Politik & samhälle

Lekfull och mödosam undersökning av genus

”Girls will be girls”
Emer O’Toole

Ordfront
302 sidor
ISBN 9789170378140

| Respons 2/2017 | 9 min läsning

För den som länge brottats med genusfrågor och sin egen genusidentitet erbjuder Emer O’Tooles bok inte något nytt, men för en yngre läsargrupp kan den vara intressant. Kanske kan den inspirera till att överskrida och undersöka genuskonstruktioner och visa vad man kan göra med genus.

Emer O´Toole. Foto: Christine Olsson / TT Bild

Genus som ett slags performativitet har under de senaste tjugo åren blivit en självklarhet, i alla fall inom den genusteoretiska diskurs som ägt rum i olika akademiska och aktivistiska kontexter. Den amerikanska filosofen Judith Butler behöver i dag ingen närmare presentation: hennes gärning har fått ett enormt genomslag och många är vi som under åratal fört fram och pratat oss varma för hennes inte alltför lättillgängliga tankar, resonemang och teser, även inom kontexter som inte är direkt knutna till akademin eller till aktivistiska rörelser och rum. Få av våra moderna filosofer har som Butler haft en sådan uppenbar och radikal inverkan på sin egen samtid. Vore det inte för Butler skulle troligen inte transrättighetsorganisationer i vissa länder fått igenom de lagförändringar som ägt rum under de senaste tio åren, inte heller skulle regnbågsfamiljer ha kunnat blomstra och växa i sin mångfald på det sätt som de gjort under de senaste två decennierna.

I ett samhälle där heterosexuella cis-personer fortsatt utgör norm och ideal, framstår de som inte är del av normen som av-vikande, annorlunda.

Genus är svårgripbart och ibland också svårförståeligt. Därtill är genus irriterande, frustrerande och inte så sällan ganska sorgligt. För trots att vi i dag ser genus som ett slags performativitet – en ständigt upprepande iscensättning av kvinnlighet eller manlighet för vilka det inte finns några original – anses genus allt som oftast fortfarande vara intimt kopplat till biologiskt kön och sexualitet. I ett samhälle där heterosexuella cis-personer fortsatt utgör norm och ideal, framstår de som inte är del av normen som avvikande, annorlunda. Feminina män, maskulina kvinnor, gay och lesbiska, transpersoner – alla som inte förenar ett visst biologiskt kön med ett visst genus och en viss (det vill säga, en enda) sexualitet, blir avvikande. De skaver.

Men genus kan också vara roligt, kan utforskas, problematiseras, utmanas och överskridas. Det kan överdrivas med avsikt att blottlägga iscensättningen av alla genus – vilket dragscenen och dess hyperboliska iscensättande av kvinnligt och manligt har gjort i decennier – och det kan ”underdrivas” genom anammandet av ett mer androgynt uttryck som vägrar en dualistisk uppdelning. Då menar jag inte androgyna uttryck så som vi ser dem i flera svenska (men också utländska, till viss del) modereklamkampanjer, i vilka gränsen mellan kvinnligt och maskulint utsuddas bara för att sätta den feminina manskroppen som ett slags ideal: en kropp som är plattbröstad, hårlös och med smala höfter och som mer liknar en prepubertal pojke med feminina drag än något annat. Underdrivandet eller underminerandet av genus kan ske genom att friskt och vågat blanda manligt och kvinnligt – vågat därför att det kräver mod. De ”vestimentära system” (Roland Barthes) som formar och beskär vår möjlighet att klä, smycka och uttrycka oss utgör strikta och axiologiska regelsystem, som inte sällan bestraffar dem som vågar utmana dess regler och normer.

Emer O’Toole är en person som vågat och som också skrivit en bok om de utmaningar som ett lekfullt och mödosamt undersökande av genus inneburit – i relation till sig själv och den egna självbilden, men kanske främst i relation till nära och kära och till en mer avlägsen, men konstant påträngande omgivning, som föga accepterat hennes försök att utmana ”genusskillnaden” genom att steg för steg låta skala av de femininiserade lager som lagts på henne, karvats in i henne, sedan hon var baby, först genom att klä ut sig till man och försöka passera som man (och därigenom också bli fri att upptäcka en ny sida av sin sexualitet), sedan genom att vägra de många femininiseringsritualer som gör henne till åtråvärd och ”normal” kvinna.

I Girls will be girls återberättas en levnadshistoria med genus i fokus, från de tidiga åren hemma i Irland och fram till i dag, då den vuxna O’Toole är verksam som lektor i teatervetenskap vid Concordia University i Kanada. Det är en levnadshistoria som inte verkar utelämna särskilt mycket: händelser och dialoger av både stora och små mått i vilka genus spelat en central roll återges, ty inget verkar vara ointressant. Med en pedagogisk övertydlighet och med en komplett ovilja – eller oförmåga – att låta berättelserna eller dialogerna stå för sig själva kommenterar O’Toole, utifrån dagens position, dessa händelser och dialoger. Visst, detta är O’Tooles liv, och vem annars än O’Toole själv kan bättre kommentera det, men genusproblematiken och sexismen som hon genomlevt och utsatts för under sitt trettioåriga liv och som beskrivs så noga talar för sig själva.

Även om O’Toole är akademiker är Girls will be girls inte en akademisk bok: den är skriven för en större läsekrets och är därför också mer direkt i sitt tilltal. Boken är författad i en putsförnuftig och käck stil som gör den lättillgänglig – och, misstänker jag, ”rolig”. Som när O’Toole för samtal och utväxlar brev med Aristoteles och Pierre Bourdieu, vilka båda ger henne svar på tal, men som båda uppenbarligen missar poängen, det vill säga genuspoängen. Vad annat kan vi vänta oss av två gamla stofiler som båda är genusblinda? För allvarsamhetens skull och för att ge sig själv och boken mer tyngd så refererar O’Toole även till en handfull feministiska och queera akademiker, vilkas genusteoretiska arbeten och tankar hon förklarar för läsaren. Det sistnämnda greppet är välkommet och hedersamt: både feministisk teori och genusteori kan, som all teori, verka avskräckande för de icke-invigda. Här kommer O’Tooles förklarande tilltal till sin rätt: det är genom att inbjuda läsaren att förstå olika teoretiska ståndpunkter i relation till genus, men även i relation till kön, sexualitet, etnicitet och klass, som hon lyckas bäst.

Det personliga – i form av minnen, händelser och samtal hon haft med andra, både män och kvinnor – blir däremot oftast alltför personligt, samtidigt som förklaringarna blir för övertydliga. Det blir dessutom självupptaget och ibland narcissistiskt, som när hon berättar om det forna feminina jag som hon sedan några år försökt att dekonstruera och utmana genom att bryta med de femininitetsnormer som hon tidigare följt som en villig slav. Även om hon tydliggör hur hon både oreflekterat och villigt under sina tonår anammade den feminina rollen och tvingade sig att genomgå alla möjliga försköningsprocedurer innan hon kunde lämna hemmet, många av vilka var både smärtsamma och långutdragna, finns här ett underliggande (men ack så tydligt) behov av att låta oss veta hur vacker hon var, hur lyckad hon var som ”kvinna”. Det är säkert också därför som det blir så svårt för henne att bryta detta mönster: hon rakar av sig sitt långa hår, slutar använda make-up och börjar använda genusneutrala kläder. Hon slutar även att raka sin kropp – uppenbarligen innebär just kroppshåren den största utmaningen för henne. Samtidigt som hon kan argumentera för att kroppshår är naturligt och att rakade kroppar inte är det, så lider hon av att se och känna hur kroppen täcks med hår; det tar månader innan hon kan acceptera sin behårade lekamen. O’Toole anklagar sin omgivning för den frustration och äckel som hennes håriga kropp väcker hos henne och hon ger en känga åt den femininitetsnorm som kräver av kvinnor att deras kroppar skall vara silkeslena som spädbarns kroppar. Hon kritiserar också den skönhetsindustri som tjänar enorma summor pengar på att nära kvinnors rädslor för att inte duga som de är.

Samtidigt som O’Toole uttrycker ett motsägelsefullt, nästan schizofrent förhållningssätt till sin egen femininitet – hon både verkar njuta av och avsky att kunna passera som straight kvinna – sätter hon fingret på just den dualistiska genusuppdelningens paradoxer. Vi må, män som kvinnor, vara fullt medvetna om att genus är socialt konstruerat och att genus i sin nuvarande dominerande form tjänar till att underordna kvinnor i förhållande till män. Men de flesta av oss fortsätter att upprätthålla genusordningen trots denna vår insikt och vi gör det genom att kontinuerligt uttrycka och bekräfta, det vill säga genom att göra det genus som kopplats till vårt biologiska kön. Det må vara frustrerande och sorgligt därför att det begränsar oss och gör oss allt annat än fria, men samtidigt medför själva passerandet (det vill säga att passera som ’kvinna’ eller som ’man’), att vår vardag blir enklare. Och bitvis kanske vi också finner en viss njutning i våra tillrättalagda (och kanske hårt och smärtsamt tillkämpade) genus, även om jag misstänker att få av oss vill erkänna det. Genus är således både svårgripbart och svårförståeligt.

För den som sedan länge brottas med genusfrågor och med sin egen genusidentitet och som upplevt och upplever de begränsningar som genus medför, erbjuder O’Tooles Girls will be girls inte något nytt. För en yngre läsargrupp däremot, som står i begrepp att upptäcka att genus är något som görs och nå insikt om de begränsningar som genusmaktordningen medför, kan boken vara intressant, inspirerande och givande. Kanske kan den inspirera en yngre generation att våga överskrida och undersöka genuskonstruktioner och att med nyfikenhet plocka fram det som också är roligt med genus, och i förlängningen utforska vad den enskilda individen också kan göra med genus.


Louise Wallenberg

Louise Wallenberg är föreståndare vid Centrum för modevetenskap vid Stockholms universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  2. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist
  3. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson