Konstarterna & medier

Lättare att reformera publiken än journalistiken

Inte lögn, inte sant – Medierna och verkligheten
Staffan Dopping & Stig-Björn Ljunggren

Fri Tanke
211 sidor
ISBN 9789188589316

| Respons 3/2020 | 9 min läsning

Att medierna inte förmedlar verkligheten är ingen ny insikt, men Dopping och Ljunggren lyckas ändå komma med något nytt genom att skifta fokus. Eftersom alla försök att få medierna att skärpa sig har misslyckats, är det dags att försöka reformera publiken. Att vara mediekonsument i dag kräver besinning. 

Staffan Dopping och Stig-Björn Ljunggren. Foto: Fri Tanke

Det sägs ofta att vi lever i en tid där det finns ett överskott av information och ett underskott av uppmärksamhet. I den digitaliserade medieekologin har inte bara antalet experter, opinionsbildare och tyckare ökat, det har även de kommunikativa fora i vilka fakta och information liksom desinformation och rena lögner sprids. I detta ”medialiserade” samhälle, som det ibland beskrivs som, tvingas såväl privata som offentliga organisationer oupphörligt kämpa för att fånga, och behålla, människors uppmärksamhet.

”Den som vill bli hörd får anpassa sig”, konstaterar Staffan Dopping och Stig-Björn Ljunggren i boken Inte lögn, inte sant. Det är en sanning som gäller också för nyhetsmedierna och journalisterna. Numera, när digitaliseringen sänkt de tekniska och ekonomiska trösklarna för nyhetsproduktion och distribution, måste även etablerade medieföretag delta i kampen om uppmärksamheten på samma villkor som alla andra. Ingen i branschen kan ta för givet att dagens publik återkommer i morgon. Enligt Dopping och Ljunggren har nyhetsmedierna, vare sig de vill det eller inte, blivit en del av upplevelseindustrin. De säger det emellertid inte för att kritisera medierna – de lägger inget negativt i termen ”underhållning” – utan för att få oss att en gång för alla sluta vara ”medietroende”.

Det problem som boken behandlar är inte journalistikens hotade kvalitet, utan att vi mediekonsumenter fortfarande i alltför hög grad förväntar oss att det vi tar del av i medierna ska överensstämma med den verklighet de skildrar. Bokens tes är nämligen att medierna inte speglar verkligheten. De skapar en ”medieverklighet” som skiljer sig mer eller mindre från ”verklig verklighet”. Det som sägs i medierna är inte alltid helt sant men det är inte nödvändigtvis lögn heller. Ibland får journalister till en fullträff, ibland går det käpprätt åt skogen. Oftast hamnar de någonstans mittemellan. Enligt Dopping och Ljunggren måste vi lära oss att leva med den insikten. Det är dock ingen uppmaning till uppgivenhet utan till att vi, i vår egen mediekonsumtion, måste försöka hitta strategier för att hålla oss så nära den verkliga verkligheten som vi kan. Var och en är sin egen nyhetsbyrå.

Det är dock ingen uppmaning till uppgivenhet utan till att vi, i vår egen mediekonsumtion, måste försöka hitta strategier för att hålla oss så nära den verkliga verkligheten som vi kan. Var och en är sin egen nyhetsbyrå.

I fokus för Doppings och Ljunggrens framställning ligger den mediala logik som formar villkoren för nyhetsförmedlingen. I dagens konkurrenssituation om uppmärksamheten, där det totala utbudet av nyheter och annat medieinnehåll ökat explosionsartat, gäller det att vara först. Granskning står inte i första rummet. Det är snarare en lyx som många journalister inte har tid och resurser till. De flesta tvingas i stället hela tiden spetsa till sina framträdanden och ges ofta oerhört kort tid till såväl förberedelser som till själva framförandet. Tiden är sedan länge förbi då massmedierna samlade stora publiker som gemensamt och samtidigt tog del av världens skeenden. Nyhetsdygnets cykliska rytm baserad på fasta sändningstider och deadlines för pressläggning har förvandlats till ett flöde utan början och slut. Ingen enskild aktör kan gå emot medielogiken, alla är tvungna att anpassa sig eftersom alternativet är att ohjälpligt hamna på efterkälken. 

Bakom den yviga boken som består av 91 korta kapitel fördelade på nio avsnitt, med tillspetsade exempel och en stil som ibland påminner om den vi använder när vi skriver sms-meddelanden, finns ett allvarligt budskap och ett ambitiöst syfte. Författarnas ärende är inget mindre än att bidra till demokratins goda utveckling genom att rusta medborgarna för en värld där den mediala logiken formar vår verklighet. Grundbudskapet kan tyckas uttröskat: medierna förmedlar inte verkligheten. Därvidlag säger boken inget nytt. I princip all forskning som handlar om nyheterna och verkligheten visar att nyheterna endast utgör ett urval av händelser, personer och aspekter, och att detta urval påverkas av såväl ideologiska, samhälleliga, ekonomiska som organisatoriska och individuella faktorer. Till skillnad från många tidigare kritiker, från höger och från vänster, inom eller utanför akademin, kommer Dopping och Ljunggren ändå med något som känns nytt, delvis på grund av sättet som det framförs på. 

De högtravande oden till journalistikens ära, som genom historien formulerats inte bara av journalisterna själva utan också av politiker eller akademiker, känns avlägsna när man läser Inte lögn, inte sant. Lika avlägsen känns den kritik som återkommande proklamerat journalistikens, och med den samhällets, stundande förfall. Vad Dopping och Ljunggren vill förmedla är en ”kylig”, varken skön- eller svartmålande, beskrivning av den mediala logik som driver nyhetsmedierna och journalisterna att göra som de gör. Problemet är inte att medieverkligheten skiljer sig från verkligheten, problemet är snarare att vi mediekonsumenter alltför okritiskt tar del av det som skrivs och sägs. Journalisterna är ofta rätt kassa, men det är vi i publiken också. 

Alla försök, såväl inifrån branschen som utifrån, har misslyckats med att förmå medierna att skärpa sig. Därför väljer Dopping och Ljunggren en annan strategi, nämligen att vända sig till publiken: ”Det är sannolikt lättare att reformera publiken än det är att få journalisterna att ändra sig.” Med sin bok vill de bidra till att göra oss läsare, lyssnare och tittare bättre rustade att möta den anstormning av information vi dagligen utsätts för. De gör det genom att beskriva villkoren för journalistiken och det speciella förhållningssätt till verkligheten som de skapar. 

Liksom andra professionella grupper månar journalisterna om bilden av sig själva som de främsta samhällsbärarna, så viktiga att de ska beskyddas (genom mediegrundlagarna) och till och med finansieras (genom mediestödet) av staten. Mediernas frihet är förvisso ett mått på graden av demokrati. Vad Dopping och Ljunggren frågar sig är ”vad mediernas frihet kräver av alla som inte är journalister”. En viktig sak är att vi inte får förväxla journalisternas självbild med vad de för det mesta faktiskt gör. Om vi utgår från att journalisterna och nyhetsmediernas är sanningens vita riddare kommer vi ideligen att bli både besvikna och förbannade. Den bildade ”P1-klassen” (i boken en benämning på bildade människor med ett visst mått av kulturellt kapital) liksom konspirationsteoretikerna, kommer, om vi följer Doppings och Ljunggrens resonemang, att gå i samma fälla. De förra rynkar förskräckt på näsan åt kvällstidningarnas intellektuellt fördärvande sjaskighet, medan de senare vredgas åt vad de uppfattar som journalisternas ständiga lögner. Deras reaktioner bottnar i samma upplevda problem – att journalisterna och nyhetsmedierna inte utför sin egentliga uppgift och fyller sin egentliga funktion i samhället. De flesta av oss är överens om att den journalistik som på allvar strävar efter att arbeta efter sina egna ideal är oundgänglig för en fungerande demokrati. Vad vi lätt glömmer är att den uppgift vi tillskriver medierna och journalistiken från första början var självpåtagen och att villkoret för dess existens alltid varit att fånga vår uppmärksamhet för att säkra den ekonomiska grunden för verksamheten. Redan under dagstidningens glansdagar handlade affärsmodellen om att locka så många läsare som möjligt som sedan kunde säljas till annonsörerna. Aldrig har uppgiften enbart, eller ens till största del, bestått i att informera och upplysa.

Nyheter kommer det alltid att finnas gott om. Det är journalistikens framtid som ser dyster ut. Men vad är det som hotas genom de omvälvningar som ägt rum i branschen? I digitaliseringens spår, när begreppet ”enskilda medier” förlorat sin mening, har det blivit tydligt att journalistik inte är, och att den aldrig varit, detsamma som medium. Länge var det bara alltför lätt att sätta likhetstecken mellan ”pressen” och journalistiken. Varje gång dagstidningsbranschen var hotad riskerade också journalistiken att dö. Och som en följd av det, demokratin. Så enkelt är det inte, tack och lov. Journalistik är inte en medieform, en distributionsplattform, en industri, ett företag, en affärsmodell eller ens ett yrke – det är en samling praktiker genom vilka information och kunskap samlas, bearbetas och förmedlas till en publik. Det viktiga är inte, som Bill Kovach and Tom Rosenstiel påminde om redan för tjugo år sedan, huruvida en person har en presslegitimation utan om denne i sitt värv strävar efter att så sanningsenligt och transparent som möjligt berätta vad som hänt. Nyckelordet är ”strävar”, det vill säga att arbetet utförs utifrån tron att det går att förmedla objektiva sanningar även om det oftast, i varierande grad, kommer att misslyckas. Detta vill Dopping och Ljunggren göra oss uppmärksamma på.

Det finns något befriande i författarnas sansade hållning till ämnet. Några mediekritiker av nutida snitt – ’kränkta idealister’ med deras ord – vill de inte vara.

Det finns något befriande i författarnas sansade hållning till ämnet. Några mediekritiker av nutida snitt – ”kränkta idealister” med deras ord – vill de inte vara. Det de säger är att var och en måste ta sitt ansvar i det oöverskådliga flödet av nyheter (definierat i mycket vid mening). Kraven på mediekonsumenten kommer inte att minska bland annat därför att journalistikens framtid rymmer sina orosmoment. I dessa pandemitider larmas det om att den sedan decennier befarade tidningsmassdöden snart kan komma att bli verklighet. När det övriga näringslivet drar ner på tempot drabbas redan ekonomiskt pressade nyhetsmedier av dramatiskt sjunkande annonsintäkter. Frågan vi kanske behöver ställa oss är om det även framgent kommer att finnas finansiärer av den seriösa journalistik som på allvar strävar efter att göra det som den så ofta misslyckas med? 

Oavsett hur det blir gäller även fortsättningsvis att om vi vill komma nära sanningen slipper vi inte undan arbetet med att sålla, jämföra, granska och reflektera över all den information som dagligen sköljer över oss. Nutida mediekonsumtion kräver besinning. Så kanske man kan sammanfatta huvudbudskapet i Doppings och Ljunggrens läsvärda bok.

Publ. i Respons 3/2020
TEMA | Kinas inflytande i Väst
Relaterat
Krönika

Glöm inte medieborgarens ansvar för mediernas kris

Vi har döpt detta nummers tema till Medieskuggor, eftersom flera hot nu tornar upp sig mot kvalitetsmedier. Den tidigare ekonomiska modellen fungerar inte längre, redaktioner bantas och tidningar läggs ner....


Mats Hyvönen

Mats Hyvönen är fil. dr i medie- och kommunikationsvetenskap och samordnare för forskningsprogrammet Engaging Vulnerability vid Uppsala universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  2. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  3. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark
  5. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)