Föregående

nummer

Fredag 28 juli 2017

2/2014

Tema: Är vi på väg mot en kapitalism utan demokrati? Tvångsäktenskapet mellan kapitalism och demokrati är över.
Konstarterna & medier
Ann Öhrberg (red.) & Anna Williams & Eva Heggestad
Fält i förvandling
Genusvetenskaplig litteraturforskning
Gidlunds | 336 s | Isbn 0
Recensent: Ola Holmgren
Litteratur­vetenskap riskerar att bli sociologi

Den genusvetenskapliga litteraturforskningen har blivit så framgångsrik att den numera är svåröverskådlig. Men det finns en risk att själva läsningen av litterära texter överskuggas av intresset för diskursiva maktordningar och sociala kontexter.

Enda fotot i antologin återger den genusvetenskapliga litteraturforskningens grand old lady Karin Westman Berg på cykel långt nere i det uppsaliensiska 70-talet; ”redo”, tänker sig redaktörerna, ”för nya färder och utmaningar”. Antologin, som samlar bidragen från en konferens i Uppsala 2011, skall även denna ”peka på aktuella vägar och ge inspiration att beträda ny mark”. Tittar man närmare på det djupt symboliska fotot ser man att Karin Westman Berg tar sig fram på en herrcykel. Än mer talande blir fotot om man betänker det slagord som Grupp 8 lanserade 1977 för att lyfta fram lesbiska kvinnor i kvinnokampen: ”En kvinna utan man är som en fisk utan cykel.” I den feministiska mytologin är alltså cykeln manligt genuskodad.

Inte desto mindre kan den genusvetenskapliga litteraturforskningen i dag visa upp så många modeller av dam-, flick- och HBTQ-cyklar att utbudet som sådant kommit att kräva en egen genusvetenskap. När Karin Westman Berg grenslade sin herrcykel hette hennes inriktning fortfarande ”feministisk litteraturkritik”. På åttiotalet breddades cykelvägen och barfotaforskningen till ”kvinnolitteraturforskning” för att efter nittiotalet explodera i flerfiliga, närmast labyrintiska vägsystem, där trafikskyltarna nästan allihop signalerar ”genusvetenskap”. Och på den vägen är det.

Det inte bara skrivs historia. Claudia Lindéns bidrag rymmer därtill en intressant historiografi, där hon försöker analysera och överbrygga motsättningen mellan ”essentialister” och ”poststrukturalister”; mellan 70-talets mer praktiska kvinnokamp och 90-talets mer teoretiska identitetskritik. Med hjälp av Sara Edenheim försöker hon lyfta hela kvinnorörelsen i håret genom att även överbrygga tidsavståndet mellan de förra och de senare: ”I en kontingent temporalitet kan den feministiska kampen pågå utan att påtvingats en början och ett slut, den prövar bara flera vägar.” Ja, det låter sig sägas som en from förhoppning. Men frågan är om medvetandehöjande ”temporalitet” och metaperspektivisk ”tidsmetaforik” kan vrida tillbaka den klocka som obönhörligt tickar på. I jämförelse med det provinsiella tidsscenario som gällde för 70-talets kvinnokamp håller sig dagens alla ”feminismer” med tidzoner, där klockan visar olika beroende på var man befinner sig på det genusteoretiska jordklotet; den enda vägens politik har öppnat för flera mer eller mindre förenliga kunskapsvägar.

Jämför man redovisningen av de ekonomiska och institutionella villkoren för Karin Westman Bergs otacksamma vägröjning på 70-talet med presentationen av det aktuella nätverket FlickForsk! på det internationella fältet för Girlhood Studies framstår denna globala utveckling i sin fulla vidd. Där Westman Berg fick kalla handen från såväl fakulteten som institutionen och själv fick bekosta utgifterna för den ena publikationen med intäkterna från den andra (ca 5000 kr i dagens penningvärde) är manegen eller snarare cyberrymden redan krattad för FlickForsk! Med benäget bistånd från Riksbankens Jubileumsfond och Institutionen för humaniora samt Forum för genusvetenskap vid Mittuniversitetet har nätverket på tre år gått från ”etableringsfas” och ”konsolideringsfas” till ”publiceringsfas”. Nordiska och internationella forskarträffar och konferenser står som spön i backen, antologier och avhandlingar om ”flickologi” eller fliction, som begreppsliggörandet av flicka, fiktion och friktion bildar, är redan på väg. Och som för att understryka hur långt utforskningen av denna ”flickologi” har kommit jämfört med motsvarande ”pojkologi”, kompletteras den dagsfärska rapporten från FlickForsk! med en redogörelse för hur synen på ”vilda” pojkar har förändrats från 1800-tal till 1930-tal. Medan flickrapporten vibrerar och spritter av liv ger den pliktskyldiga pojkrapporten snarare intryck av något musealt och kuriöst. Sådana är de akademiska styrkeförhållandena i dag.

Men den genusvetenskapliga framgångssagan, som antologin omvittnar, skall samtidigt ses mot bakgrund av den nederlagshistoria som ämnet litteraturvetenskap går till mötes i offentligheten. Att inte ens välsorterade bokhandlare i dag håller sig med en särskild avdelning för litteraturvetenskap, beror mindre på ointresse än på att ämnet har blivit så svårt att överblicka och identifiera. I sin historieskrivning om fältets diversifiering nämner Birgitta Holm att det 1950 fanns lika många studenter vid landets universitet och högskolor som det i dag finns doktorander, nämligen 20 000. Och vad de siffrorna vet att berätta är ju att all förändring även rymmer en konstant: att de egentliga universitetsstudierna börjar på doktorandnivå, och att grundutbildningen numera är att se som förlängda gymnasiestudier.

När Birgitta Holm år 1955 började läsa litteraturhistoria med poetik, som ämnet hette fram till början av 70-talet, ”var det självklart att man hade alla framtidsutsikter i världen”. Användningen av pronomenet ”man” är självklar, eftersom det var herrcykeln som gällde. Fick man inte sin docentur eller nöjde man sig inte med sitt lektorat, kunde man vila på sina akademiska lagrar i ämbetet. Nils Erik Baerendtz blev tv-chef på sin avhandling om Alexander Kiellands litterära genombrott, och det var knappast i kraft av sina journalistiska meriter som min gamle lärare Bernhard Tarschys år 1968 blev programdirektör och kulturchef på Sveriges Radio. Akademikulturen hade ännu inte förlorat slaget om den massmediala offentligheten.

Med sina stora studentkullar var ju 1968 också det märkesår som kom att skriva om den akademiska kartbilden. Den andra kvinnorörelsen, som kvinnolitteraturforskningen kom att haka på, var den vänsteraktivism som bäst förstod att förvalta arvet från 68. Den kom även att gå hand i hand med hela samhällsutvecklingen. Men det numera utslitna begreppet ”paradigmskifte” är missvisande. Inom humaniora var det ju snarare fråga om olika skolor som kom att existera sida vid sida. I jämförelse med det allena saliggörande eller ångestframkallande Högre seminarium som stod för Sanningen när jag själv började läsa ämnet, utvecklades efterhand ett antal inriktningar, där var och en kunde bli salig på sin fason. Och bland alla dessa vägval kom den genusvetenskapliga inriktningen att bli den mest populära, inte minst beroende på att de kvinnliga studenterna kom att utgöra en förkrossande majoritet inom ämnet.
 
Men inte ens det urgamla herrcykelmonopolet eller professorsväldet utgjorde ju något paradigm. Antologiförfattarna skulle med sitt språkbruk snarare kalla detta en historiskt överspelad ”diskurs”. Dessvärre har begreppet ”diskurs” i dag blivit något av en akademisk farsot. I bidraget ”En ambivalent historia”, där Jenny Björklund undersöker och jämför ”konstruktionen” av kärlek mellan kvinnor utifrån fyra kvinnliga författarskap under 1900-talet, använder hon ordet ”diskurs” tjugofem gånger på mindre än tio sidor. Det kan tyckas småaktigt att räkna, men upprepningarna inbjuder till detta. Smittkällan går ju tillbaka till Michel Foucault, men på vägen har begreppet urvattnats och blivit lågvirulent. Medan Foucault underbyggde sina diskurser med empiri och faktiskt källmaterial har diskursbegreppet i dag snarare kommit att användas som ett alibi för att slippa befatta sig med empiri och faktiska källstudier. Varför inte helt enkelt skriva att olika ”uppfattningar” står mot varandra, när det ändå är fråga om svepande generaliseringar?

Men för själva litteraturvetenskapens framtid är problemet större än så. I sitt bidrag berör Anders Johansson den ”sociologisering” av ämnet som han ser breda ut sig inom den genusvetenskapliga litteraturforskningen. Närläsning och litteraritet får stryka på foten för diskursiva maktordningar och sociala kontexter. Lika litet som Anders Johansson vill jag se någon renässans för den gamla herrcykeln, och lika litet som han vill jag isolera litteraturen från det sociala sammanhanget. Men inte desto mindre vill jag applådera det varningens ord han dristar sig till att yttra i lejoninnornas kula. Att omsorgen om den litterära diskursen inte behöver vara uttryck för någon manlig maktordning demonstrerar Carin Franzén med besked i sitt bidrag om den kvinnliga rösten i den occitanska trubadurlyriken från 1200-talet. Det gör också Anna Bohlin i sin spännande och underhållande läsning av ”Snövit tur och retur”.

Vad denna antologi vet att berätta om dagens genusvetenskapliga litteraturforskning gäller mindre konflikten mellan ”essentialister” och ”poststrukturalister”, än den skillnad mellan lyhörda läsare och klädsamma teoretiker som gör sig påmind inom alla humanistiska discipliner. Som ett exempel på detta vill jag lyfta fram läsningen av en text, som har fördelen att vara så kort att den går att citera i sin helhet. I sitt bidrag, som talande nog sorterar under avdelningen ”Teorins vägar” och inte under ”Läsning och läsaren”, gör Ann-Sofie Lönngren en ”transteoretisk läsning” av Birgitta Trotzigs korta berättelse ”Flickan och fjärilen”. Denna lyder som följer:

Det var en gång en flicka som skulle gifta sig. Det kom hon aldrig att göra. En dag satt hon i ett fönster. Då kom plötsligt en fjäril och slog sig ned på hennes arm. Den darrade med sina vingar. Nu lyfte den något och höll sig vibrerande svävande med snabeln utsträckt snuddande vid hennes arm, hennes kinder, hennes panna och tinningar. Riken och välden störtade omkull ner i tystnaden. Flickan satt leende utsugen förhärjad i fönstret en evighet. En dag började hon spricka upp från halsen och neråt som en larvhud och den grå lena puppan blev synlig.

Lönngren kritiserar kristet och eskatologiskt färgade tolkningar för att ”oproblematiskt utgå från någon av de ’stora berättelser’ som har definierats som betydelsebärande inom en västerländsk kontext”. Men om berättelsen nu inte handlar om religiös transcendens utan om en rent fysisk transformation, där Lönngren hinner lyfta fram transpersoners situation i största allmänhet innan hon avslutar sin transutopiska läsning med parollen att vi inte ska ”förbise den enorma somatiska dynamik som finns i transmotivet, den oerhörda kraft som krävs för litterära kroppar att materialiseras bortom tvåkönssystemets gräns”, så förstår jag inte själv vad jag läser. Jag läser berättelsens sista mening en gång till, och kan inte få det till annat än en inversion av transformationen till fjäril. Där Lönngren ser ”fjärilsflickans leende; segervisst, njutningsfullt, mättat med vild förhoppning inför framtiden” ser jag snarare tragiken i den omvända ordning som blir flickans öde. I stället för att det är puppan som spricker upp och synliggör fjärilen, är det flickans ”larvhud” som spricker upp och blottar puppan. Och om det nu är larvhuden som spricker upp och blottar puppan, så kan man fråga sig vad som kan finnas inuti puppan.

Jag kanske är alldeles för fyrkantigt logisk här, men följer man inversionen till sitt slut, så borde puppan vara tom och steril, ja, död. I stället för att utvecklas till fjäril blir flickan förpuppad. Det vimlar av förvandlingar i Trotzigs författarskap. Lika vanlig är den tematiska förekomsten av död och förstening. Man skulle kunna tolka den lilla berättelsen religiöst eller metafysiskt som att flickan ändå blir ett kärl för något heligt och översinnligt. Man kan också tolka den feministiskt som att flickan, beroende på patriarkaliska maktordningar, inte får bli kvinna. Men då måste man överge den transteoretiska tolkning som Ann-Sofie Lönngren ägnar sig åt. Själv kan jag bara se detta som att hon använder Trotzigs text för sina transteoretiska syften. Hennes läsning bekräftar det befogade i Anders Johanssons varningsord på den genusteoretiska triumfvagnen.

Ola Holmgren är professor emeritus i litteraturvetenskap vid Södertörns högskola.

– Publ. i Respons 2/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet