Föregående

nummer

Fredag 20 oktober 2017

2/2014

Tema: Är vi på väg mot en kapitalism utan demokrati? Tvångsäktenskapet mellan kapitalism och demokrati är över.
Konstarterna & medier
Alberto Manguel
Dagar med Borges (Con Borges) övers. Margareta Eklöf Ellerströms
Ekerlids förlag | 64 s | Isbn 0
Recensent: Torbjörn Elensky
Litteraturen åskådliggör det nya i det eviga

Jorge Luis Borges har mer än många andra kommit att symbolisera en viss idé om litteraturen. Alberto Manguel understryker att Borges framför allt var en läsare. Men liksom många andra författare drevs han också av ett hat mot litteraturen och drömde om att avsluta den.

När Witold Gombrowicz efter sina decennier av exil i Argentina 1963 slutligen skulle återvända till Europa tillfrågades han om han hade något råd till de argentinska författarna. ”Döda Borges”, sägs det att han svarade. Ett radikalt råd om det skulle tas bokstavligt, men antagligen klokt som inställning till föregångarnas litterära storhet. Det är inte lätt för ett mindre lands kulturliv att drabbas av ett geni som höjer sig över alla andra, och liksom paralyserar dem, tvingar dem alla att förhålla sig till detta.

Två år efter det rådet jobbar den 16-årige Alberto Manguel extra i en bokhandel som Jorge Luis Borges, Argentinas störste levande författare, brukar besöka. Eftersom den ålderstigne mästaren är blind tar han om kvällarna emot ungdomar som läser högt för honom under några timmar. Tonåringen Alberto visste vem Borges var, men på tonåringars arroganta sätt tyckte han inte det var något märkvärdigt, då, att få komma hem till denne store författare och vara en av hans högläsare. Senare insåg han hur märkvärdigt det nog ändå hade varit, och inflytandet från Borges har säkert varit avgörande för den riktning hans litterära intressen tagit. Han har exempelvis skrivit en fin bok om läsandets historia, som finns även på svenska, En historia om läsning (2005) och varit redaktör för The Dictionary of Imaginary Places (2000), som båda är som framvaskade ur en borgesk litteratursyn.

Borges har mer än många andra kommit att symbolisera en viss idé om litteratur. Det finns få andra författare som i sig själva nått den typen av status, som gör att även personer som inte direkt intresserar sig för deras verk ändå kan ha en uppfattning om vad det är för slags litterärt universum de skapat och rört sig i. Kafka, Joyce och Proust är några andra exempel. Med Kafka och Joyce delar Borges också att han så starkt förknippas med en viss stad. Hans Buenos Aires är en lika självklar referens även utanför de mera hängivet litterära kretsarna som Joyces Dublin eller Kafkas Prag. Stora städer som Paris eller London går inte lika lätt att göra till ”sina” för en enskild författare, inte ens om han är av Prousts kaliber. Tvärtom slukar de städerna alla som skriver om dem och gör dem till sina.

Manguels iscensättning av Borges är perfekt. Varenda trivialitet i den store mannens liv laddas genom läsarens förväntningar. Redan i första mötet, när Borges stiger fram bakom ett tungt draperi, oklanderligt klädd i grå kostym, men ändå med slipsen lite på sniskan, är han sin egen symbol, och boken gör honom egentligen inte mera mänsklig, trots vardagsglimtarna ur hans liv som den återger. När någon blivit så monumental som Borges går det knappast att berätta något som inte bidrar till myten på det ena eller det andra sättet. Det är som Ingmar Bergmans toalettproblem, för att ta en inhemsk jämförelse: de gör honom inte alls mera vardaglig, utan bara ännu mera upphöjd.

Till bilden av Borges hör idén om hans väldiga minne. Om hans litteratur ses som ett helt bibliotek, koncentrerat i ett antal noveller, är han själv som förkroppsligandet av det litterära minnet, av berättandet som ordnar världen. Ironiskt då, som Manguel beskriver det, att han inte alls hade någon väldig boksamling, utan ett sparsmakat urval i hemmet, som var så begränsat att den unge Mario Vargas Llosa rentav lär ha förolämpat honom med att ifrågasätta det, då han besökte honom i mitten av 50-talet. Bland de talande detaljerna i boken är att han tydligen inte hade sina egna böcker uppställda i hyllorna därhemma. Det är sympatiskt, tycker jag, och tänker att det nog är tur att han aldrig fick något Nobelpris; det hade trivialiserat honom, tagit ner honom faktiskt, genom den världsliga och personfixerade ära det representerar. En del författare passar det inte att ta emot pris ur svenske kungens hand.

Förutom sin egen något ojämlika vänskap med den gamle författaren ger Manguel också några glimtar av Borges vänskap med exempelvis Bioy Casares, som denne, enligt Manguel, beundrade för hans världsliga framgångar, hans rikedom och dragningskraft på kvinnor. Det är något som ger Borges ett större djup, detta att han kunde beundra personer som var helt olika honom själv. Kanske är det ett personlighetsdrag som också ligger bakom hans förmåga att skriva i bästa mening opersonligt? Liksom Borges på avstånd beundrade handlingens män och hyste en viss fascination för våld, tycks Manguel leva i beundran för de författare han aldrig kan bli. Missförstå nu inte detta som något nedlåtande, han är en utmärkt essäist i sin egen rätt. Men liksom de ”Boswellfigurer i litet format”, som han, möjligen självironiskt, jämför de högläsande ungdomarna med, i vars krets han själv ingick, är han själv en satellit runt planeten Borges.

Det ges mycket tillfälle till tänkande kring skrivande, bibliotek, det litterära och det privata minnet, och författarens roll i förhållande till traditionen i denna essä. Manguel understryker att Borges först och främst var en läsare. Intressant nog föredrog han anglosaxiska författare, och bland dem i rätt hög grad de mindre namnen, Chesterton, Stevenson, H. G. Wells. Men även Joyce, vars Finnegan's Wake han föreläste om utan att ha läst ut. Borges avskydde nymodigheter, han ogillade surrealisterna och Heideggers rotvälska, trots – eller just på grund av – att han älskade tyskan, som han lärt sig som ung då hans familj var bosatt i Schweiz. Han tyckte att litteraturen inte skulle överraska, den skulle inte chocka, utan den skulle åskådliggöra det nya i det eviga, som något tidlöst. Samtidigt var det just det personliga avtrycket han själv älskade hos andra författare. Manguel räknar på flera ställen upp författare utan närmare förklaringar, vilket i sig är ett exempel på den typ av katalogisering som Borges själv såg som ett litterärt grundelement. Det smickrar en läsare som förstår referenserna och kan navigera efter den kartbild de antyder, men det blir egentligen ingen litterär fördjupning genom dem, då det aldrig kritiskt förklaras varför och vad de kan ha betytt för Borges.

En av de passager som förvånar mig mest är då Manguel skriver att Borges under en av deras många promenader tillsammans sagt att det är nödvändigt att känna en poets avsikter för att kunna avgöra om verket är bra eller dåligt. Detta är raka motsatsen till den litteratursyn som i övrigt dominerade senare delen av 1900-talet, och enligt vilken ”the intentional fallacy”, alltså tendensen att tillskriva ett konstverk dess värde utifrån antaganden om konstnärens syfte med det, var den största synden. För författare som också var framstående litterära teoretiker, som T.S. Eliot, eller Italo Calvino, som också nämns i boken, och som var särskilt upptagen av metalitterära problem i sitt skönlitterära författarskap, skulle det yttrandet förefalla vara höjden av naivitet. Jag delar själv uppfattningen att det är ett misstag att bedöma litteratur utifrån den typen av idéer, och att Borges, vars precisa berättelser verkligen tillhör den prosakonst som höjer sig över det individuella intresset och gör hans verk allmänmänskligt giltigt och på något sätt tidlöst, skulle anse att det inte går att förstå hans verk utan att veta vad han ville med det, är något jag inte kan svälja.

Ibland tröttnade han på högläsningen, liksom på den strida strömmen av besökare som väntade sig att han skulle föra stimulerande litterära samtal med dem och ge dem alla små citat och insikter, som de skulle kunna ta med sig hem, som kostbara pärlor från den store mannen. Då drömmer han, skriver Manguel, om ett universum ”där tidskrifter och böcker inte längre är nödvändiga därför att alla redan kan alla tidskrifter och böcker, alla noveller och alla diktrader utantill.” När alla människor är konstnärer behövs inte längre någon konst, gallerier, bibliotek, muséer, själva namnen på länder och människor är borta och allt är underbart anonymt.

Alla stora författare drivs också av ett slags hat mot litteraturen. De vill inta sin plats, men helst skulle de vilja avsluta litteraturen, sätta punkt för alltihop. Det gällde Joyce och Proust, liksom många mindre författare, och det gällde i hög grad Borges, vars litterära gärning också gick ut på att sammanfatta, avsluta, onödiggöra den existerande världslitteraturen. Det är en ironiernas ironi att den drivkraften, som så många gånger återkommer i litteraturens historia, varje gång tvärtom blåser nytt liv i litteraturen, och gör den angelägen igen för nya generationer av läsare. Borges skrev 1952, citerad av Manguel, att ”varje författare skapar sina egna föregångare”. I det citatet framträder Borges ambition som närmast nietzscheansk i sitt anspråk på att med sin litteraturs retroaktiva kraft göra hela litteraturhistorien till sin. Naturligtvis ekar även Eliots iakttagelse att all litteratur är samtida, och att nya verk förändrar hela litteraturhistorien. Det här är så centralt i den litteratur- och egentligen traditionssyn som utvecklats under det senaste seklet, att det är helt följdriktigt att även Borges passar in i den. Men mot det, som en sten i skon, ett gruskorn i maskineriet, sitter det där påståendet att man måste känna poetens intention för att kunna avgöra värdet av hans verk.

Borges novellkonst bygger på koncentration. Han målar inte med ord, utan är sparsmakad och precis. Enligt Manguel strävade han efter att skriva en berättelse med drömmens karaktär. ”Jag tror inte att jag någonsin har lyckats”, menade han själv om den saken. Hans noveller har dock, i all sin språkliga klarhet, ofta drömsk karaktär. Men de skildrar inte drömmar, de väcker drömmar, genom att ange drömmarnas koordinater, anger de en riktning, visar de på en möjlighet, som växer i läsarens minne långt efter själva läsningen.

Och litet på samma sätt, utan att ta till alltför stora överord, skulle jag vilja säga att Alberto Manguels essä om Borges här faktiskt också fungerar. Den skildrar inte Borges med stora penseldrag och en rikedom av färger, utan anger ett antal koordinater, som skapar en bild av författaren som tar form först i efterhand, i minnet, som en av de där optiska illusionerna där man ska stirra på ett antal punkter och inser vad de egentligen föreställde först då man tittar bort.

Att, som Gombrowicz föreslog, döda Borges vore kanske att ta i. Men att ta ner honom, läsa honom på nytt med kritiska ögon, det är nödvändigt, och inte bara i Argentina. En av de mest fruktbara nyare läsningarna av Borges står den samtide argentinske författaren Ricardo Piglia för, aktuell på svenska med romanen Konstgjord andning (Bokförlaget Tranan). I en intervju från 1997 säger han bland annat ”Borges är på ett sätt folklig, som Hernández, som tror att erfarenheten är viktigare än böckerna, och samtidigt någon som lever instängd i ett bibliotek och tror att endast kulturen och läsningen konstituerar världen. Det anmärkningsvärda, naturligtvis, ligger i att han inte löser motsättningen, utan att han håller de två elementen levande och närvarande. Och för det har han blivit tvungen att uppfinna en form, ett slags fiktion, som tillåter honom att vidmakthålla spänningen.” (Min översättning) För Borges skull måste vi ta oss förbi monumentet Borges, och fram till vad han verkligen skrev. Dit når inte Manguel.

Torbjörn Elensky är författare.

– Publ. i Respons 2/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet