Lättläst men förenklad kritik av den moderna kapitalismen

Ha-Joon Chang har gjort sig känd som en kritiker av den moderna marknadsekonomin och går i sin nya bok till angrepp mot vad han ser som givna sanningar i den ekonomiska debatten. Många av bokens teser bygger på idén att framför allt utvecklingsländer måste begränsa frihandeln och satsa på utvalda branscher och aktörer. Det finns intressanta och underhållande exempel i boken men den hade tjänat på en mer djuplodande diskussion och tyvärr bidrar den som helhet föga till den viktiga debatten om marknadsekonomins för- och nackdelar.

Utvecklingsekonomen Ha-Joon Chang, forskare vid Cambridge och med mångårig erfarenhet som konsult för till exempel FN och Världsbanken, har gjort sig känd som kritiker av den moderna marknadsekonomin och specifikt det sätt på vilket marknadsliberala reformer rekommenderas till utvecklingsländer.

Hans populärvetenskapliga bok 23 saker de inte vill att du ska veta om kapitalism (hädanefter 23 saker) är en kritisk uppgörelse med det författaren hävdar är ”givna sanningar” i den samtida ekonomisk-politiska diskursen. Dessa framställs som grovt felaktiga och i själva verket döljer de motsatta truismer som ”de” – oklart vem som åsyftas – inte vill att befolkningen skall inse. Dessa ”givna sanningar” är företeelser som spänner från utvecklingsekonomi och politisk ekonomi (författarens egna specialiteter) till tillväxtteori, bolagsstyrning, entreprenörskap och industripolitik. Vissa av de sanningar som diskuteras är tämligen banala, andra är radikala och ett flertal är sådana som borgar för både spännande fikarumsdiskussioner och ekonomisk-politiska debatter.

Boken bygger på ett antal påståenden som presenteras i just 23 olika kapitel. Chang poängterar att han inte är en motståndare till marknadsekonomin per se, utan snarare till vad han kallar ”frimarknadskapitalismen”. Eftersom frihandel och en rättssäker statsapparat som inte gör skillnad på olika individer och aktörer ses som den viktigaste motorn i den moderna kapitalismen, är det dock något oklart vilken form av marknadsekonomi som Chang förespråkar. Många av bokens teser bygger just på idén att samhällen – främst utvecklingsländer – måste begränsa frihandeln och taktiskt satsa på utvalda branscher och aktörer för att utvecklas ekonomiskt.

Flera av kapitlen presenteras med en lagom snärtig titel såsom ”Människor i fattiga länder har mer entreprenörsanda än människor i rika länder”. Som torr akademiker finner jag dock de olika kapitlens titlar och struktur lätt förvirrande, eftersom de bara indirekt anspelar på någon riktad tes eller akademisk debatt, till exempel tillväxtforskningens debatt om huruvida förbättrad utbildning, förbättrad infrastruktur eller institutionella reformer är det som främst gynnar tillväxt, eller diskussionen om en stat bör vara aktiv med stöd och satsningar eller passiv och inte styra vissa sektorer i sin industripolitik. I stället för att kort framhålla de olika debatterna och sedan välja en av dessa som sin utgångspunkt fokuserar Chang på en specifik tes utan motargument eller data som pekar på den andra tesens svaghet.

Det kanske uppenbart konstigaste exemplet är kapitel 17, med titeln ”Enbart utbildning kommer inte att göra ett land rikare”. Nähä. De flesta A-studenter i nationalekonomi såväl som de som minns sina gymnasiestudier kan nog dra sig till minne det där med ”arbete, kapital och land” som grundläggande ingredienser i tillväxtforskningen, till exempel sammanfattat och populariserat av Robert Solow. Många som läst klart sin A-kurs eller funderar litet inser snabbt att värdet av land har minskat jämfört med under den agrara ekonomin och värdet av kapital och framför allt människor har ökat – specifikt då hur kunnig och välutbildad landets arbetskraft är.

När Chang börjar bygga upp ett resonemang om att automatiseringen i dagens arbetsliv kan ses som kapitalägarnas vilja att ”avkvalificera sina arbetare”, baserat på ”inflytelserik marxistisk tankeskola” med referenser från tämligen obskyra nationalekonomiska tidskrifter från 1974, är det faktiskt svårt att ta honom på allvar. En svensk gymnasieingenjör med 10–20 års arbetslivserfarenhet besitter i stort sett samma kunskapsnivå som en högskoleingenjör för 30-40 år sedan. Att hävda att de maskiner och processer en sådan ingenjör hanterar i sitt dagliga arbete inte kräver gedigen utbildning och träning är rätt ihåligt.

Liknande argument – utan empiriska belägg – finns i Changs avhandling som lades fram 1992 vid Cambridge under handledning av den marxistiske ekonomen Robert Rowthorn. Här tycker jag att antingen Chang eller förlagets ”faktagranskare” kunde ha grävt upp jämförande referenser till modern tillväxtforskning av till exempel Robert Lucas, Paul Romer, eller Andrei Shleifer, som alla framhåller medborgarnas kunskaper och utbildning som det absolut viktigaste för ett lands tillväxt.

Ytterligare ett kapitel där författaren blandar olika ämnen och för delvis förvirrade resonemang är ”Vi lever inte i en postindustriell tidsålder”. Kapitlet inleds med att författaren tar strid mot tesen att utvecklade länder är ”postindustriella” – det vill säga att lejonparten av all produktion sker i andra länder och den kvarvarande produktionen främst består av avancerade produkter med ett stort tjänsteinnehåll. Chang hävdar att på grund av outsourcing utförs i dag många tjänster som tidigare sköttes internt i industriföretag – såsom städning, redovisning, underhåll med mera – av underleverantörer som verkar under en annan branschnomenklatur, jämfört med när till exempel Volvo eller Atlas Copco skötte lejonparten av dessa funktioner internt. So far so good. Han hävdar även att om man rensar för produktivitetsförbättringar och därmed förändringar i relativa priser av olika industrivaror så har inte minskningen av industriell produktion i utvecklingsländerna varit alls så dramatisk som statistiken annars ger sken av. Må så vara.

Men den stora poängen med vår resa från ett industri- till ett tjänstesamhälle, liksom den tidigare resan från ett jordbruks- till ett industrisamhälle uteblir: nämligen att människors arbetsuppgifter har förändrats. I dag sysselsätter industriell tillverkning i Sverige mindre än hälften så många jämfört med 50 år sedan och redan då var tjänstesektorn större. Mer än dubbelt så många arbetar i offentlig sektor jämfört med någon typ av industriell produktion och mer än fyra gånger så många arbetar i tjänstesektor. Likadant ser det ut i andra utvecklade länder i Europa, Oceanien och Nordamerika, liksom i Japan. Kina, Sydkorea och Brasilien rör sig snabbt i samma riktning. Att ekonomin – i termer av produktion och flöden men framför allt när det gäller arbetsmarknaden – har rört sig från ett industriellt samhälle till ett tjänstesamhälle (som man kan kalla postindustriellt eller något annat) är något både de flesta samhällsvetare och medborgare troligen skulle hålla med om.

Chang avslutar kapitlet med att knyta an till en av sina käpphästar, nämligen att utvecklingsländer inte kan ”hoppa över” viktiga delar i en utvecklingsfas såsom industriell produktion och i stället satsa på tjänster. Denna argumentation framstår som tämligen inkonsekvent givet övriga resonemang i kapitlet, eftersom en av de pådrivande faktorerna för tjänsteekonomins framväxt i utvecklingsländer är just att fri handel gett konkurrensfördelar för utvecklingsländer och att allt fler företag förlägger sin produktion i sådana länder. Det är till godo för utvecklingsländerna, om man till exempel tittar på välståndsökningen och den ökande medellivslängden i Kina.

En tes som författaren tar strid mot är att statliga interventioner i ekonomin ger mer ineffektiva utfall än marknadslösningar. Som han skriver: ”Stora och aktiva [statliga] förvaltningar kan främja, snarare än dämpa, ekonomisk dynamik”. Chang söker underbygga denna tes i två kapitel, med titlarna ”Statsmakterna kan satsa på rätt häst” (kapitel 12) och ”En stor statsmakt gör människor öppnare för förändring” (kapitel 21). Det första påståendet är från min synvinkel tämligen banalt, men den andra har viktiga poänger.

Om man framhåller att någon kan göra något eller att något kan gå rätt, bör detta logiskt följas av ett resonemang hur vanligt förekommande detta är, jämfört med att vederbörande inte kan göra detta eller att det inte går rätt. En sådan jämförande tes är vad nationalekonomer och epidemiologer brukar framhålla som ett kontrafaktiskt förhållande. Om svenska staten inte hade gett bidrag till Stålverk 80, hade stålverket överlevt då? Knappast. Om svenska staten inte hade underlåtit att rädda Saab Automobile genom att förvägra dem miljarder i offentligt stöd när bolaget var konkursfärdigt, hade bolaget överlevt? Inte länge. För varje framgångsrikt exempel på statlig intervention i näringslivet är det lika lätt att hitta ett misslyckande. Enstaka exempel ger därför dålig lärdom inför framtiden. Frågan är hur sannolikt utfallet är, givet andra alternativa utfall.

Det andra påståendet, som Chang framhåller i sin argumentation för en stark och aktiv statsmakt, är dock betydligt mer välunderbyggt. I kapitel 21 diskuteras tesen att ”En stor statsmakt gör människor öppnare för förändring” med korta exempel från skandinaviska välfärdssamhällen. Han driver en intressant tes – som även andra ekonomer framhållit de senaste åren – att ett välfärdssamhälle erbjuder en bastrygghet för arbetstagare som gör dem mer öppna för automatisering och förändringar på arbetsplatserna, liksom för möjligheten att byta jobb om det skulle krävas. Det svenska korporativistiska samförståndet mellan fack och arbetsgivarföreningar, med utbildning och träning på arbetsplatser, omställningsprogram, och en garanterad grundtrygghet för dem som råkar förlora jobben, framhålls som ett gott exempel. Detta kapitel är ett av bokens mer välunderbyggda. Intressanta är också resonemangen kring mer filosofiska dilemman, såsom värdet av utbildning för individers självförverkligande och demokratiska deltagande.

Boken är lättläst och har många intressanta och bitvis även underhållande exempel. Axplocket av ämnen och tendensen att inte jämföra olika perspektiv inom respektive ämne gör dock resonemangen genomgående tunna. Boken hade tjänat på en mer djuplodande diskussion av mot varandra stående teser från samma akademiska fält. Tyvärr känns språket i den svenska översättningen aningen ”svengelskt”, vilket drar ner bokens helhetsintryck. Förlaget har använt en ”faktagranskare” – oklart vilka fakta som granskats – men tydligen inte en professionell namngiven översättare. Det hade inte skadat om det svenska förlaget lagt mer kraft på översättningen.

Bokens titel spelar också framgångsrikt på de senaste årens ökande kritik mot en liten maktelit som påstås bestämma de globala ekonomisk-politiska spelreglerna utan medborgarnas inflytande eller insyn. Detta är en diskurs som funnits så länge som demokratin och längre tillbaka ändå, men som tenderar att öka i tider av oro. Mellankrigstidens antisemitism och dagens populistiska rörelser i USA och Europa är närliggande exempel. Mönstret som framkommer är detsamma: någon eller några – en vagt definierad global maktelit – vill dölja sanningen för ”folket”. Men så dyker en alternativ uttolkare upp, håller tal, skriver böcker och ifrågasätter. Kejsaren är naken, det är bara att läsa dessa 23 kapitel och inse hur lurad du är och att alternativa sanningar står att finna! Så skulle man litet raljant kunna karaktärisera Changs bok. Men det vore att falla för samma enkla demagogi som författaren.

Chang är trots allt en erkänd utvecklingsekonom med flertalet böcker och vetenskapliga artiklar på sitt cv. Det faktum att boken är en storsäljare och har översatts till över tjugo språk indikerar att det finns en stor marknad för alternativa uttolkningar av marknadsekonomins givna sanningar och det vore oklokt att inte ta dessa på allvar, även om man kan ha synpunkter på logiken eller djupet i de resonemang som förs i 23 saker. Den moderna frihandelskapitalismen har många avarter och står inför utmaningar, såsom negativa ”externaliteter” på den miljö vi alla delar och som svårligen kan skyddas av nationella lagar, ökande produktivitetsklyftor mellan hög- och lågutbildade, och kanske även en ökande misstro mot den ekonomiska ”eliten” bland dem som upplevt att deras välstånd utvecklas långsammare eller inte alls. 23 saker påminner om att debatten om marknadsekonomins för- och nackdelar är aktuell och bör tas på allvar. Tyvärr bidrar boken tämligen litet till en sådan debatt.

Karl Wennberg är professor vid Handelshögskolan i Stockholm & Institutet för Analytisk Sociologi (IAS) vid Linköpings Universitet.