Föregående

nummer

Lördag 19 augusti 2017

1/2012

Tema: Forskare konkurrerar på en konstgjord marknad och anpassar sig till teknokraternas krav i stället för att söka sanningen.
Utbildning
Sven Hartman
Det pedagogiska kulturarvet
Traditioner och idéer i svensk undervisningshistoria
Natur & Kultur | 397 s | Isbn 9789127121102
Recensent: Sven-Eric Liedman
Lärarna har blivit överkörda

Om flumskolan finns började den med kommunaliseringen på 90-talet. Sedan kom friskole­reformen som skapat ett oöverskådligt skol­väsende. Nu skulle skolorna drivas som företag och alla människor utbildas till entreprenörer. Sven Hartman har skrivit en engagerad och engagerande bok om skolvärlden.

Pedagogiken hade också sitt radikala 1880-tal. Dess främsta representant var Anna Sundström, som publicerade artiklar och brev under signaturen Uffe. Anna Sundström var själv lärare på en flickskola och upplevde där en vardag som bjärt stred mot hennes egna ideal. Där skulle de unga damerna exerceras i franska verb med samma frenesi som deras manliga jämnåriga drillades i latinsk formlära. Anna Sundström ville i stället att ett mer människonära bildningsideal skulle genomsyra undervisningen. Geografi, naturvetenskap, historia och litteratur borde vara de centrala ämnena. Både Ellen Key och Fridtjuv Berg tog djupa intryck av hennes idéer. Själv startade hon en egen skola där hon fick möjlighet att omsätta sina tankar i praktiken.

Anna Sundström tillhör de inspiratörer som Sven Hartman tar upp i sitt nästan 400-sidig arbete Det pedagogiska kulturarvet: Traditioner och idéer i svensk undervisningshistoria. Boken publicerades först 2005, och nu kommer den andra upplagan, utökad och med ögonblicksbilder från dagens skolverklighet.

Boken består av fyra delar. Den första handlar om skolans utveckling, medan den andra ger en fyllig bild av lärarutbildningens historia. I den tredje tecknas bilden av några personer som haft stort inflytande på den pedagogiska utvecklingen, som Luther, Rousseau och Dewey. I en kort avslutande del ställs frågan om lärarens profession. Boken rymmer ett stort och viktigt kunskapsstoff, men den är också högst personlig. Hartman drar sig inte för att gå i polemik med utvecklingen i samtiden, och ett särskilt litet äreminne reser han över sin egen småskollärare, fröken Eriksson.

För mig tar läsningen färg av att jag ungefär samtidigt fördjupar mig i Pasi Sahlbergs bok Finnish Lessons (2011) som ger en bild av skola och lärarutbildning i Finland framför allt under de senaste decennierna. Det har varit en givande bredvidläsning. Den utveckling som Hartman tecknar är verkligen mycket olik den finska. Jag återkommer till detta.

Men Hartmans bok handlar inte bara om vad som händer nu och nyss utan drar låt vara kortfattat linjerna tillbaka till 1600- och 1700-talen då det var en plikt för kyrkans folk att undervisa vanliga enkla människor främst i konsten att läsa för att därigenom bli mottagliga för Guds ord på ett annat sätt än tidigare. Vid samma tid fick barn i de högre samhällsklasserna sin undervisning i hemmet, ofta av fattiga studenter som därmed kunde dryga ut sitt knappa levebröd.

Större utrymme får det utvecklade parallellskolesystemet med en folkskola för gemene man och ett läroverk för de bättre bemedlades barn (och, i lyckliga fall, också för en och annan obemedlad vars begåvning blivit upptäckt). Redan tidigt fanns det ett motstånd mot denna klassmässiga uppdelning, och Anna Sandström liksom Ellen Key och Fridtjuv Berg beredde med sina skrifter och också på annat sätt vägen för en kritisk opinion och på lång sikt också ett nytt system. Skolan blev en viktig fråga för all typ av reformism, liberal, socialdemokratisk eller till och med ämbetsmannaförankrad. Den som anser att samhället ska förändras i riktning mot såväl större jämlikhet som större frihet för den enskilde, ser gärna i skolan det viktigaste instrumentet för att förbereda unga, mottagliga människor för ett sådant samhälle.

Fridtjuv Berg, en radikalt liberal skolpolitiker som hade en bakgrund som folkskollärare men som till högerns förskräckelse avancerade till ecklesiastikminister, fördömde med samma kraft latinplugget i läroverket och katekestragglandet i folkskolan. I själva verket borde varje människa uppmuntras att sträcka mot en friare bildning lika naturligt som en växt sträcker sig mot ljuset.

Men det dröjde länge innan en allmän grundskola kunde införas i Sverige. Bergs period vid makten hör till det tidiga 1900-talet, och grundskolan inrättades först 1962. Men mycket hade hänt på vägen. 1919 försvann katekesen från folkskolan, och antalet undervisningstimmar i kristendom halverades. Matematiken blev viktigare än förr, men den stora vinnaren var det nya ämnet hembygdskunskap. Hembygdskunskapen blev viktig för den nya typ av nationalism som snarare identifierade nationen med det lokala än med rikets huvudstad (Nils Holgerssons underbara resa hade berett marken, med en gåsapåg från en tidigare dansk provins som svenskhetens representant).

På 1920-talet blomstrade aktivitetspedagogiken enligt vilken skolan snarare skulle vara ett laboratorium än ett auditorium. Och i utredningar efter andra världskriget stakades vägen ut mot det som till sist blev grundskolan. Men grundskolans utveckling har kantats av fejder av olika slag. Den mest genomgripande har gällt frågan om man kan ha helt sammanhållna klasser ända upp till och med nionde klass. Den är fortfarande het. Den sysselsätter inte minst många människor som befinner sig långt från skolans värld. Sven Hartman gör här en rad intressanta anmärkningar. Han påpekar att läroverket ”fortfarande [kan] åberopas som ett diffust ideal, som en förlorad guldålder i skolans historia”. Denna nostalgi har varit mycket påtaglig under det nya århundradet. Hartman talar om ”reaktionens årtionde” och inte utan anledning.

Men den svenska skolans märkliga nutida utveckling börjar ett drygt årtionde tidigare. Det är inför den utvecklingen som jag menar att en jämförelse med den finska utveckling sådan Pasi Sahlberg tecknar den kan vara av intresse. Skolan i Finland är fortfarande statlig. Den är förstås inte oförändrad sedan 1990. Men det är en utveckling där lärare och lärarutbildare hela tiden haft en avgörande roll. Så annorlunda i Sverige! Sven Hartman berättar engagerat om kommunaliseringsreformen då det ena lärarförbundet var absolut emot och det andra efter lång tvekan gick med om saken mot löfte om löneförhöjning. Men regeringen var obeveklig! Göran Persson trumpetade om att förändringen var ofrånkomlig. Det var också lika ofrånkomligt att lärarnas status sänktes genom den. Argumentet att en viss reform har sitt stöd i ett slags obeveklig framstegsprocess är lika effektivt som ihåligt. Sakskälen för att kommunaliseringen skulle vara ofrånkomlig kunde aldrig ordentligt redovisas. Men Persson låtsades ha tidens vind i ryggen.

Några år senare, med en ny regering, var det dags för nästa stora reform, den som kallas friskolereformen. Skolor som stod relativt fria från staten hade det funnits långt tidigare – flickskolor hade till exempel varit privata, som Hartman påpekar. Det nya var att skolor kunde drivas som företag och att ägarna till och med kunde ta ut vinster. Reformens effekter har inte blivit fullt tydliga förrän under de senaste åren. För den ekonomiskt kunnige kan det inte ha varit en överraskning att skattepengar skulle locka även så kallade riskkapitalister (som med tillgång till skattemedel blir extrema fegkapitalister). Effekterna av dessa båda reformer har blivit ett nästan oöverskådligt skolväsende. Den ”flumskola” som kritiker väsnats om under årtionden är, om den alls finns, ett barn av 90-talet. Det är sedan dess som de svenska skolresultaten försämrats i internationella jämförelser.

Bättre har det inte blivit med de senaste årens brådstörtade förändringar. Det är viktigt att också de skett trots motstånd från lärarna. Än kompaktare har kritiken från lärarhögskolorna varit. Men de som nu har makten har med sedvanlig okänslighet trumfat igenom sina idéer som mer bottnat i de utomståendes oinitierade klokskap än i gedigen erfarenhet. Nu är det prov och betyg som står högst på dagordningen. Vissa ämnen anses viktigare än andra. Matematik och språk premieras, de estetiska ämnena får stryka på foten. Alla människor ska bli entreprenörer. I Finland har inte något motsvarande skett. Så fungerar också skolan bättre där i alla avseenden. Lika lågt som söktrycket är till lärarutbildningarna här, lika högt är det där. Lärarna har inga individuella löner, men deras ställning är i alla avseenden bättre.

Hartman skildrar inte utan skärpa och kanske även med en viss bitterhet de senaste tjugo årens utveckling av den obligatoriska svenska skolan. Både förskolan och särskolan har dessförinnan fått sina sakrika avsnitt. Avsnittet om särskolan är särskilt tacknämligt – dess utveckling, som säger så mycket om människosynen i samhället, har det tidigare skrivits mindre om (Hartman påpekar att han själv inte gjort det i första utgåvan av sin bok och att det nya avsnittet tillkommit efter påstötningar från Karl Grunewald, den man som betytt mer än kanske någon annan för särskolans humanisering). Särskolan var ännu för några årtionden sedan en ganska grotesk inrättning, där humanitetens principer inte utsträcktes till de barn som hade det svårast. I dag är det faktiskt bättre. Men hur kommer det att gå nu när rationalitetens stjärna lyser så kallt över skolväsendet i övrigt?

Ett viktig del av boken handlar om lärarutbildningen. Den utveckling som skildras är fascinerande, alltifrån parallellskolans två väsensskilda utbildningar via den sammanhållna lärarhögskolan och fram till dagens åter växande klyftor mellan olika lärarkategorier. Den gamle läroverksläraren var inte alls professionaliserad på samma sätt som folkskolläraren. Seminariet var yrkesförberedande, de akademiska studierna var det inte. Den pedagogiska kurs som krävdes av den blivande adjunkten eller lektorn handlade inte nämnvärt om konsten att undervisa, och provåret – lärlingstiden – kunde utfalla på olika sätt. Den typiske läroverksläraren såg sig framför allt som en representant för den storartade vetenskapliga kunskapen. Folkskolläraren var snarare folkbildare och folkupplysare.

Hartmans tes är att motsättningen mellan den pedagogiska och den vetenskapliga kulturen bestod. I bokens mest temperamentsfulla avsnitt beskriver han hur lärarutbildningen i Stockholm – lokaliserad till Konradsberg, där det investerades enorma summor i nya byggnader – sköts i sank av vetenskapens självutnämnda talespersoner vid Stockholms universitet. Och nu står många av de fina byggnaderna i Konradsberg tomma och kostar pengar och samlar damm…

Det är också annat som håller på att försvinna från skolvärlden. Ett av särdragen i den svenska folkskoletraditionen har varit slöjdämnets starka ställning. Men nu håller traditionen på att brytas i det snäva nyttotänkandets namn. Slöjd blir alltmer en specialitet för blivande snickare och sömmerskor.

Det pedagogiska kulturarvet är en engagerad och engagerande bok om en avgörande del av modern svensk kulturhistoria. Det går alltid att diskutera avvägningar mellan olika moment. Ibland kan perspektivet bli väl snävt – överlag skulle jag vilja ha snabba utblickar över hur skolans metamorfoser följer men också påverkar den allmänna utvecklingen, alltifrån 1600-talets överhetssamhälle till dagens digitala värld av rastlösa riskkapital.

En och annan liten skönhetsfläck finns det också. Beteckningen ”Tyskland” används lite lättvindigt om en tid när det ännu bara fanns ett myller av mer eller mindre tyska stater. Namnet Freire lyser med sin frånvaro. Urvalet av pedagogiska lärofäder är lite nyckfullt, eller låt oss säga personligt.

Men stor sak. Detta är på det stora hela en värdefull bok som många borde läsa, inte minst bland dem som makten haver.

Sven-Eric Liedman är professor emeritus i idé-och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet.

– Publ. i Respons 1/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet