Föregående

nummer

Tisdag 24 oktober 2017

1/2016

Tema: Den röda tråden från bomullsfälten till finanskrisen – Kapitalismens permanenta revolution. Omprövning av kapitalismen och dess historia i finanskrisens spår.
Konstarterna & medier
Carin Östman (red.)
Det skönlitterära språket
Tolv texter om stil
Morfem | 256 s | Isbn 9789198092240
Recensent: Magnus P. Ängsal
Lingvister bidrar till förståelsen av litteraturens språk

Intresset för litterär stilistik är inte stort i dag, varken hos lingvister eller litteraturvetare. Därför är denna antologi mycket välkommen. Boken är överlag intressant och kan förhoppningsvis inspirera till starkare stilforskning i Sverige.

I sitt förord till antologin Stilstudier – Språkvetare skriver litterär stilistik,som gavs ut 1996, skrev Olle Josephson: ”Det finns mycken jungfrulig mark att plöja för den som vill ägna sig åt språkvetenskapligt inriktad litteraturanalys.” Med tanke på att nu nästan tjugo år förflutit undrar man förstås hur den språkvetenskapliga litteraturanalysen utvecklats i Sverige sedan dess. Inte överdrivet mycket, skulle man kunna svara, åtminstone sett till vad som publicerats.

Den nordistiska textforskningen i Sverige har alltmer fäst blicken på bruks- och sakprosa och i stor utsträckning lämnat de litterära åkermarkerna att ligga i träda. Inte heller inom svensk litteraturvetenskap förefaller intresset för litterär stilistik vara särskilt stort i dag, även om det inte saknas undantag. Möjligen har det med disciplinernas långt gångna specialisering att göra. Det systematiska studiet av litteraturens språk har hamnat mellan språkvetarnas intresse för sakprosatexter, diskurser och samtal å ena sidan och litteraturvetarnas fokus på de litterära texternas motiv och ideologiska implikationer å den andra.

Ändå finns här en rik tradition att falla tillbaka på, till vilken exempelvis en språktänkare som Roman Jakobson lämnat betydande bidrag. Inte minst därför är den nyutgivna volymen Det litterära språket – Tolv texter om stil mycket välkommen. Bokens redaktör, uppsalanordisten Carin Östman, har samlat elva analyser som ramas in av ett förord och avslutas med en lång gemensam litteraturförteckning. Hon och hennes medförfattare plockar mycket medvetet upp handsken som Olle Josephson, professor i nordiska språk vid Stockholms universitet, kastade för snart två decennier sedan.

Signifikativt nog har en av studierna från 1996 års volym tagits med, Staffan Hellbergs uppslagsrika artikel om hur berättarperspektivet markeras språkligt hos Jan Guillou. Det borgar för kontinuitet, särskilt som Hellbergs bidrag tjänar som referens i några av de andra kapitlen i boken. Å andra sidan är denna studie diffus i sina teoretiska utgångspunkter – bland annat utgår författaren på oklara grunder från något han kallar ”vanliga romaner” – och den står på så vis i skarp kontrast till de flesta övriga bidragen, som är betydligt mer teoretiskt innehållsrika

Hur skiljer sig då Östmans volym från  Josephsons Stilstudier? Inte så mycket i valet av undersökta textgenrer som i de teoretiska ramverken och det måste framhävas som en betydande vinst att flera av författarna låtit ny teoriutveckling få färga av sig på stilistiken. Ett exempel är Christoffer Dahls och Andreas Nords analys av litteraturläromedel för svenskämnet, där de centrala impulserna vunnits ur Michail Bachtins dialogicitetsteori och diskursanalys. Studien handlar konkret om hur Strindberg framställs och är alltså ingen analys av litterär text. Att Dahls och Nords kapitel faller utanför ramen är svårt att förneka, men samtidigt har de lyckats synnerligen väl med att tillämpa de teoretiska begreppen produktivt i det analytiska hantverket. De demonstrerar övertygande hur begreppet voice kan användas för att frilägga de olika röster (läroboksförfattaren, citerade litteraturvetare och kritiker, Strindberg själv) som samspelar och överlagrar varandra. Ytterst handlar det om vilken röst som ges tolkningsföreträde i framställningen – om makt. Litteraturläromedel har stor påverkan på hur skolelever uppfattar författarskap de kanske inte ens hör talas om utanför skolans väggar. Analyser av det här slaget är därför mycket relevanta.

En annan betydande skillnad mot Olle Josephsons volym från 1996 är att systemisk-funktionell lingvistik (SFL) inlemmats i stilstudiet. Också den kognitiva lingvistiken har vunnit insteg, vilket visar sig lyckosamt. Kognitiv lingvistik, ett förhållandevis ungt teoribygge, går i korthet ut på att grundläggande kognitiva strukturer återspeglas språkligt. En viktig impuls var George Lakoffs och Mark Johnsons numera klassiska bok Metaphors We Live By, utgiven 1980. Den centrala tanken här är att metaforer är grundläggande för all språkanvändning, bland annat så kallade konceptuella metaforer med vilka vi begreppsliggör verkligheten. I Det skönlitterära språket används teorin mycket sakkunnigt av Anna Vogel, som analyserar den korta dikten ”Nattboksblad” av Tomas Tranströmer. Hon går igenom poemet systematiskt och visar hur olika typer av metaforer och metonymier kan avläsas i Tranströmers hårt koncentrerade språk.

Inte minst blir det tydligt att Tranströmer använder den konceptuella metaforens förutsättningar men samtidigt bryter mot dem. Ett exempel i ”Nattboksblad” är raderna ”En tidsrymd / några minuter lång / femtioåtta år bred”, där Tranströmer avviker från den konceptuella metafor som går ut på att vår upplevelse av tiden är rörelsen längs en väg. Han skapar alltså rörelser i två riktningar, tidsupplevelsen konceptualiseras som tvådimensionell, på tvärs med våra förväntningar. Möjligen kan detta fenomen förklara den av så många omvittnade upplevelsen att genom Tranströmer plötsligt se världen med helt andra ögon.

Anna Vogels analys är ett utmärkt exempel på hur lingvistisk teori och metod kan hjälpa oss att förstå och förklara det säregna i litteraturens språk. Med en stringent metod kan analysen höjas över de impressionistiska läsningar som ibland utmärker litteraturvetenskaplig textanalys. Den litterära stilistiken äger ju sin relevans där den går i närkamp med språklig form och innehåll och lyckas förklara samspelen dem emellan. Risken är annars, som i Kerstin Thelanders i och för sig grundliga analys av värderande uttryck hos Zacharias Topelius och Selma Lagerlöf, att det rent språkliga i litteraturspråket kommer till korta. En annan uppenbar risk är att studiet får något impressionistiskt över sig och att intuitiva innehållsbeskrivningar får förklara det som den språkliga analysen egentligen skulle leda i bevis.

Min övertygelse – och den har stärkts efter läsningen av Det skönlitterära språket – är att mycket vore vunnet om lingvister och litteraturvetare i högre grad tog sig an stilistiken med gemensamma krafter. Carin Östmans antologi är förvisso inte tvärvetenskaplig i det avseendet. Den är icke desto mindre en mycket betydelsefull och i långa stycken lyckad insats, och flera enskilda analyser förtjänar givetvis att nämnas, exempelvis Alva Dahls intelligenta bidrag om intertextualitet hos Hamsun och Eva Adolfsson. Förhoppningsvis kan boken visa vägen för och inspirera till en starkare stilforskning i Sverige.

Magnus P. Ängsal är fil. dr i tyska, språkvetare och universitetslektor vid Göteborgs universitet.

 

– Publ. i Respons 1/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet