Föregående

nummer

Måndag 23 oktober 2017

2/2015

Tema: Energi och politik. Diskussionen om klimathotet har tagit semester…
Konstarterna & medier
Ebba Witt-Brattström
Stå i bredd
70-talets kvinnor, män och litteratur
Norstedts | 280 s | Isbn 9789113058528
Recensent: Lydia Wistisen
Litteraturhistorisk upprättelse åt 70-talet

Ebba Witt-Brattström ger i sin nya bok Stå i bredd upprättelse åt 70-talets så kallade bekännelselitteratur som utmärktes av övertygelsen att var och en bär på en berättelse värd att lyssna till. Boken är fylld av fina omläsningar av moderna klassiker. Den polemiska udden är riktad mot tidskriften Kris, vars idéer sägs ha slagit hårt mot 70-talets litteratur.

År 1970 kliver en kommunal städerska ut i rampljuset för att ta emot ett pris för årets bästa politiska roman. Hon heter Maja Ekelöf, är i femtioårsåldern och har just debuterat med Rapport från en skurhink. Romanen börjar med ett minne: ”Solen gassar och tvillingvagnen är tung att köra [...] Alla barnen kinkar och gnäller. Själv är jag dödstrött. [...] Backen är brant och jag känner mig illamående. Jag har ett tungt lass att dra. Fyra barn på fyra års tid.” En granne cyklar förbi och ropar: ”Nu du Maja! Nu kan du gå till socialvårdsbyrån och få hjälp.” Det är 1950-tal och Maja är en del av det framväxande svenska folkhemmet. Hon kommer att få hjälp av socialen, men kommer också att få skämmas över att ”behöva tigga”. Hon skriver i väntan på att potatisen ska koka klart eller under små pauser mellan golvsopning och dammtorkning. I takt med att de fyra barnen växer sig självständiga blir hennes spridda dagboksanteckningar och iakttagelser till en roman om en lågavlönad städerskas vardags- och själsliv.

Rapport från en skurhink rönte stor uppmärksamhet när den gavs ut. Ekelöf gav inte bara de röstlösa röst, hon talade själv och med en pondus som förändrade det offentliga samtalet. Vanligtvis är det ju bara när en städerska inte gör någonting som det märks. Det är lätt glömt att det finns en människa bakom varje drag med moppen. Det är bland annat med detta i åtanke som Ebba Witt-Brattström Stå i bredd – 70-talets kvinnor, män och litteratur lyfter fram Ekelöf och hennes efterföljares inverkan på svensk litteraturhistoria.

Boken rör sig från 1960-talets hemmafruar som likt Sonja Åkesson inte längre hade någon lust ”att sitta där vackert / bland övriga bohaget” till 1970-talets rika utbud av nyskapande skönlitteratur för att slutligen sätta punkt i det tidiga 1980-talets postmoderna estetik. Varje kapitel är döpt efter ett årtal och inleds med fakta om nya lagar, politiska och kulturella händelser samt annan information av vikt, som att endast fem procent av alla förskolebarn hade daghemsplats år 1970 eller att regnbågsflaggan debuterar under San Fransisco Pride 1978. Witt-Brattströms främsta syfte är att belysa det innovativa hos periodens skönlitteratur. Hon tar upp rapporter från arbetarklasskvinnors vardagsliv, realistiska kvinnohistoriska romaner, flickuppror och tabubelagt kvinnligt begär, maskulin identitetsproblematik, nya idéer kring moderskap och kärnfamilj samt den genom allt strömmande drömmen om jämlikhet mellan könen. Arbetet tecknar en rik bild av ett litterärt decennium i behov av upprättelse, ett decennium vars litteratur i första hand utgick från att kvinnor och män hade ett gemensamt intresse av att lära sig att gå och stå i bredd.

Utmärkande för 1970-talets estetik är enligt Witt-Brattström att varje människa bär på en berättelse värd att lyssna till; det personliga är politiskt och det politiska estetiskt. I förordet till Rapport från en skurhink skriver Ivar Lo-Johansson att boken faller utanför den gängse politiska romanen och därmed gav upphov till frågor om form, innehåll och tradition: ”Kunde en roman få skrivas på det viset? Då kunde ju var och en skriva en roman.” Och visst är det väl så! Men samtidigt inte alls.

Det var och är svårt att göra sin röst hörd, särskilt om den kommer från den absoluta periferin eller om den vill berätta om något annat än det som redan står att finna i den västerländska kanon. Ändå var det precis det som Ekelöf och så många andra fick modet och möjligheten att göra under 1970-talet. Med ens blev städerskor, hemmafruar, mödrar och unga kvinnor publicerade. Och inte nog med det, deras böcker sålde bra och toppade bokbranschens försäljningslistor, trots att de handlade om disk, slidkatarr och politik.

Sjuttiotalets litteratur har emellertid inte fått det erkännande den förtjänar. Witt-Brattström skriver att perioden i litteraturhistorien framställs ”som ett decennium då litteraturen förtvinade av alla usla, manshatiska, bittra, sexuellt frustrerade kvinnokampsromaner. För enkelhetens skull inpaketerade under den hånfulla etiketten ’kvinnlig bekännelselitteratur’.” Riktigt så illa är det kanske inte, men de citat Witt-Brattström plockat ut från standardverk som Den svenska litteraturen 3 (1989) och Den svenska litteraturhistorien (1996), visar ändå tydligt på behovet av ett verk som Stå i bredd.

Riktar vi blicken mot hur decenniets litteratur framställdes i medierna användes epitetet ”bekännelselitteratur”, ofta med stort förakt. I mina ögon finns det något väldigt provocerande med ordet. För det är inte Augustinus eller Rousseaus bekännelser som man har sett ned på, det är framför allt kvinnors berättelser som nedvärderats. Deras berättelser om typiskt kvinnliga erfarenheter har ofta kallats för bekännelser, även när det rört sig om ren skönlitteratur. Som om det låg en skuld i att vara kvinna, som automatiskt förvandlar alla uttalanden till bekännelser.

Witt-Brattströms verk är fyllt av fina omläsningar av moderna klassiker. Kerstin Thorvalls utskällda Det mest förbjudna (1976) tilldelas självklart ett avsnitt, så även Kerstin Ekmans Häxringarna (1974) och Gun-Britt Sundströms Maken (1976). Tillsammans med ytterligare texter har de placerats i en historisk och estetisk kontext. Till exempel visar Witt-Brattström att Sundströms berättelse snarare är en idéroman än ”förhållanderoman” och jämför den med Elin Wägners tiotalsromaner, i vilka sökandet efter en Ny man att matcha med den Nya kvinnan gestaltas. För, som Witt-Brattström skriver, trodde kvinnornas sjuttiotal på mannen. I mannen fanns möjligheter, utveckling och gemensam kamp men framför allt ”det omöjliga hoppet / om förändring”. De sista orden är ett citat från Märta Tikkanens versdrama Århundrades kärlekssaga (1978), som även den behandlas av Witt-Brattström.

I kapitel efter kapitel tecknas en rik bild av ett händelserikt årtionde som i allra högsta grad förtjänar mer uppmärksamhet i litteraturhistoriska sammanhang. Att det inte blivit så förklarar Witt-Brattström med hänvisning till poststrukturalistiska tankar och idéer.

Det sista kapitlet inleds med orden: ”Så blev det 1979. Kultursidornas spridda gnäll på den politiserade och feministiska sjuttiotalslitteraturen övergick i regelrätta fördömanden.” Witt-Brattström beskriver hur en grupp unga manliga kulturaktörer förändrade det litterära offentliga samtalet i grunden genom att förespråka en estetik som fokuserade på språk och form i stället för innehåll och bakgrund. Enligt Witt-Brattström var förändringen av det kulturella klimatet i allra högsta grad genuskodad, vilket framför allt uppenbaras genom det tydliga avståndstagandet från den så kallade bekännelselitteraturen. Tidskriften Kris lyfts fram som symbol för de nya strömningarna. I redaktionen ingick bland annat litteraturvetarna Horace Engdahl, Anders Olsson och författaren Stig Larsson.

Få har väl missat andemeningen i de tankar om Kris-gruppen som Witt-Brattström ger uttryck för i Stå i bredd. Hon kallar dem bland annat för ”en liten sekt teoristinna unghannar i katakomberna”. Det är säkert sant att det sätt att tänka som lyftes fram av tidskrifter som Kris slog hårt mot 1970-talets litteratur och bristen på kvinnliga författare i dess kölvatten är slående. Kanske beror det på att det är oändligt mycket svårare att som berättare bara vara en egenskap hos texten om du är kvinna, eller för den delen något annat än en vit, borgerlig man. Om vi till exempel ser till debatten kring ett verk som Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött (2003), där vissa journalister tog för givet att romanen var självbiografisk, är det tydligt att kroppen många gånger läses in i texten, oavsett om det varit författarens syfte eller inte. Witt-Brattström framhäver detta förhållande genom att spåra ”en rörande, ofrivilligt bekännande undertext” i Stig Larssons postmoderna klassiker Autisterna, ”som pekar mot könet som fängelse”. Larssons bok är i hennes läsning inte en gestaltning av ett samhällstillstånd utan av ett manstillstånd. Romanen är fylld av män, vilka på grund av tyngden från tidigare generationers hjältar inte vill, kan eller klarar av att stå i bredd. Kanske handlar det också här om ett problematiserande av en västerländsk kanons (mans)myter?

Anledningen till att jag citerar Witt-Brattströms elaka beteckning på Kris-redaktionen är för att den, som så många andra dräpande formuleringar i Stå i bredd, också fungerar som en illustration av kapitlets syfte. Witt-Brattström pekar på det omöjliga i ett verk utan författare eller text utan kropp genom att angripa männen med vad man måste kalla för ett slag under bältet. Resultatet är både roligt och tankeväckande och fungerar som en hämnd såväl som en idé.

Witt-Brattström fortsätter med att konstatera att det var lika viktigt för Kris-gruppen att ”befria litteraturen (och teorin) från varje ansats till feministisk tematisering av kön” som från den biografiska berättaren. Romaner som Rapport från en skurhink eller Det mest förbjudna hade med andra ord inte en chans. Detta är emellertid i mina ögon en sanning med modifikation. Dels går det att feministiskt tematisera kön utan att tala i egen sak, dels går det att läsa dylika romaner också utifrån frågor om form och stil. Det finns konventioner även kring hur gestaltningen av den kroppsliga erfarenheten har utformats. Kris har säkert påverkat litteraturhistorieskrivningen, men kanske inte så mycket som Witt-Brattström vill göra sken av. Det var mycket som förändrades i och med decennieskiftet, inte minst det allmänna politiska och ekonomiska klimatet i Sverige. För mig, som föddes på åttiotalet och växte upp tillsammans med den tredje vågens feminism, framstår inte årtiondet som någon verklig vågdämpare.

Majoriteten av de romaner Witt-Brattström behandlar sålde väldigt bra. En stor behållning med Stå i bredd är att verket ger upprättelse åt oändligt många läsare, som hitintills säkert känt sig mer eller mindre exkluderade från litteraturhistoriska sammanhang. Witt-Brattström hänvisar vid ett tillfälle till den amerikanska historikern Gerda Lerner som gjorde kvinnohistoria till ett begrepp. I verk som The Majority Finds Its Past (1979) och The Creation of Feminist Consciousness (1993) visar Lerner inte bara på bristerna i historieskrivningens upprättande av en kanon, utan även på bristande tradering mellan generationer. Varje generations unga tror att det var ett rent helvete att vara kvinna för tidigare generationer, vilket i sin tur leder till att man gång på gång missar alla de kvinnoliv som levts och beskrivits av tidigare generationer. Både Witt-Brattström själv och de författarskap hon tar upp gör det motsatta. Stå i bredd och de många verk som återfinns i boken är fyllda av linjer som pekar bakåt i tiden. 1970-talets litteratur befinner sig i en ständig dialog med historien. Till exempel citerar Witt-Brattström Kerstin Ekman när hon skriver om sitt starka beroende av kvinnor som Moa Martinsson, Agnes von Krusenstjerna, Elin Wägner och Doris Lessing, författare som orkat och vågat skriva. Hon poängterar vikten av ”att bevara och tradera” denna tradition. Utan förebilder är det nästintill omöjligt att våga ta plats. Maja Ekelöf satte förvisso sina kinkande barn, sin dåliga ekonomi och tunga vardag på den litterära kartan, men utan texter som Stå i bredd riskerar hennes rapport snart att glömmas bort.

Längtan efter den personliga erfarenhetens berättelser kan återigen sägas vara stark i dagens Sverige. Fortfarande är samhället fyllt av röster vilkas berättelser vi ännu aldrig sett i tryck. Fortfarande spirar ett hopp om en omöjlig förändring.

Lydia Wistisen är doktorand i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 2/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet