Föregående

nummer

Torsdag 19 oktober 2017

4/2013

Tema: När Norstedts Sveriges historia hunnit fram till nutiden är det dags att fråga om den svenska modellen verkligen var så unik.
Historia
Kjersti Bosdotter (red.)
… faror för staten av svåraste slag
Politiska fångar på Långholmen 1880–1950
Stockholmia | 319 s | Isbn 9789170312519
Recensent: Jenny Langkjaer
Långholmen påminner om att rättigheter vunnits genom kamp

Galleriet av personer som suttit fängslade på Långholmen av politiska skäl påminner oss om att de demokratiska rättigheter vi ofta tar för givna har vunnits genom hård kamp. Men genom att sätta fokus på fängelsevistelser osynliggörs kvinnornas roll i kampen.

I denna populärvetenskapligt hållna antologi serveras vi ett smörgåsbord av personer som fängslats i Sverige av politiska skäl mellan 1880 och 1950. Här presenteras en rad individer som kämpat dels för demokratiska fri- och rättigheter, dels mot nazi-Tyskland under andra världskriget. Personporträtten rör både kända och relativt okända individer med mer eller mindre anknytning till arbetarrörelsen.

Den gemensamma nämnaren för dessa politiska fångar är Långholmens centralfängelse, där samtliga avtjänade sin strafftid helt eller delvis. De olika antologibidragen beskriver tillvaron i detta kända och framför allt ökända fängelse, som inhyst såväl Hjalmar Branting, Barbro ”Bang” Alving och Jan Guillou (de två sistnämnda dock efter 1950) och var den plats där Sveriges sista avrättning ägde rum 1910. I ­”… ­faror för staten av svåraste slag” blir vi på det klara med att tillvaron på Långholmen kunde te sig väldigt olika beroende på vem man var. I Lars Ilshammars bidrag om Hjalmar Branting framgår hur Branting, som satt på Långholmen drygt tre månader 1889 för bland annat gudsförnekelse, fick tillåtelse att beställa mat från en närliggande restaurang till sin cell. Detta hade han dessutom råd med, eftersom han tilläts fortsätta sitt arbete som skribent inne i cellen, och därmed kunde försörja sig. Sådana privilegier var få förunnat.

Hur fängelsevistelsen kunde te sig för någon som inte var Branting beskrivs i flera av personporträtten. Hjalmar Gustafson, en i våra dagar mindre känd socialdemokratisk agitator, dömdes exempelvis till straffarbete för att ha uppmanat järnvägsarbetare och typografer att lägga ned sitt arbete under storstrejken 1909. Bjarne Isacson beskriver hur Gustafsons tid på Långholmen präglades av undermålig kost, enformigt arbete och total avsaknad av litteratur, bortsett från en bibel. Hur hårda omständigheterna kunde vara beskrivs också mycket levande i Lars Berggrens och Roger Johanssons bidrag om Amaltheamännen Anton Nilsson, Alfred Stern och Algot Rosberg. Isolering, mörker och brutalitet präglade tillvaron i fängelset för dessa herrar. Som läsare ryser jag och lider med fångarna, och kan riktigt känna de kalla, fuktiga stenväggarna komma närmare.

Bokens främsta förtjänst är dock inte berättelserna om villkoren för fångarna på Långholmen. I stället tjänar boken som en påminnelse om hur den demokrati vi i dag ibland tar för given egentligen blev verklighet. Vi påminns om att de många rättigheter och möjligheter vi i Sverige många gånger ser som självklarheter, som klassråd, fackklubbar och medborgarkontor, faktiskt är något som kommit till genom en lång och hård kamp, där människor offrat såväl psykisk och fysisk hälsa som ekonomi för att uppnå demokrati.

Kjersti Bosdotters bidrag om Viktor Lennstrand gör påminnelsen om demokratikampen särskilt tydlig. Lennstrand var fritänkare och utilist. Som sådan arbetade han oupphörligen mot religiösa föreställningar och dogmer och för statskyrkans avskaffande. För sin religionskritik dömdes han fyra gånger till fängelsestraff på totalt 14 månader, av vilka han avtjänade drygt sex månader på Långholmen. Myndigheterna försökte med olika medel hindra hans föredrag, bland annat genom att han inte fick hyra möteslokaler. I Eskilstuna förbjöd myndigheterna honom att hålla föredrag för all framtid – oavsett vad föredraget skulle handla om! Med facit i hand framstår dessa åtgärder som desperata försök att hålla fast i ett gammalt samhälle, som obönhörligen höll på att förändras. Lennstrand själv dog av sjukdom 1895, endast 34 år gammal och fick aldrig uppleva frukten av sin egen och andras kamp för det fria ordet.

Bidraget om Lennstrand visar i sällskap med flera andra också en annan viktig sak som ibland glöms bort, nämligen den mångfald av agendor som fanns inom arbetarrörelsen. Utilister, socialdemokrater, syndikalister och ungsocialister var knappast en unison kör med samma program för hur samhället borde utvecklas och förändras. Flera av de konflikter som fanns inom arbetarrörelsens olika delar blir tydliga i boken. Lennstrands utilister hade till exempel långt ifrån samma syn på kristendomen som de ledande inom socialdemokratin. Vidare visar Hans Lagerberg på hur Henrik ”Hinke” Bergegrens arbete inom barnbegränsningsfrågan tydligt retade upp bland andra Hjalmar Branting, som kallade denna fråga osmaklig. Branting ansåg att Hinke med sina provokationer gjorde yttrandefriheten en björntjänst!

Lars Björlins bidrag om Zäta Höglund sätter fingret på det faktum att kampen för demokrati i Sverige till stor del var en juridisk kamp som ofta fördes i domstolarna. Ett talande exempel på detta är Socialdemokratiska ungdomsförbundets fredskongress 1916 i Stockholm, vars rättsliga efterspel kom att kallas ”förräderiprocessen”, och där Höglund var en av de åtalde. Han var vid denna tid ledamot av riksdagens andra kammare, och dömdes slutligen till ett års straffarbete för stämpling till landsförräderi. Björlin ger här en mycket intressant inblick i hur en politisk rättegång kunde se ut vid denna tid.

Eftersom boken behandlar politiska fångar ända fram till 1950 aktualiseras ett viktigt problem: att makthavare försvarar en demokrati med odemokratiska metoder. Under den långdragna kampen för demokrati i Sverige försvarade sig makthavarna med hjälp av såväl polis, militär, som domstolar mot dem som ville se demokratiska reformer. Trots överhetens kamp mot dem som krävde förändring i samhället vann demokratin framsteg och ett demokratiskt Sverige blev till slut ett faktum.

De metoder som i detta demokratiserade Sverige användes för att försvara den demokratiska samhällsordningen liknande dem som tidigare makthavare använt. När socialdemokratin hade vunnit den politiska makten fortsatte till exempel den dåtida säkerhetspolisen sin övervakning av vänstersocialisterna, trots att just socialdemokraterna något decennium tidigare själva hade varit de som föll offer för övervakning och ingripanden.

Att övervakningen fortsatte berodde dock inte enbart på en uttalad vilja hos den politiska makten, utan framför allt på en spårbundenhet inom polisens verksamhet för att skydda rikets säkerhet. Verksamheten följde helt enkelt samma spår som hade påbörjats decennier tidigare. Den allmänna rösträttens införande innebar därför inte alls att Sverige förvandlades till någon demokratisk mönsterstat. Detta ställdes på sin spets under andra världskriget. Då var Sverige en beredskapsdemokrati, där staten på olika sätt motarbetade den fria pressen och övervakade hundratusentals människor på mycket lösa grunder.

I ”… faror för staten av svåraste slag” ställs vi inför några av de individer som drabbades av dessa odemokratiska metoder, både före och efter demokratins införande. Christoph Andersson presenterar den fantastiska historien om antinazisten Arno Behrisch. Som tysk socialdemokrat och sedan medlem i det mer radikala Socialistiska Arbetarpartiet, arbetade han mot nazisterna genom att bland annat trycka flygblad. Till Sverige kom han som politisk flykting 1938. Här sysslade han bland annat med att organisera antinazistisk propaganda och trycka en del antinazistiska skrifter på svenska. Han deltog också i försök att spränga hamnkranar i svenska och norska hamnar, något han inte lyckades särskilt bra med eftersom hans samvete satte stopp för planerna. Behrisch åkte fast och dömdes slutligen för sammansvärjning till krigsförräderi. Andersson pekar här på hur två förhörsledare från den svenska statspolisen ska ha hotat med att överlämna Behrisch till Gestapo om han inte samarbetade. Detta är bara ett exempel på konsekvenserna av strategin hos den svenska staten att hålla sin demokrati utanför kriget på bekostnad av respekten för mänskliga rättigheter. Sverige stod för upprepade politiska domar som tjänade till att hålla sig väl med Tyskland. Även här bevittnar vi dilemmat med att försvara sin demokrati med odemokratiska metoder. Tre och ett halvt års fängelse blev straffet för Behrisch, som blev fri i mars 1944, och efter kriget kom att ingå i uppbyggandet av Tysklands socialdemokratiska parti.

Enligt Lars Ekdahls övergripande och inledande bidrag ”Politiska fångar på Långholmen” är en ambition med boken att lyfta fram några av dem som i skymundan dömdes till fängelse och straffarbete för sin politiska kamp. Detta lyckas de många författarna bra med. Men att enbart fokusera på just politiskt aktiva som dömts till fängelse gör enligt min mening inte denna tids politiska aktivister rättvisa. Det innebär nämligen att de kvinnor som kämpat för demokrati och mänskliga rättigheter i Sverige, men aldrig dömdes till fängelse för detta, utesluts. Av 27 porträtt är endast tre av kvinnor. Inte ens Kata Dahlgren, som onekligen ansågs vara en fara för staten, får vara med i detta smörgåsbord av demokratikämpar och antinazister. Att döma agitatorer och påstådda spioner till fängelse var inte det enda sättet för den svenska staten att hantera faror mot rikets säkerhet. I själva verket bedrevs en omfattande övervakningsverksamhet under perioden, som drabbade många personer på olika sätt, både män och kvinnor, men också utländska personer. I ”… Faror för staten av svåraste slag” faller kvinnor och utländska personer tyvärr helt bort när det gäller perioden före andra världskriget. En mycket svensk och manlig politisk kamp målas då upp.

Två felaktiga uppfattningar förstärks genom att man lägger fokus på fängelsestraff. Den ena är att arbetarrörelsen bestod av och drevs framåt enbart av svenska män. Den andra är att hoten mot rikets säkerhet nästan uteslutande utgjordes av män. Särskilt sistnämnda är ett område som skulle vara något för kommande historisk forskning att bita i.

Jenny Langkjaer är historiker och disputerade med avhandlingen Övervakning för rikets säkerhet. Säkerhetspolisiär övervakning av utländska personer och inhemsk politisk aktivitet, 1885–1922. (Stockholms univ. 2011).

– Publ. i Respons 4/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet