Föregående

nummer

Måndag 1 maj 2017

1/2012

Tema: Forskare konkurrerar på en konstgjord marknad och anpassar sig till teknokraternas krav i stället för att söka sanningen.
Politik & samhälle
Hans Hägerdal
Kinas ledare 1912-2012
Historiska media | 336 s | Isbn 9789186297411
Recensent: Börje Ljunggren
Ledargestalter under Kinas dramatiska sekel

Hans Hägerdal påstås skildra Kinas ledare 1912-2012, men de senaste tjugo åren ägnas bara några sidor. Spänningarna och dynamiken i dagens kinesiska samhälle fångas inte alls.

För ganska exakt ett hundra år sedan, den 12 februari 1912, abdikerade den lille pojkkejsaren Puyi, Kinas sista kejsare. Ett par månader tidigare hade den så kallade Xinhairevolutionen ägt rum i en annan del av Kina och Sun Yat-sen hemkallats från sexton år i landsflykt för att bli Kinas första president. En ny era inleddes, men Dr Sun förmådde aldrig ena landet, utan tvangs på nytt gå i exil under flera år och dog redan1925.

Republiken blev en era av instabilitet, präglad av krigsherrar, splittring, japansk invasion av stora delar av landet, inbördeskrig och slutligen kommunistiskt maktövertagande i oktober 1949. Republikens andra centralgestalt, Chiang Kai-shek, tvangs fly till Taiwan varifrån han alltmer illusoriskt hävdade att han representerade hela Kina.

Också fortsättningen skulle bli dramatisk, men i oktober 2011 kunde det kinesiska kommunistpartiet fira sextio år vid makten. Perioden kan indelas i 27 år djupt präglade av Maos brutala utopism, ett femtontal år med den hårdföre pragmatikern Deng Xiaopings djärva ”reform och öppning”, och de senaste två decennierna med exceptionell ekonomisk utveckling under de ”postrevolutionära” ledarna Jiang Zemin och Hu Jintao.

Partistaten har visat sig mycket uthålligare än vad många kunde förutse, och i år står Kina inför ett för hela världen viktigt skifte från den fjärde till den femte generationen av ledare sedan maktövertagandet 1949. Xi Jinping, son till en av landets revolutionära ledare, står redo att leda partiet och landet under ett decennium då Kina förväntas bli världens största ekonomi. Ett decennium av växande utmaningar väntar honom och de andra som tar över.

Ett sekel kan knappast vara mer dramatiskt än Kinas sedan Qingdynastins fall. Historiken Hans Hägerdal, verksam vid Linnéuniversitetet i Växjö, har redan tidigare skrivit böcker om Kinas och Vietnams historia. Han kan mycket om Kina. Därom vittnar också hans nya bok Kinas Ledare 1912–2012. Temat är avgjort intressant, i synnerhet som det på svenska visserligen finns en rad böcker om Mao men bara ett litet fåtal böcker som behandlar andra ledare. Hägerdals fokus för framställningen är de fyra ledarna Sun Yat-sen, Chiang Kai-shek, Mao Zedong och Deng Xiaoping, med ”en avslutande betraktelse över de ledargenerationer som florerat under 1990- och 2000-talen”. Tonvikten ligger vid tiden ”mellan den första revolutionen 1911 och uppbyggnaden av den totalitära marxistiska staten på 1950-talet”. Den perioden upptar två tredjedelar av boken.

De senaste 20 årens dramatiska kinesiska utveckling under Jiang Zemin och Hu Jintao ägnas i praktiken bara några få sidor. Jiang och Hu och deras ledargenerationer är kort och gott ”teknokrater” inom ett auktoritärt kollektivistiskt ledarskap utan ”betydelsefulla ledargestalter”. Boken handlar sålunda, trots titeln, egentligen bara om perioden 1912–92, och i synnerhet om den första hälften. Det måste anses vara en allvarlig brist. Bokens omslag pryds inte desto mindre av en bild av Mao och av Shanghais skyline, som inte fanns då Deng 1992 lämnade över ledarskapet till Jiang. Boken analyserar inte heller kinesisk ledarskapskultur med dess rötter i konfucianism, leninism och maoism. Hägerdal noterar utan att utveckla tanken att man ”försiktigtvis kan gissa sig till att Kina skapade sina ledare snarare än tvärtom”.

Hägerdal har ambitionen att göra texten lättläst och underhållande och har infogat en rik flora anekdoter och pikanta detaljer. Stilen är berättande och persongalleriet mycket stort. Ibland tar det underhållande berättandet helt överhanden och framställningen hamnar långt från bokens huvudfråga. Listan på förvånande vändningar och ordval kunde göras lång.

Vissa i sig viktiga frågor, som Tibets situation efter 1912 och 1950, redovisas tämligen utförligt, men allmänhistoriskt och inte utifrån de ansvariga ledarnas perspektiv och agerande, trots att åtskilligt av stort intresse till exempel finns skrivet om Mao och Tibetfrågan.

Ur berättelsen växer bilderna fram av de fyra ledarna från Sun till Deng, men ämnet skulle kräva mer djuplodande porträtt av personligheterna och analys av deras drivkrafter och ställningstaganden i kritiska frågor. Varför har till exempel Sun Yat-sen, som var så föga framgångsrik i sina politiska ambitioner, förblivit en central person inte bara på Taiwan utan också på fastlandet? Starkare var inte denna kantones och exilpolitikers bas än att han efter bara några månader såg sig nödsakad att göra gemensam sak med generalen Yuan Shikai som aktivt motsatte sig alla demokratiska reformer och i slutet av 1915 utropade sig till kejsare, ett företag som varade i fyra månader.

Hägerdals arbete är populärhistoriskt och källhänvisningar förekommer bara undantagsvis. Ibland påstår han, närmast i förbigående, saker i frågor av stor betydelse för historieskrivningen. Detta gäller till exempel Maos historiska tal den 1 oktober 1949 från Himmelska fridens port. Hägerdal säger kategoriskt att Mao aldrig uttalade orden ”Kina har rest sig”, ord som blivit bevingade som en sammanfattning av slutet på eran av förnedring av Kina. Hägerdal uppger dock ingen som helst källa för detta påstående. Min slutsats efter källgranskning är att Mao faktiskt inte uttalade just de orden den 1 oktober. Han sade av allt att döma bara ”Landsmän, Folkrepubliken Kina och Kinas centralregering har i dag etablerats!”. Men han använde helt säkert uttrycket i ett tal den 21 september inför Folkens rådgivande kongress och orden har alltsedan dess haft central betydelse. Hägerdal tar upp en intressant fråga, men borde som historiker inte bara ha kastat fram ett påstående utan gett hela bilden. Detta visar på betydelsen av att förena populärhistoria och saklighet. Avsaknaden av fotnoter ökar snarast kraven på att det som sägs är väl underbyggt i forskningen.

Det gäller också det Hägerdal säger om antalet döda under det stora språnget och kulturevolutionen, Maos båda monumentala missgrepp. Om det förra säger Hägerdal att ”ett av de senaste buden lyder på minst 45 miljoner, kanske så mycket som 50–60 miljoner”. I den bok av Frank Dikötter (Mao’s Great Famine, 2010), som Hägerdal uppenbarligen stöder sig på, görs i sammanfattningen bedömningen att 43–46 miljoner för tidigt döda är en sannolik siffra. Vidare säger Döttinger att vissa historiker ”spekulerar om att siffran kan vara så hög som 50 till 60 miljoner”. Sakligt riktigast hade varit att hålla sig till Dikötters slutsats.

Beträffande kulturrevolutionens offer ger Hägerdal en bild som helt saknar grund. Hägerdal skriver att ”den vanliga gissningen bland forskare ligger på en halv miljon dödsoffer eller mer” och att ”Maofientliga bedömare talar om upp till 20 miljoner.” Här pekar grundlig forskning (Walder och Yang, 2003) på att så många som 750000– 1500000 dog, att lika många skadades och att kanske så många som 36 miljoner utsattes för någon form av politisk förföljelse. För uppgiften på 20 miljoner dödsoffer finns, lyckligtvis, ingen saklig täckning.

Enligt Hägerdal fann Mao ”för gott att idka självkritik” efter det stora språnget. Situationen var dock allvarligare än så. Mao utsattes för stark kritik av ledande personer inom partiet och tvangs inför det så kallade ”sjutusenpersonersmötet” i Peking i början av 1962 att be om ursäkt för sina misstag. Erfarenheten var en faktor bakom Maos lansering av kulturrevolutionen fyra år senare. Kinas unga uppmanades att ”bomba högkvarteret”. Deng Xiaoping tillhörde dem som drabbades. Han tvangs, som Hägerdal berättar, tillbringa flera år först i husarrest och sedan på en traktorfabrik. Hans son, i dag ordförande för Kinas handikappförbund, kastades ut från tredje våningen på Pekings universitet och förlamades från midjan och ner.

Deng lyfts fram som Kinas märkligaste ledare i modern tid. Hägerdal menar till och med att Kina med Deng ”fick sin första allsidigt kompetente ledare sedan 1700-talets Qingkejsare”. I ett avsnitt med den något besynnerliga titeln ”Från slaktare till patriark” värderar Hägerdal Dengs gärning och kommer till slutsatsen att Deng ”onekligen [var] en av seklets främsta politiker”. Epitetet ”slaktaren” används med hänsyftning på den internationella omvärdering av Deng och Kina som skedde efter massakern i juni 1989 vid Himmelska fridens torg. Hägerdal ifrågasätter inte att en massaker skedde men menar att ”saken framställdes i svart-vita termer i västerländsk press”.

Hägerdals analys av den beslutsprocess som föregick beslutet att sätta in en massiv militär insats mot demonstranterna är förvånande. Beslutet togs medan den reformvänlige partisekreteraren Zhao Ziyang befann sig på besök i Nordkorea. Det skulle, konstaterar Hägerdal, ”stå honom och studenterna dyrt”. Men händelseförloppet skulle knappast ha blivit ett annat om Zhao varit kvar i Peking! Tärningen kastades genom den av Deng godkända ledaren den 26 april i Folkets Dagbladdär demonstranterna anklagades för att attackera ledarna och systemet och för att vilja störta partiet. Den tillkom visserligen med Li Peng som huvudarkitekt, medan Zhao var i Pyongyang, men Deng hade bestämt sig för att sätta stopp för demonstrationerna och entydigt klargöra vem som hade makten i Kina. Det var, menade Deng, hög tid att återställa ordningen. Det förloppet skulle Zhao, som fick tillbringa de återstående sexton åren av sitt liv i hus-arrest, inte ha kunnat påverka. Deng skulle avgjort ha varit en ännu större ledare om massakern aldrig inträffat, och om de politiska reformerna fördjupats under hans tid.

Ledarna efter Deng ägnas inga kapitel och praktiskt taget inget utrymme. I efterordet till boken säger Hägerdal bara att ”vi [ska]kasta en avslutande blick på det ledarskap som har vuxit från i landet sedan 1990-talet”. Det sker, boktiteln till trots, på några få sidor. Samtliga ledare sedan Deng buntas samman som ”teknokrater” som bedriver ett ”auktoritärt men förutsägbart lagstyre”. Alla ”så kallade Kinaexperter” kritiseras för att ha ”missat…att Jiang [Zemin] representerade en kraftfull politisk grupp, nämligen teknokraterna”.

Hu Jintao, den ende ledaren som i boken avporträtteras på en helsida, beskrivs samtidigt som ”en av världens mäktigaste män”. Inget sägs om att denna ”teknokrat” till exempel var ledare för partiets ungdomsförbund, partisekreterare i Tibet med mera och av Deng personligen utvald som för framtida partiledarskap. Enligt Hägerdal har Hu ”uttalat sig för att man i stället för att skapa ekonomisk tillväxt till varje pris bör sträva efter ett mer harmoniskt kinesiskt samhälle”. Det råkar vara partiets fastlagda, men i stort oförverkligade, politik sedan tio år tillbaka.

En av anledningarna till att politiken inte förverkligats är att partiet består av olika fraktioner och intressegrupperingar. Korruptionen är en annan nyckelfaktor. Hu och hans efterträdare Xi Jinping, som alla räknar med kommer att ta över vid den i höst stundande artonde partikongressen, tillhör också olika grupperingar inom partiet. Allt detta går inte att reducera till monolitisk teknokrati.

Vad ser då Hägerdal för framtid för partistaten? Utvecklingen har, menar Hägerdal, kommit till ett slags ”ideologisk ändpunkt”. De grundläggande principer som lades fast under Dengs tid vid makten har egentligen inte ändrats och det finns i skrivande stund inga realistiska utsikter att de kommer att ändras, säger han. Allt handlar ”om ett sätt att göra maskineriet inom den kinesiska maktstrukturen effektivare”. Dynamiken och spänningarna inom dagens kinesiska samhälle och det växande avståndet mellan parti och samhälle fångas inte alls i Hägerdals berättelse om landet och ledarskapet.

Börje Ljunggren är före detta ambassadör till Kina, doktor i statskunskap och författare till boken Kina – vår tids drama (2:a uppl. 2009).

– Publ. i Respons 1/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet