Föregående

nummer

Fredag 28 juli 2017

4/2013

Tema: När Norstedts Sveriges historia hunnit fram till nutiden är det dags att fråga om den svenska modellen verkligen var så unik.
Filosofi & psykologi
Bo Lindberg
Glömskan
Värd att minnas
Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg | 154 s | Isbn 9789198042009
Recensent: Fredrik Agell
Låt stå!!!

Vad är glömskan annat än ett vilande minne av något upplevt? Jag bläddrar på måfå i ett familjealbum och plötsligt överväldigas jag av hur jag som treåring vandrar över den smalspåriga järnvägsövergången under lövverket en sommarsolig dag. Jag håller mamma i handen och berättar sånt som treåringar tycker är viktigt – alltså något livsviktigt – och också om jag inte ser hennes ansikte känner jag i hela kroppen förnöjsamheten över att få ha henne för mig själv. Mitt vuxna jag är ett lätt offer för den hastigt frambrytande känslan och helt utan förvarning gråter jag som ett litet barn, när nuet förbinds med det förgångna och mamma, död sedan snart 15 år, plötsligt står så levande bredvid mig.

Jag läser en klargörande text av psykologiprofessorn Pär Anders Granhag och förstår att jag ovetande ägnat mig åt vad den kognitiva vittnespsykologin kallar för en mental återetablering av en svunnen situation – det avsiktslösa bläddrandet i fotoalbumet försätter mig i samma loja stämning som treåringen vid järnvägen, och associativt hittar jag tillbaka till treåringens sedan länge bortglömda upplevelse, lagrad någonstans i hjärnbarkens ofantliga minnesbank. Granhags text återfinns i en vacker liten antologi utgiven av Kungliga Vetenskapssamhället i Göteborg, med titeln Glömskan – värd att minnas.

Många av de tretton framstående akademikerna i volymen hänvisar pliktskyldigt till Nietzsches berömda äreräddning av den ”aktiva” glömskan. Men bidragen i volymen handlar ändå framför allt om glömskans prominenta antagonist, minnet. Tre sammanhängande bidrag i bokens mitt utgör bokens tyngdpunkt. Klas-Göran Karlsson, Eva Österberg och Ljubisa Rajic diskuterar ur historikerns perspektiv minnet av det mest fruktansvärda, av krigsförbrytelser, folkmord, etnisk rensning, inräknat Gulag och Förintelsen men också inbördeskriget i Jugoslavien och flera andra av 1900-talets trauman.

Har vi en moralisk skyldighet att minnas? Och vilka är ”vi”? Det är lätt att förstå att ett offer av ren självbevarelsedrift vill glömma, andra däremot till gagn för kommande generationer vill minnas och vittna. Historieskrivningen har förvisso ofta stått i propagandans och maktens tjänst, exempelvis på Balkan under och efter inbördeskriget i Jugoslavien, där läromedlen i skolorna ännu i dag är svårartat skruvade. Men alltsedan Ranke i Tyskland och bröderna Weibull i Sverige har historikerna utan tvivel den vetenskapliga uppgiften att i görligaste mån ge en objektiv och allsidig bild av det som hänt. Men det kollektiva minnet kan också befästa trauman och i freudianska termer tvångsmässigt låsa den lidande vid det förgångna. Å andra sidan är också ur offrets synvinkel tystnadens och glömskans tabu ännu mer förödande: det som bortträngts länge nog har en förmåga att spöklikt återkomma i form av depression, självmordstankar, självhat.

Bo Lindberg har skrivit en utomordentlig liten begreppshistoriskt introducerande uppsats som inte säger för mycket om volymens vitt skilda bidrag utan i stället väcker nyfikenhet. Och i sanning får man sig här en uppsjö korsbefruktande perspektiv till livs, utöver ovannämnda också lokalhistoriska, histologiska, arkivariska, ekonomi- och kyrkohistoriska psykoanalytiska,– och litterära, i det avslutande prosalyriska bidraget av Lars Huldén, som mediterar sålunda:

En afton stod vi alla tysta på en udde
Solen gick ned i havet. Och allt var glömt …

Fredrik Agell är fil. dr i filosofi.

– Publ. i Respons 4/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet