Föregående

nummer

Torsdag 17 augusti 2017

4/2015

Tema: Nationen & Nationalstaten, i en tid då många sluter upp kring nationalstaten och understryker nationella skiljaktigheter.
Konstarterna & medier
Johan Knutsson & Ulla-Karin Warberg
När färgen kom till byn
Målade möbler från norr till söder 1750–1850
Atlantis | 214 s | Isbn 9789186221249
Recensent: Kerstin Sinha
Lättillgänglig framställning om svenska allmogemöbler

I denna sammanställning, tänkt både som lärobok och allmän faktabok, går Ulla-Karin Warberg igenom allmogemöbler landskap för landskap. I sina bidrag visar Johan Knutsson att han frigjort sig från de inskränkande tankemönster som länge präglat studiet av denna konst.

Det tycks som om vår tids allt sjövildare ekonomiska och kulturella globalisering något balanseras av ett växande behov av att söka sig inåt och ner bland sina egna kulturella rötter. Sålunda djupnar också i Sverige intresset för vår kulturhistoria, dess föremål, seder och bruk.

Om detta finns naturligvis en hel del litteratur, med skiftande inriktningar och av olika kvalitet. Men fakta är ofta svårfunna för den som inte redan är någorlunda insatt i ämnet. I höstas kom emellertid en lärd och vacker bok som på ett väl avvägt sätt behandlar en särskild aspekt av det svenska bondesamhället, dess grant bemålade möbler.

Författarna är välrenommerade: Ulla-Karin Warberg, fil. mag och intendent på Stockholms auktionsverk, och Johan Knutsson, fil. dr i konstvetenskap och professor vid Linköpings universitet, där han förestår Carl Malmsten Furniture Studies. Han var under många år ansvarig för Nordiska museets samlingar av folkkonst, slöjd och allmogeföremål och har alltså en bred överblick. I utställningar, föreläsningar och en hel rad publikationer har han delat med sig av sin kunskap om dessa delar av det svenska kulturarvet.

Båda har inom sina olika verksamhetsområden noterat ett ökande intresse för allmogemöbler från den period som kommit att prägla vår tids bild av det svenska bondesamhället, det vill säga från 1700-talets mitt till 1800-talets slut. Här har de därför utgått från frågor som både samlare och en intresserad allmänhet brukar ställa: om ursprung, ålder, material och teknik, och naturligtvis: ”Och hur kan man veta att det där skrinet är äkta, då?” Frågor om penningvärde överlåts till Antikrundan.

I första hand gäller det kistor, skåp och skrin, det vill säga de möbler där man förvarade gårdens textilier och andra värdefulla ägodelar, och vilkas ytor kunde dekoreras och därigenom bidra till att allmänt förhöja värdet och ståten. Där kunde bygdens målare ta ut svängarna med de nya färger och de figurer och former han stött på eller hittat på själv. Den folklige målaren var friare än stadens skråmålare att blomma ut i sitt arbete. Han visste vad folk i bygden uppskattade; han var ju själv en av dem. Härligast mognade nog denna glada korsbefruktning mellan hantverkarglädje och folklig skönhetslängtan fram i Ångermanlands granna ståndur.

Av gammalt var mycket av inredningen i bondens stuga fast. När andelen bemålade och flyttbara möbler ökade kom dessa att genom giftermål och arvsskiften vandra vidare i släkterna. Åtskilliga hamnade så småningom i drängstugor, eller fick kanske till slut en vår möta sitt öde på Kyrksjöns is. Via vår tids ofta tragiska ”bonnauktioner” har dock mycket räddats in i museer eller hamnat ute i antikhandeln. Det är sådana välbevarade exemplar som i ett överflöd av perfekta fotografier så skönt illustrerar denna bok.

Inledningsvis pläderar författarna i ett gemensamt avsnitt för att vi över huvud taget ska ta bättre hand om vårt rika kulturarv. Genom att lära oss fakta om föremålen och deras sammanhang kan vi förstå att vårda dem rätt och uppskatta dem tillräckligt för att se till att hålla dem kvar i landet. Vi kan till och med låta tidigare generationers förkättrade ”förbättringar” i form av okänsliga lagningar och ommålningar ingå i den berättelse som ett föremål bär om andra förhållanden och gångna synsätt, och om ”sina människor”.

Närmast försynt varnar författarna för den totalillegala internationella antikhandel som härjar strax utanför våra genomsläppliga gränser. Just antikviteter, tillsammans med vapen, droger och trafficking/människosmuggling lär där ligga i täten, vinstmässigt. Vi har svårt att ens föreställa oss att gamla blommiga skånska kistor skulle kunna bli lika internationellt begärliga investeringsobjekt som etruskiska gravurnor eller avsågade smågudinnor från Angkor Wat. Men i dessa kretsar vet man aldrig vad som plötsligt blir ”hett” på marknaden. Dock vet vi, eller borde vara medvetna om, hur det gått till med till exempel våra lättransporterade allmogevävnader på internationella konstmarknader.

Tre fjärdedelar av boken ägnas en välordnad genomgång av varje landskaps mest typiska möbelbestånd, med början i Lappland och Norrbotten. Detta är Ulla-Karin Warbergs specialområde. Mot en lätt ekonomisk och historisk bakgrundsteckning beskriver hon systematiskt landskapets olika möbler med tyngdpunkt på form och måleri. Har någon snickare eller målare från bygderna råkat lämna namn och identifierbara verk efter sig, presenteras också han så noggrant som källorna tillåter. På så sätt framträder skiftande bruk och traditioner i olika delar av landet, men också särskilda bygdetraditioner och till och med individuella handlag och stilar.

En geografisk lägesbestämning inleder varje avsnitt, med eventuella kulturinflytanden från angränsande landskap. Men med tanke på hur vårt lands befolkning numera skiftar och på hur skolornas geografiundervisning varierat skulle någon sorts kartmaterial ha fyllt sin plats här. En vetgirig och lokalt inriktad läsare uppskattar emellertid att kompletterande litteratur sorterats landskapsvis i bokens avslutande bibliografi.

I den saknas dock bland annat en relativt ny (2012) avhandling från Göteborgs universitet, Bonadsmåleri under lupp, där konservator Ingalill Nyström redovisar hur hon med olika naturvetenskapliga tillvägagångssätt undersökt det sydsvenska bonadsmåleriet. I sitt laboratorium har hon analyserat målningarnas färgstoffer, bindemedel och underlag. Hon har också kunnat klarlägga målarnas arbetsgång, och spårat var de skaffat sina köpefärger och vad de kunnat bereda själva. Vissa faktauppgifter som traderats genom generationer av etnologer och folkkonststuderande har hon då kunnat belägga eller avfärda andra.

Johan Knutsson tar upp hennes studie i sitt kapitel om ”Målarens material och teknik” och betonar att de naturvetenskapliga och humanistiska metoderna kompletterar varandra på ett värdefullt sätt. Han ger där också exempel på tidigare litteratur och arkivmaterial, uppteckningar och utställningar.

Ingalill Nyströms resultat angående bonadsmålningarnas färger och tekniker äger också sin giltighet för annat folkligt måleri, till exempel allmogemöbler. Hennes ämnesövergripande metoder möjliggör helt nya öppningar: Med dessa utvidgade kriterier kan studiet av ”folks” konst och arbete befrias från den dominans av vissa begreppsraster, typ förlagejakt och sjunket kulturgods, som konstvetenskapligt lagts över ämnet.

I sina bidrag skriver sig Johan Knutsson fri från dessa inskränkande tankemönster. Kvar står en brist på neutrala termer att beskriva till exempel bondemöblers former utan att i en sorts lokal kolonialmodell behöva ta till överhetens och skråhantverkets stiltermer, typ ”barock” och ”rokoko”. Likt vilken kreativ hantverkare som helst tog den formalistiskt oskolade bygdesnickaren med öppet sinne till sig intryck av nya former och tekniska lösningar, men han blev för den skull inte del av dessa stilars historiska sammanhang.

Våra kunskaper om hur det såg ut i bondehemmen före det upplysta 1700-talet är vaga. Desto starkare är den allmänna föreställningen om trånga, mörka och låga stugor, skumma och rökiga utan riktiga fönster och skorstenar, alltså en miljö där det vore ”tämligen poänglöst” med en målad utsmyckning, precis som Johan Knutsson skriver i sitt kapitel om ”Allmogemåleriets förutsättningar och utveckling”.

Men vi vet egentligen inte mycket mer om bönders äldre boningar än att de skilde sig åt mellan olika delar av landet. Få möbler från dessa inredningar har bevarats i hem eller museisamlingar. Lika magra är samlingar och forskningsunderlag av de färggranna men lättförgängliga vävnader som spelade en viktig roll i rummens inredningar och som tycks ha kunnat handla om allt från isländska sagor till mormödrars berättelser. Kvinnors kunskaper och arbete har ju först på senare år blivit intressanta för vidare forskning. Några större övergripande studier av allmogens hemmiljö under 1700-talet eller tidigare århundraden har heller inte genomförts på senare årtionden.

I Hälsingland har emellertid ett fyraårigt projekt påbörjats som kanske inte bara kan komma att kasta nytt ljus över den period som denna skrift behandlar, utan möjligen också över tidigare århundraden. Ett internationellt och brett tvärvetenskapligt team av forskare, från fysiker till etnologer, med rejäla bidrag från Vetenskapsrådet och under ledning av Ingalill Nyström från Göteborgs universitet, undersöker interiörer inom Världsarvet Hälsingegårdar. Inriktningen är holistisk och av inredningar ska naturligtvis både möbelmåleri och textil analyseras. På en hel del gamla hälsingegårdar finns ju rester bevarade av ett livfullt väggmåleri, på väv (av linne och/eller hampa?) och på återanvänd stock, från århundradena innan ”färgen kom till byn”. Färgskalan är där mest begränsad till jordfärger i rödbruna nyanser, plus svart och vitt i olika utspädningar. Blått blir vanligt först in på 1700-talet. Som pigment för målning var det alltid dyrt och förmodligen mera svåråtkomligt. I mönstrade vävnader ingick emellertid alltid blått som del av färgskalan. Att färga garner, till exempel blått med vejde, är en konst lika urgammal och välkänd som vävningen själv, något som vi kan konstatera i såväl de tusenåriga bonaderna från Överhogdal som alla de mönsterrika vävnader som kvinnorna över hela landet alltid prytt sina hem med inför såväl vardag som fest och högtid.

Sammanfattningsvis är detta en rik, bred och lättillgänglig sammanställning av dagens kunskapsläge när det gäller svenska allmogemöbler. Den är tänkt som både lärobok och allmän faktabok, och då med ett getöga kastat mot de svenska investerare som när de internationella finansmarknaderna svajar alltför vilt skulle kunna intresseras för att hjälpa till att behålla vårt kulturarv i Sverige genom att satsa kapital på ”svensk allmoge”. Men denne rationelle och kanske stressade potentielle satsare blir nog bara frustrerad när han snabbt vill kolla upp något i boken och inte ens finner ett enkelt sakordsregister till sin hjälp.

Kerstin Sinha är socialantropolog och före detta chef på Ljusdalsbygdens Museum

– Publ. i Respons 4/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet