Konstarterna & medier

Litteraturhistoria med betoning på andlighet

Rysk litteratur i tusen år
Per-Arne Bodin

Artos & Norma
360 sidor
ISBN 9789172171190

| Respons 5/2020 | 7 min läsning

Per-Arne Bodins uppfattning av vad rysk litteratur är och hur rysk litteraturhistoria kan skrivas kommer fram under resans gång. Originellt för Bodin är det stora utrymme han ägnar sitt specialintresse, det han kallar den ryskortodoxa andliga traditionen. Bodins översikt är en mångfacetterad och rik bok, som både är mycket informativ och – det viktigaste av allt – lockar till vidare läsning.

Till vänster: Anton Tjechov (1860–1904) och Lev Tolstoj (1828–1910). Foto okänd fotograf / AOP / Till höger: Boris Pasternak (1890–1960). Foto Heritage / TT Nyhetsbyrån

Vad är litteratur? Vad är rysk litteratur? Sådana frågor ställer sig inte Per-Arne Bodin när han sammanfattar sin långa erfarenhet som forskare och lärare i boken Rysk litteratur under tusen år. Han skriver i inledningen att syftet helt enkelt är att ”skriva en rysk litteraturhistoria som skall omfatta tusen år, från de äldsta texterna till nya verk från de senaste åren”. Bodin är professor emeritus slaviska språk med litterär inriktning vid Stockholms universitet och en välkänd föreläsare med rysk kristen tanketradition och dess kulturella kontexter som specialitet. Intresset för rysk litteratur är stort i vårt land och man välkomnar författarens ambition att skriva en introduktion till den – något som ingen av hans föregångare i ämbetet har samlat sig till.

Bodins uppfattning av vad rysk litteratur är och hur rysk litteraturhistoria kan skrivas kommer fram under resans gång. Den är konventionell, idéhistorisk och personcentrerad. Originellt för Bodin är det stora utrymme han ägnar sitt specialintresse, det han kallar den ryskortodoxa andliga traditionen.

Ur ett västeuropeiskt perspektiv skulle man kunna hävda att den ryska litteraturen bara har tvåhundra år på nacken. Först vid början av 1800-talet gjorde en diktare av europeiskt format entré – Aleksandr Pusjkin (1799–1837). Men många slavister och i synnerhet de ryska litteraturhistorikerna lägger stor vikt vid att den ryska skriftkulturen tar sin början i och med kristnandet av Kievriket år 988. I detta långa perspektiv pekar Bodin inledningsvis på krönikorna, helgonlegenderna och det berömda Igorkvädet och visar hur dessa givit ekon i senare tid.

Bodin skriver i sin inledning att han kommer att stanna litet extra vid några ”för en svensk publik tämligen okända författarskap”. Så sker till exempel med den gammaltroende, mot kyrkans centralmakt kämpande prosten Avvakums självbiografiska lidandeshistoria från 1600-talet. Men man blir förvånad när detta i och för sig märkliga öde och unika dokument ägnas lika mycket utrymme som giganten Pusjkin, som med skenbar lätthet på tjugo år både lyckades föra den romantiska ryska poesin till fulländning och lägga grunden för en ny prosakonst. Proportionerna visar att Bodins bok är sammansatt av tidigare publicerade, mer inträngande texter och nytillskrivna kompletterande avsnitt. 

Diskussionen om Dostojevskij och Tolstoj, där livsåskådnings- och trosfrågorna står i centrum, är en av tyngdpunkterna i boken.

De stora 1800-talsförfattarna behandlas ingående, utförligast Dostojevskij följd av Tolstoj och Nikolaj Gogol medan Turgenev ges ett blygsammare utrymme. Bodin är en framstående popularisator och medryckande berättare. Diskussionen om Dostojevskij och Tolstoj, där livsåskådnings- och trosfrågorna står i centrum, är en av tyngdpunkterna i boken. Bodin visar hur de både i sina verk och liv var engagerade i en oavbruten kamp mellan det enskilda och helheten, mellan det existerande och idealen. Medan många forskare i Michail Bachtins efterföljd anser att Dostojevskij skapade ett dialogiskt idébygge utan överordnad röst och Tolstoj en logiskt framåtskridande, psykologiskt genomskådande epik, skjuter Bodin in viktiga problematiseringar. Det finns en överordnad röst hos Dostojevskij, menar han, och en öppenhet och oavslutadhet hos Tolstoj. Men hur detta tar sig form i den dialogiska brottningen hos den ene eller i den auktoritativt genomskådande berättaren hos den andre exemplifieras knappast.

Generella begrepp som genre, kanon och reception intresserar inte Per-Arne Bodin nämnvärt. Hans sammanfattning om vad den ryska realismen var och hur den utvecklades är mycket summarisk (en halv sida). Den ryska realismen var ingen idéströmning. Den är ett begrepp för ett möte mellan en ny social tematik, innovativa berättartekniska grepp för den psykologiska analysen och ett nytt sätt att låta idéer och människors öden flätas samman i ett berättat tidsrum, som var unikt för Ryssland jämfört med den dåtida västeuropeiska litteraturen. Det är till denna komplexa ryska realism som Bodin återkommande refererar till som om den vore en självklarhet.

När han lämnar det individuella och biografiska och konfronterar Dostojevskijs och Tolstojs författarskap är det idéerna som står i centrum. I ett refererat av religionsfilosofen Nikolaj Berdjajevs sätt att läsa Dostojevskij tycks Bodin glömma att den ene är filosof och den andre romanförfattare och skriver utan att tveka till exempel: ”Berdjajev och Dostojevskij är svurna fiender till…” och ”Både Dostojevskij och Berdjajev erkänner ändå…”. Man frågar sig: vilken ”Dostojevskij”? Medan Berdjajevs utläggning är en tidsbunden text är Dostojevskijs romaner outtömliga, tack vare ständigt nya och konkurrerande kontexter och läsningar.

Till vänster: Andrej Platonov (1899–1951). Foto Maria Andreevna Platonova / Till höger: Porträtt av Anna Achmatova av Natan Altman

I Bodins beskrivning av den ryska modernismen och 1900-talet, med ett avsnitt om den postsovjetiska tiden, växlar översikter med omfattande avsnitt om några författarskap. Man ser med glädje att de kvinnliga författarna får plats, framför allt men inte bara Anna Achmatova, vars porträtt pryder bokens omslag. Bodins engagerade läsningar, som stöder sig på hans egna forskningar, ger mycket fina resultat framför allt i de långa kapitlen om Osip Mandelstam, Andrej Platonov och Boris Pasternak. Hos Mandelstam följer han poetens växlande roller i ett synkretistiskt verk som ändå bildar en orubblig enhet ”språkligt, rytmiskt, tankemässigt”. Det Rom Mandelstam dyrkat som världskulturens centrum förvandlades, skriver Bodin, till sist till en symbol för tyranni, och en sista roll påtvingades honom av Stalin och hans bödlar: martyrrollen. I Andrej Platonovs dystopiska och groteskt tragikomiska romaner fokuserar Bodin på kluvenheten på alla nivåer. Platonovs verk sönderslits – och hålls samman – av motsägelsen mellan en proletär och pseudoreligiös utopism och 1920-talsverklighetens fasansfulla sammanbrott, som motsvaras av författarens totalt motsägelsefulla återbruk av ett deformerat sovjetspråk. Bodin jämför Platonov med Kafka, men finner skillnaden: ”Helvetet hos Kafka är enbart individuellt. Hos Platonov är det både ett inre allmänmänskligt och ett yttre politiskt dödsrike”. 

Bodin beskriver med rikliga exempel hur Pasternak i sin tro och sin poetik sökte efter en helhet eller ”sammanlänkning” som skulle förena det oförenade.

Boris Pasternaks verk har alltid intagit en central plats i Bodins forskning. Här sammanfattar han tidigare resultat och kompletterar med nya inslag. Det fanns en djup spricka i denne författares liv och verk: han kom från en judisk kulturfamilj men drogs i hela sitt liv till en personligt upplevd kristendom. Bodin beskriver med rikliga exempel hur Pasternak i sin tro och sin poetik sökte efter en helhet eller ”sammanlänkning” som skulle förena det oförenade. I hans poesi finns den i en extatisk glädje över tillvarons inre sammanhang, i romanen Doktor Zjivago i en dubbelexponering av poetens öde och Kristi offerdöd – så annorlunda än Mandelstams identifikation med det historiska ödet.

Genom hela boken noteras det noga om en diktare har några religiösa och kyrkliga teman i sitt verk, oavsett om de har en central eller mer marginell betydelse. Somliga författare behandlas mindre engagerat, såsom Pusjkin, Turgenev och Anton Tjechov. Nobelpristagarna Solzjenitsyn och Brodsky får sina självklara platser. Andra namn faller helt bort, till exempel Isaak Babel, mästaren av stålkall observation med glödande färger, Vasilij Grossman, skaparen av en av 1900-talets viktigaste romaner, Liv och öde, Lidija Ginzburg, intelligentsians självkritiska tidsvittne, och Gennadij Ajgi, den store avantgardistiske poetsolitären. Förklaringen måste vara att Bodin hos dem inte finner den andliga dimension som han som läsare söker efter. Ibland framstår det som om bokens ämne är den ryska litteraturen under tusen år, sedd i ljuset av den ryskortodoxa andliga traditionen – eller rentav denna tradition, sedd i ljuset av den ryska litteraturen.

Per-Arne Bodins bok är med sina val och bortval en mångfacetterad och rik bok, som både är mycket informativ och – det viktigaste av allt – lockar till vidare läsning. Framställningen tyngs inte av fotnoter, men det finns en litteraturlista över viktiga böcker. För studiebruk hade det varit välkommet om boken innehållit en kronologisk tabell över det behandlade millenniet och om det för varje kapitel hade funnits källhänvisningar och förslag till vidare läsning. Förlaget har producerat en vacker bok, som tyvärr är illa korrekturläst och innehåller en del förargliga småfel. Förhoppningsvis kan detta rättas till i den andra upplaga som boken med säkerhet kan räkna med.

Publ. i Respons 5/2020
TEMA | Vakta din tunga!

Lars Kleberg

Lars Kleberg är professor emeritus i ryska vid Södertörns högskola. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  2. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  3. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark