4/2015

På vilket sätt kan läsningen förändra oss och samhället? Författaren och etikforskaren Elisabeth Hjorth argumenterar för en läsning som inte söker bemästra det främmande utan i stället bejakar det mångtydiga och ambivalenta för att uppnå politisk förändring. Detta verk kan bli en viktig referens inom läsforskningen.

Litteraturen är en kritik av sakernas tillstånd, och det är läsarens ansvar att förvalta dess möjlighet, att lyssna till dess åkallan. Ungefär så förstår jag huvudbudskapet i Elisabeth Hjorths avhandling i etik, Förtvivlade läsningar – Litteratur som motstånd & läsning som etik, även om den resonerande och självreflekterande texten egentligen inte låter sig kokas ner till ett enhetligt resultat. Avhandlingen kan sägas bestå av två huvuddelar, dels en ambitiös, teoretisk diskussion kring läsning som etisk praktik, i prövande dialog med tänkare som Gayatri Chakravorty Spivak, Emmanuel Levinas och Lev Sjestov, dels en praktiskt orienterad del med läsningar av fyra samtida svenska romaner utgivna under 00-talet: Jonas Hassen Khemiris Montecore, Annika Korpis Hevonen Häst, Daniel Sjölins Personliga pronomen och Sara Stridsbergs Drömfakulteten. Romanerna kännetecknas av en hög språklig formmedvetenhet med en samhällskritisk underström, en kombination av estetik och politik av särskilt intresse för Hjorths avhandlingsärende.

Genom sina läsningar av de fyra romanerna vill Hjorth ”undersöka hur makt och motstånd kommer till uttryck och verkan, samt vilket ansvar och vilken praktik läsaren utmanas till”. Hjorth vill mer konkret undersöka sambandet mellan det hon kallar essentialistiska identiteter, det vill säga mer eller mindre förutbestämda gruppindelningar, och upprätthållandet av olika samhälleliga maktstrukturer i romanerna. Detta sker via de tematiska ingångarna identitet, kropp, det mänskliga och det postpolitiska, som också söker belysa hur texterna i sin form och tematik ifrågasätter alternativt undergräver förment fasta identitetskategorier. Med stöd i feministisk och postkolonial teori visar Hjorth hur identiteter konstruerade längs nations-, klass- och könsgränser laddas med essentiella kvaliteter, vilkas konsekvenser syns i uteslutningar och tystnader av det som inte passar in i den aktuella identitetskonstruktionen. I Hjorths läsningar avtäcks i stället motröster och ambivalenta berättarkonstruktioner, som sägs utmana läsarens förförståelse av essentialistiska identiteter. Genomgående handlar det om hur identiteter formas av blick och perspektiv, där romanernas olika och ofta sinsemellan motstridiga berättarröster spelas ut mot lika undflyende som irriterande romanfigurer.

Som väl är stannar inte Hjorth vid en analys av romanernas eventuella subversivitet beträffande identiteter och olika former av maktstrukturer, utan tar sig an den betydligt svårare frågan om läsaren kan sägas ha ett ansvar inför den litterära texten. I vilken mån kan, och bör, läsaren möta och försöka svara mot litteraturens opålitlighet och främlingskap genom att ifrågasätta och förändra sig själv och det samhälle som både hon och den litterära texten är försänkta i? Kan läsning, formulerad som etisk praktik, bidra till politisk förändring?

Hjorths prövande diskussion kring denna huvudfråga är avhandlingens stora behållning, mycket tack vare att den varken ryggar för att blotta svagheter i den egna argumentationen eller för att ifrågasätta avhandlingsformatets premisser för ärendet. ”Kanske är det […] nödvändigt att svika litteraturen i någon mån”, skriver Hjorth i inledningens metodologiska diskussion om läsning som vetenskap, apropå svårigheten att både ta hänsyn till akademiska krav på översättbarhet och transparens, och till läsningen som ”singulär händelse”. Formuleringen är betecknande för den lyhördhet som präglar avhandlingstexten i dess helhet. Läsaren bjuds därmed in till att fortsätta det komplicerade, men angelägna arbetet att tänka kring läsarens ansvar och litteraturens annanhet. Det är bra, men det är också här som min främsta invändning mot avhandlingen väcks. Den gäller det delvis problematiska urvalet av romaner, vilket jag återkommer till nedan.

För att nå fram till konturerna av vad läsning som etisk praktik skulle kunna vara diskuterar Hjorth i avhandlingens första teoretiskt präglade del etikbegreppet på ett intresseväckande sätt. I stället för att förstå det i moralfilosofiska termer väljer avhandlingsförfattaren att definiera etik som ”ett begär efter en annan ordning”, i enlighet med det ”bör” som sägs impliceras av etikbegreppet: ”Inskriven i etiken finns ett bör, ett imperativ eller snarare en riktning, mot något.” Sammankopplat med begäret efter en annan ordning finns en förtvivlan över och en kritik av sakernas tillstånd, där förtvivlan i Hjorths läsningar intressant nog förvandlas till etisk resurs. Citatet från poeten och feministen Adrienne Rich, som inleder avhandlingen, fångar detta på ett träffande sätt: ”There must be those among whom we can sit down and weep / and still be counted as warriors.”

Hjorth hämtar inspiration till denna hållning också från den ryske filosofen Lev Sjestov, som i sitt arbete lyfter fram ”förtvivlan” som filosofins grund och menar att poeterna avslöjar ”det vetenskapliga tänkandets tillkortakommanden”. I hans verk Dostojevskij och Nietzsche – Tragedins filosofi finner Hjorth en tänkare som kritiserar filosofins ”beröringsskräck[…] med de desperata och förtvivlade, och de rationella förklaringar som syftar till att förtränga snarare än att betrakta det tragiska som en erfarenhet för tänkandet”. Utifrån Sjestov söker hon formulera en etisk läspraktik där litteraturen varken reduceras till tröst eller till glorifiering av lidande. I stället grundas den i en förtvivlan som ryms i människans begär efter en annan ordning. Hjorth argumenterar effektivt mot en förenklande syn på litteraturen som karaktärsdanande eller ”god”, och understryker tvärtom – också i sina textanalyser – litteraturens förmåga att peka åt flera håll samtidigt, att både förena tillvarons omöjlighet samtidigt som en längtan efter en annan verklighet ständigt gör sig påmind.

Men hur ska en förtvivlan i form av ett begär till en annan ordning konkret omsättas i läspraktiken? Med stöd hos Spivak återkommer Hjorth till vikten av att ”omrikta sina begär”, från assimilering och annektering av det främmande till en process som både främmandegör det egna subjektet för sig själv, samtidigt som den andre framträder som ”ett eget själv”. I stället för att tvinga in det främmande och aparta i normativa tolkningsramar, formulerar Hjorth med stöd i Judith Butlers omläsning av Levinas en etisk läsning som en form av delad sårbarhet och osäkerhet, en identifikation utan dominans. Men, och det är ett väsentligt men som genljuder avhandlingen igenom, det finns inga garantier eller framgångsrecept för läsning som etisk praktik. I stället bygger den på en beredskap att låta sig omslutas av en radikal osäkerhet, att som läsare frånsäga sig en säker position som uttolkare och tillbakalutad åskådare och i stället göra sig mottaglig inför läshändelsens oförutsägbarhet. Förutsatt att en sådan läsning låter sig förverkligas kan detta fungera som ansats till politisk förändring, men det åligger läsaren att ta arbetet vidare – ett ansvar som vilar tungt och uppfordrande.

Hjorths djuplodande och problematiserande teoretiska diskussion kommer sannolikt utgöra en given referens för kommande undersökningar rörande läsning som kritisk, etisk praktik. Mot bakgrund av denna blir det därför angeläget att problematisera det urval av romaner som Hjorth gjort för avhandlingen, någonting som jag upplever att projektet också uppmanar till. Med tanke på den vikt som Hjorth lägger vid att låta litteraturens främlingskap och främlingskapet i litteraturen få träda fram inför läsaren på sina egna villkor, i stället för att assimileras och domineras av läsarens begär efter olika former av koherens, känns valet av romaner paradoxalt, åtminstone sett till det försumbara historiska och geografiska avståndet mellan text och läsare. Frågan är alltså hur pass främmande dessa för oss fortfarande högaktuella texter är. Som Hjorth själv skriver ”bär romanerna spår av den teoretiska diskussion som försiggår inom samtida genus- och postkolonial forskning”, samt att författarna ”är inskrivna i vissa teoribildningar som varit starka under decennier”.

Här föreligger en risk som kunde ha uppmärksammats och problematiserats ytterligare i avhandlingen, nämligen den att romanerna i alltför hög grad kan sägas bekräfta studiens utgångspunkter eftersom de är inskrivna i en liknande teoretisk förförståelse och samtid. Hjorth menar att de aktuella romanerna, vid tillfället för sin publicering skrivna av relativt oetablerade författare, skildrar en historisk brytpunkt mellan folkhem och tilltagande kulturell differentiering och globalisering. Detta utgör en viktig bakgrund för hennes ambition att undersöka romanernas ”inträde i världen” och hur de tar sig an bredare samhälleliga förändringar. Ärendet är i sig både angeläget och intressant, men leder i en annan riktning och strider därför, vill jag mena, mot den etiska läsningens krav på osäkerhet och ödmjuk respekt inför det som inte låter sig förstås inom förgivettagna tolkningsramar. Eftersom vi som läsare av dessa romaner alltjämt måste sägas ingå i detta specifika historiska sammanhang, där frågor kring social rättvisa, inkomstklyftor, migration, främlingsfientlighet och rasism är ständiga referenspunkter för samhällsdebatten, handlar det om högst bekanta ämnen. Faran är att läsaren, trots en uppövad teoretisk känslighet inför rådande maktstrukturer och ideologisk hegemoni, i sin läsning ändå inte i grunden tillåter sig ifrågasätta grundvalen för sina övertygelser och sin livssyn.

Ett sätt att undvika presentism och närsynthet i arbetet med läsning som etisk praktik skulle kunna vara att välja litterära verk från andra historiska perioder eller språkområden, som på ett radikalare vis utmanar läsarens förförståelse och ansvar inför det förflutna och det vi i förstone har svårt att förhålla oss till. Med detta sagt vore det felaktigt att beskriva Hjorths uppmärksamma och problematiserande läsningar av Stridsberg, Sjölin, Korpi och Hassen Khemiri som teoretiskt självbekräftande pussel-exercis; tvärtom låter avhandlingsförfattaren motstridiga resultat stå kvar på boksidan och bidrar med en rad viktiga iakttagelser om romanerna. Min invändning gällande romanurvalet rör sig i stället på ett mer principiellt plan, inspirerad av avhandlingens uppfordrande teoretiska hållning, vars fokus vid läsarens ansvar känns befriande otidsenligt.

Markus Huss är fil. dr i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och Södertörns högskola och publicerade förra året boken Motståndets akustik – Språk och (o)ljud hos Peter Weiss 1946–1960 (Ellerströms).