhögt över de amatörhistoriska föregångarna. Hans text bjuder på såväl analytisk skärpa som empiriskt noggrannhet och intressanta resultat.

Andra forskningstraditioner som gör sig gällande i boken är professionaliserings- och genusperspektiv. Ottosson tar ett intressant grepp då han klarlägger hur sjukgymnastikens förlorade sin manlighet. Till det goda med analysen hör att den inte ytterligare en gång återberättar vad som sker när ett yrke blir kvinnodominerat och förlorar status; på denna negativa utvecklingskurva finns ju som bekant annars otaliga exempel. Det som hände med sjukgymnastiken var, som ovan framgått, att yttre krafter, med bas på KI, aktivt drev en politik för att omkoda sjukgymnastikyrket från att vara manligt till att bli kvinnligt för att på så sätt passivisera en farlig konkurrent. Vad man dock saknar i denna utgåva är en återkoppling till teorin, det vill säga funderingar och diskussion kring om och hur denna litet alternativa vinkling hjälper oss att även i andra fall bättre begripa vad genus betyder då professioner skapas och upprätthålls.

Att de teoretiska resonemangen fått stå tillbaka i den populärhistoriska utgåvan påverkar texten negativt. En annan form av genushistoria som Ottosson implicit anknyter till är det som man brukar kalla ”hennes historia” eller her-story. I Gymnastik som medicin handlar det dock mest om ”hans historia” eller his-story. Ottosson lyfter ur historiens glömska fram de män som skapade, bar upp och spred sjukgymnastiken; detta är en viktig del av upplysningsarbetet. I bokens avslutande del presenteras dessa viktiga män med fotoporträtt samt informationstext. I sig inget fel med det, utmärkt att denna information blir tillgänglig. Sammantaget riskerar dock boken att ibland bli litet väl mycket av en hyllningstext till den svenska sjukgymnastiken och dess stora män.

Då sjukgymnasten genomgående positioneras som berättelsens underdog blir det kritiska perspektivet i någon mån lidande. Det är positivt att resultaten från Ottossons avhandling presenteras populärt, men det är inte utan att man stundom efterlyser ett kritiskt perspektiv inte bara på KI-läkarna utan också på sjukgymnastiken. Vad klarade man till exempel faktiskt av att under 1800-talet bota och vad inte? Hur gick det till när disciplinen erövrade vetenskaplig status? Vilka myter odlades kring sjukgymnastiken? Hur gestaltades relationen mellan gymnast och patient? Hur hjälper oss denna historia att bättre förstå sjukgymnastiken av i dag som professionell och vetenskaplig disciplin? Vad kan sjukgymnastikens historia säga oss om hur sjukdomar, sjukdomstillstånd och patientidentiteter skapas och formas i, och genom, sociala och kulturella processer?

Frånvaron av dessa diskussioner skall dock inte skymma att Ottosson ger oss en mycket intressant inblick i dåtidens vetenskapliga revirstrider. Analysen inspirerar till att tänka vidare om hur vetenskapliga kunskapsmonopol skapas och vidmakthålls. För att slutligen spetsa till formuleringen litet kan man säga att Ottosson på ett utmärkt sätt visat att vassa armbågar har stor betydelse för hur vetande skapas och vetenskapliga professioner konsolideras.

Jens Ljunggren är professor i idrottshistoria vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 4/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet