Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

6/2014

Tema: Kommer folkviljan i Mellanöstern att acceptera liberalism? Omvandlingarna i regionen präglas av religion och geopolitik.
Historia
Bengt Liljegren
Winston Churchill
Del 2 1939-1965
Historiska media | 335 s | Isbn 9789175450278
Recensent: Mats Bergquist
Lättläst introduktion till Churchill

För halvtannat år sedan utkom, kanske av en slump, tre böcker på svenska om Winston Churchill (recenserade i Respons 6/2013). Medan Svante Nordins Winston och Peter Adlers Churchill i talarstolen behandlade hela Churchills liv, gick den tredje av böckerna, Bengt Liljegrens Winston Churchill fram till dennes återinträde i maktens centrum, efter ett decenniums politisk ökenvandring. Nu föreligger Liljegrens del 2 om åren 1939–1965.

Bengt Liljegren är en flitig historisk författare som på sin meritlista har biografier om Alexander den Store, Karl XII, Hitler och, mera förvånande, Pink Floyd. Han har uppenbarligen förmågan att läsa in sig på stora ämnen. Litteraturlistan i den föreliggande volymen är lång. Liljegrens ambition, som han redovisade i förordet till del 1, har varit att ge en mera komplex bild av Churchill än den retuscherade som ofta visas upp. ”En av mina huvudteser som historiker är att människor inte är svartvita. Alla bär vi på frön till både gott och ont.”

Har han lyckats i sitt uppsåt? Ja, men har han kommit med något nytt? Nej, knappast. Bilden av Churchill är balanserad. Liljegren driver egentligen inga egna tolkningar. Hans ambition har rimligen helt enkelt varit, fast det säger han inte uttryckligen, att skriva en lättillgänglig bok för svensk publik om Churchill. Som sådan är den ganska invändningsfri, men inte heller särskilt intressant, skriven på en lättläst prosa utan toppar eller dalar. Inte illa så.

De båda volymerna innehåller, såvitt man kan se, få faktafel, som kanske dessutom i en del fall snarare är skriv- än faktafel – utom på en punkt som är aningen märklig, men mest irriterande. Liljegren har i en hel del fall haft svårt att förstå innebörden av olika yrkestitlar. Några exempel: Hitlers favoritgeneral, Walter Model, utnämns plötsligt hösten 1944 till överbefälhavare. För vad sägs inte. Den fåkunnige kan då tro att han var tysk ÖB. Men det var ju Hitler som dessutom var arméchef. Model var vid den aktuella tidpunkten förvisso befälhavare, men ”bara” i väst. Vidare sägs Churchill efter avgången sakna umgänget med sina unga ”statssekreterare”. Men det Liljegren syftar på är Churchills ”private secretaries”, det vill säga de som ledde hans eget kabinett. De var inga statssekreterare utan unga män i början av karriären; den mest kände var John Colville, som sedermera gav ut sina läsvärda dagböcker, The Fringes of Power. Det finns flera exempel av liknande slag både i denna och den förra volymen.

Prytzaffären tillhör de få i andra världskrigets historia där vårt land spelar en roll. Liljegrens redovisning är inte felaktig men just på grund av ovan nämnda osäkerhet aningen missvisande. Den svenske ministern (ambassadören) i London, Björn Prytz, träffade den 17 juni 1940 bitr. utrikesministern – inte ”statssekreteraren” eller ”tjänstemannen” – R.A. Butler för ett samtal. Under detta kallas Butler till utrikesministern Lord Halifax och kommer sedan tillbaka in i rummet med en hälsning från Halifax att ”common sense and not bravado” skulle karaktärisera brittisk utrikespolitik nu när Frankrike väntades kapitulera (det skedde några dagar senare).

Det hade varit mycket uppseendeväckande om en hög tjänsteman hade frångått Churchills linje och antytt kompromissvilja. Men det var givetvis ännu mera uppseendeväckande att utrikesministeriets talesman i underhuset (Halifax satt i överhuset), biträdande utrikesministern Butler, gjorde så. Halifax hälsning, som förstärkte Butlers utsagor, väckte naturligtvis sensation i Stockholm och blev bakgrund till Gustaf V:s försök att senare denna sommar agera fredsmäklare. Detta gjorde Churchill ursinnig på kungen, liksom tidigare efter Prytzsamtalet på Butler, vilket är lättförståeligt särskilt som premiärministern dagen efter Prytz samtal med Butler i underhuset höll ett tal som minst av allt andades kompromissvilja. Om detta Prytzaffärens efterspel berättar dock Liljegren ingenting.

Liljegrens ibland inexakta hantering av de roller olika personager i skeendet haft är trots allt en detalj. Den som vill ha en lättläst introduktion till Winston Churchill kan läsa Bengt Liljegrens biografi.

Mats Bergquist är docent i statskunskap och före detta ambassadör.

 

– Publ. i Respons 6/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet