Föregående

nummer

Torsdag 17 augusti 2017

4/2015

Tema: Nationen & Nationalstaten, i en tid då många sluter upp kring nationalstaten och understryker nationella skiljaktigheter.
Politik & samhälle
Kalle Kniivilä
Krim tillhör oss
Imperiets återkomst
Atlas | 268 s | Isbn 9789173894913
Recensent: Gudrun Persson
Längtan tillbaka till Sovjetunionen

Rysslands annektering av Krimhalvön förra året väckte starka reaktioner från omvärlden. Reportern Kalle Kniivilä har rest till Ryssland och Ukraina för att tala med de människor vilkas vardag påverkas av detta historiska skeende. Boken ger förståelse för hur enskilda människors liv påverkas av Rysslands militära våld och propaganda.

Den 4 mars 2014 sade president Putin: ”Det finns ingen möjlighet att Krim kommer att anslutas till Ryssland.” Fjorton dagar senare var annekteringen ett faktum. På frågan om de beväpnade uniformerade soldaterna på Krim var ryska soldater svarade Putin att man kan köpa uniformer i vilket varuhus som helst och att soldaterna var ”lokala självförsvarsenheter”. Tretton dagar senare fick han samma fråga och svarade då: ”Visst var det ryska styrkor. De var väldigt professionella och artiga.”

Reportern Kalle Kniivilä har rest till Krim, Kiev och Moskva och talat med människor som befinner sig mitt i detta historiska skeende, där Europas gränser ritats om med hjälp av ryskt militärt våld. I hans nya bok Krim tillhör oss – Imperiets återkomst skildras dessa möten och den knivskarpa gräns som går mellan dem som är för Rysslands agerande och dem som är emot – en gräns som delar familjer, vänner, journalister, politiker och akademiker.

I ett av bokens starkaste avsnitt skildrar Kniivilä den ukrainska tv-journalisten Jelena Mechaniks upplevelser de dramatiska dagarna i början av mars. Hon befann sig då på reportageresa vid ett luftvärnsförband utanför Sevastopol. Hon skulle göra ett reportage inför kvinnodagen den 8 mars och intervjua kvinnorna på basen. Reportaget blev aldrig färdigt. TV-teamet blev nämligen vittne till den ryska stormningen av militärbasen och lyckades filma skeendet. I en mardrömsfärd därifrån stoppas bilen i ett antal vägspärrar, flera i teamet misshandlas och slängs i bakluckan, kameror, minneskort beslagtas. Till sist tar de sig levande ut från området, medan Krims nyinstallerade ledare Sergej Aksionov i tv försäkrar att ”allt är lugnt på Krim”.

Det må synas vara en ironisk hälsning från förr att just en annan Aksionov – Vasilij (1932–2009) – skrivit den bok som enligt litteraturvetaren Irina Prochorova bäst beskrivit det som nu sker i det ryska samhället. Ön Krim skrevs redan i slutet av 1970-talet och beskriver ett Ryssland som åter fastnat i imperiedrömmar och revanschism. Boken handlar om hur människor lyckats skapa en liten ö av frihet på Krim – men så sugs de tillbaka. Längtan efter Sovjetunionen är något Kniivilä ständigt mötte på Krim. Drömmen om det gamla landet, den förlorade barndomen och längtan till storheten. Kniviilä berättar om den unga journalisten Aleksandr Gundlach vars far var militär. Familjen flyttade till Krim 1977 och föräldrarna stöder annekteringen av halvön. Även om de accepterar att sonen valt att lämna Krim för Kiev ogillar de flytten. Gundlach formulerar föräldrarnas inställning så här: ”De hoppas att Putin kan ge dem tillbaka det Sovjetunionen som de minns från sin ungdom.”

Just blandningen av Sovjetnostalgi och president Vladimir Putins attraktionskraft tycks ha spelat en roll i stödet för annekteringen. Flera personer i boken talar om just Putins storhet. Tatiana Fominych, chef för anatomiska institutionen vid det statliga medicinska universitetet i Simferopol, säger till Kniivilä att hon anser att Putin är en hederlig människa som hon helt litar på. I hennes ögon är Putin en stor strateg, kompetent inom nästan alla områden. Hon är född 1967 och talar med värme om sina barn- och ungdomsår i Sovjetunionen. ”Socialismen som vi hade förr, den tyckte jag var bra. Det var mitt hemland, det är därifrån jag kommer.”

Men långt ifrån alla bär på sovjetnostalgi. Krimtatarernas öde har nu tagit ännu en vändning. I århundraden innan Krim första gången erövrades av Ryssland år 1783 levde de på halvön och Krimkhanatet lydde under det osmanska riket. Under andra världskriget deporterades 183000 krimtatarer till Centralasien, kollektivt anklagade för samarbete med den tyska ockupationsmakten. Det var först under perestrojkaåren i slutet av 1980-talet som de tilläts återvända till Krim. I dag utgör de cirka 12 procent av halvöns befolkning. Deras situation blir alltmer trängd. Meclis, krimtatarernas organisation, har blivit utsatt för räder av polisen och organisationens hus har förseglats. I mars 2014 talade krimtatarernas ledare Mustafa Cemilev med Vladimir Putin och kritiserade annekteringen. Putin lovade att krimtatarernas rättigheter och säkerhet skulle garanteras. Cemilev bor numera i Kiev eftersom han inte längre släpps in på Krim.

Kniivilä träffar några vänner i en sovjetisk betongförort. Bordet står dukat i vardagsrummet och man diskuterar krimtatarernas situation. ”Det känns som om någon har kommit och dragit ett annat land över mitt huvud, som en tröja. Jag vill inte ha det, men jag kan inte säga emot, det enda jag kan göra är att anpassa mig så gott jag kan, om det är möjligt”, säger Guliver, en krimtatar som är född i förvisningen i Uzbekistan. Han växte upp på Krim och hans familj säger sig inte på allvar fundera på att lämna Krim (”våra föräldrar kämpade hårt för att vi skulle komma hit”) men talar ständigt om möjligheten.

Skildringen av den tatariska tv-stationens verklighet illustrerar det hårdnande klimatet. Chefen för nyhetsredaktionen, Şevket Memetov, beskriver hur det då (september 2014) inte handlar om direkta förbud mot vissa ämnen, men en anpassning – mindre bevakning på Ukraina, färre ukrainska program och en anpassning av språket: husrannsakningar får inte heta så, ”kontroller” ska det vara. ”Ibland får vi justera vårt fokus eller ändra vinkel, vi kanske inte kan använda vissa ord och så vidare”, säger Memetov.

Detta är stark läsning. Till saken hör att den ryska myndigheten, Roskomnadzor, stängde ner kanalen – rättare sagt fick den inte sändningstillstånd i Ryssland trots upprepade ansökningar – den 31 mars 2015. Det blev dock inte klart förrän efter utgivningen av Krim tillhör oss.

Kniiviläs bok är fylld av vittnesmål från människor på plats som berättar om hur ”omöjlig” tanken på en anslutning av Krim till Ryssland tedde sig ända tills det hände. Svaret på varför ligger i Moskva och Putins alltmer aggressiva utrikespolitik. Trenden att Ryssland börjat föra en alltmer västfientlig utrikespolitik och en alltmer auktoritär politik på hemmaplan har varit tydlig de senaste åren – långt före annekteringen av Krim. Det kan kallas den ”strategiska avskildhetens” politik. Nu är det som om denna politik, där inre repression och yttre aggression förstärker varandra, går i expressfart. Irina Prochorova konstaterar att det är omöjligt att förutsäga den framtida utvecklingen. ”Krim är ett mycket farligt exempel,” säger hon och påminner om att misstron har spridit sig mellan Ryssland och Väst och mellan Ryssland och Ukraina. Memetovs ord från september 2014 ekar i öronen: ”Vi hade trott att de nya makthavarna skulle göra allt för att vinna krimtatarernas lojalitet. För att uppnå det borde man ha lämnat lite manöverutrymme, men det gjorde de inte. De har vant sig vid att göra allt med våld.”

Kniiviläs bok är ett slags kompass för att kunna orientera sig i den komplicerade terräng som detta ”spegelkrig” utgör. Allting betyder tvärtom. Kniivilä dokumenterar och påminner om vad som faktiskt hänt. Konsekvenserna av detta ännu pågående krig är ännu oöverblickbara. Men någon gång kommer historien om den ryska annekteringen av Krim och det vidare kriget i Donetsk och Luhansk att skrivas. I det arbetet kommer Kniiviläs bok att utgöra en viktig pusselbit för förståelsen av hur enskilda människors vardag påverkades av kriget och propagandan.

Gudrun Persson är docent vid Slaviska insitutionen vid Stockholms universitet och forskningsledare vid FOI.

– Publ. i Respons 4/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet