Föregående

nummer

Torsdag 19 oktober 2017

2/2016

Tema: Inget land för gamla – På väg mot en ålderdom av ovisshet och ojämlikhet?
Historia
Stefan Arvidsson
Morgonrodnad – Socialismens stil och mytologi 1871–1914
Nordic Academic Press | 332 s | Isbn 9789188168269
Recensent: Inga Sanner
Längtan tillbaka till tiden före det industriella genombrottet

Stefan Arvidsson vill ge en återupprättelse till den romantiska socialism som han menar hade sin storhetstid kring förra sekelskiftet men som nu håller på att falla i glömska.

Det finns en utbredd bild av socialismen som en ideologi präglad av tilltro till vetenskap, teknik, storskalighet och planhushållning. Inte så sällan förknippas den med marxismen och samhällsutvecklingen i Sovjet och öststaterna under 1900-talet. Det är emellertid en skev bild, hävdar religionshistorikern Stefan Arvidsson, som i Morgonrodnad – Socialismens stil och mytologi 1871–1914, lyfter fram en annan typ av socialism som sätter sådant som fantasi, konstnärlighet och landsbygdsliv i centrum. Det är en socialism som enligt Arvidsson hade sin storhetstid vid det förra sekelskiftet, men som har blivit styvmoderligt behandlad i historieskrivningen. Arvidssons ärende är att ge ett slags återupprättelse till denna så kallade romantiska socialism som han kontrasterar mot vad han kallar klassicistisk socialism. Hans ambition är inte att göra någon traditionell idéhistorisk analys utan ett studium av den mytologiska sidan av socialismen, som han menar har en stor betydelse för det politiska innehållet. För att kunna göra det använder han sig av annat material än enbart resonerande texter, såsom bilder, sångtexter, olika typer av berättelser och ritualer. Såtillvida kan man placera in hans studie i den breda kulturhistoriska inriktning som är en så viktig del av nutida humanistisk forskning.

Studien greppar över ett omfattande material. Det största utrymmet ägnas en amerikansk ordensorganisation vid namn Noble and Holy Order of the Knights of Labor och den engelska så kallade Arts and Crafts-rörelsen. Minst bekant för svenska läsare är förmodligen ordenssällskapet, och Arvidssons berättelse om detta är ett slags bok i boken. Sällskapet bildades 1869 och kom snart att växa till ett inflytelserikt ordenssällskap med var femte arbetare i USA som medlem (ovanligt nog inkluderande såväl kvinnor som svarta arbetare) och med förgreningar i Europa. Inom sällskapet utformades en hel symbolvärld som hämtade inspiration från så olika håll som Bibeln, frimureri, alkemi och esoterism.

Den tämligen hemlighetsfulla verksamheten väckte reaktioner från både kyrkligt som fackligt håll. Sällskapet försökte tona ned det samhällsomstörtande draget och framhöll att man verkade för en förändring av enskilda människors moral, snarare än ett radikalt omkullkastande av det rådande samhället. Inom sällskapet fanns en kritik av industrialiseringen och en tidstypisk fascination för medeltiden, som man delade med andra radikala rörelser i samtiden. Det var uttryck för en längtan efter hur världen förmodades vara beskaffad före det industriella genombrottet, med en tillvaro där allt hängde samman och människor levde i harmoni och samhörighet med varandra.

Liknande drömmar fanns inom Arts and Crafts-rörelsen i England. Det var en rörelse som blev betydelsefull under senare delen av 1800-talet och som bestod av socialt intresserade konstnärer och hantverkare som sökte återupprätta ett mer traditionellt konsthantverk och hyste en förkärlek för lantliga och förmoderna livsformer. Man vände sig mot det man uppfattade som industrialiseringens avigsidor, såsom mekanisering och massproduktion. Den kanske mest namnkunniga företrädaren för rörelsen var den marxistiska konstnären och författaren William Morris, känd för sina mönstrade tyger och tapeter. Han skrev ett flertal romaner, bland dem en utopisk skildring, News from Nowhere (1890). Här beskriver han ett framtida samhälle, befolkat av glada, friska och kärleksfulla människor i en frodig och idyllisk miljö, fjärran från det smutsiga och bullriga England i vilket boken skrevs. Arvidsson ser utopin som ett tydligt uttryck för den romantiska socialismen och ställer den mot den skildring som Morris bok var ett direkt svar på, den amerikanske journalisten och socialisten Edward Bellamys Looking Backward 2000–1887 (1888). Bellamys utopi beskriver ett rationellt och genomplanerat samhälle, i vilket vetenskap och teknik står i högsätet – en tydlig representant för den klassicistiska socialismen.

Det är intressant att notera att Bellamys rationella samhällsvision fick en i samtiden långt större spridning än Morris brokiga idyll. Den fick också ett flertal efterföljare, bland annat en svensk, som dock inte behandlas av Arvidsson. Det är den socialdemokratiska pionjären Axel Danielssons berättelse Främlingen – Ett besök i det nya samhället (1892) som handlar om ett framtida Malmö och som bär tydliga spår av den amerikanska förebilden. Att i dag läsa denna berättelse är att få en föraning av det svenska folkhem som komma skulle och den känslan kan ses som ett slags belägg för Arvidssons tes om att den klassicistiska socialismen är den som levt vidare in i 1900-talet – på den romantiska socialismens bekostnad.

Arvidsson hävdar dock att det förra sekelskiftet – Bellamys exceptionella framgångar till trots – var en storhetstid för den romantiska socialismen. Det har att göra med det civilisationskritiska inslaget som fick en så framskjuten plats i en tid då den industriella omvandlingen födde starka känslor av splittring och kulturell rotlöshet. Det var en typ av kritik som formulerades av såväl konservativa som radikala tänkare, vilket gör att man hittar många beröringspunkter mellan dessa annars så olikartade ideologier. Det är logiskt att begreppet folkhem – även detta uttryck för en längtan efter ett sammanhållet samhälle – som vid den här tiden myntades i ett konservativt sammanhang, kom att plockas upp av svenska socialdemokrater.

Den romantiska socialismen tycks vara en trogen följeslagare till den klassicistiska, ungefär som romantiken i stort lever i nära anslutning till den västerländska upplysningen. Det är en relation som inte främst handlar om motsatser utan om att romantiken fördjupar och kompletterar upplysningen. Det förhållandet tycks också råda mellan den romantiska och klassicistiska socialismen, såsom de beskrivs av Arvidsson. Morris var marxist men ville lägga till något till ideologin som hade med känslor och fantasi att göra. Att Arvidsson väljer att inte använda beteckningen upplysning på den klassicistiska socialismen har att göra med att skillnaden mellan de två varianterna inte är en fråga om enbart idéer utan om något han kallar för kulturell stil. Arvidsson använder även begreppen idealism och realism för att fånga in skillnader i de mytologiska uttrycken, som alltså, menar han, i sig är ett politiskt budskap.

Arvidsson har stora ambitioner i det att han placerar in studien av de två typerna av socialism i ett övergripande historiskt schema. Han menar att den klassicistiska socialismen går hand i hand med framväxten av det moderna samhället och att den romantiska socialismen är historiens förlorare. I de här analyserna undrar man dock om inte Arvidsson kunde ha vidgat perspektivet och om han inte ger den klassicistiska socialismen en alltför stor roll i framväxten av det moderna. Han skriver exempelvis att det är socialismen som haft störst betydelse för att sprida vetenskapstro, areligiositet, agnosticism och ateism. Och visst har säkerligen socialistiska idéer haft betydelse för detta, men samtidigt är de del av något större som låter sig sammanfattas just med beteckningar som det moderna eller modernitet. Frågan är om det inte är en annan ideologi, nämligen liberalismen, som i ännu högre grad är bärare av den utveckling som Arvidsson förknippar med den klassicistiska socialismen. Är det inte den som först och främst har bidragit till att ”allt fast förflyktigas” och ”allt heligt profanseras” som det står i Kommunistiska manifestet? Man får en känsla av liberalismen som elefanten i rummet i Arvidssons framställning – den som sätter agendan utan att riktigt synas.

Arvidsson beskriver utvecklingen i Västvärlden som något av en förfallsprocess, där drömmar om en skönare och bättre värld har ersatts av fackföreningar, sekulära tankesmedjor, pragmatiska partier, kommersiell masspopulärkultur med mera. Han ivrar också för att den romantiska socialismen ska räddas från historiens glömska. På den punkten känns dock hans rädsla litet överdriven. Redan hans egen digra litteraturlista visar hur mycket forskning som finns om den här typen av tänkande. Det är också uppenbart att de idéer och den livshållning som Morris representerar står betydligt högre i kurs i dag än den storskaliga samhällsvision som finns hos Bellamy – en författare som numer är helt bortglömd.

Arvidssons bok myllrar av fakta och iakttagelser, vilka paras med reflektioner kring övergripande historiska utvecklingslinjer. Associationerna och utvikningarna är många och ibland önskar man att författaren hade stannat upp och i högre grad följt upp de tanketrådar han introducerar. Det hade heller inte skadat om han rensat i rabatten något till förmån för de mer principiella resonemangen. Boken är nu, vilket också Arvidsson själv påpekar, ett bidrag till nya undersökningar snarare än en syntes. Mycket finns dock att hämta för den som intresserar sig för spännvidden i socialistiskt tänkande.

Inga Sanner är professor i idéhistoria vid Stockholms universitet.

 

– Publ. i Respons 2/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet